Detta orientaliska silvermynt, en så kallad dirhem, härstammar från Samaniderna som under tidig medeltid kontrollerade stora delar av Centralasien och Khorasan. Myntet präglades år 286 enligt den islamiska tideräkningen (Hijra), vilket motsvarar åren 899–900 e.Kr. Under denna period nådde den islamiska silvermyntproduktionen sin kulmen, driven av de rika silvergruvorna i regionen kring Hindukush och Mellersta Asien.

Präglingsorten var al-Shash, en historisk stad belägen vid floden Tjirtsjik i nuvarande Uzbekistan, i dag känd som Tasjkent. Själva myntet bär typisk arabisk skrift med trosbekännelsen (shahada) samt uppgifter om härskaren vid denna tid, Ismail ibn Ahmad, som var en av Samanidernas mest framstående emirer. Dirhemer av detta slag präglades med hög finhalt av silver och väger vanligen omkring 3 gram.

Tack vare omfattande handelsnätverk som nådde via Volgabulgarerna och vidare upp längs de stora flodsystemen som Volga och Dnep kom enorma mängder islamiska silvermynt att importeras till Nordeuropa och Skandinavien under vikingatiden. Sådana dirhemer återfinns ofta som skattfynd på platser som Gotland och i svenska myntskatter från vikingatiden, där de värderades efter sin vikt snarare än sitt nominella värde.

Idag studeras dessa föremål noggrant av numismatiker och historiker för att förstå vikingatidens storskaliga internationella handelskontakter och silverflöden. Exemplar som detta förvaras ofta i museisamlingar eller privata arkiv för att belysa den tidiga globaliseringen och de vida kontakterna mellan Norden och den orientaliska världen.