Hansa växte fram ur de nordtyska städernas behov av att skydda sina handelsvägar och gemensamma intressen mot sjörövare och godtyckliga tullar. Förbundet var inte en enskild stat utan en löslig men effektiv sammanslutning av städer, där Lübeck intog en ledande ställning som dess huvudort. Med ett omfattande nätverk av handelskontor, så kallade kontor, etablerade Hansan fasta positioner i strategiska städer som London, Novgorod, Bergen och Brygge.

Verksamheten vilade tungt på utbytet av varor mellan nordeuropeiska och ryska regioner. Från det inre av Ryssland och de baltiska länderna skeppades värdefulla naturresurser som pälsverk, vax, tjära och spannmål, medan västeuropeiska hantverksprodukter, salt från Lüneburg och textilier flödade i motsatt riktning. Skeppstypen koggen blev hansaköpmännens främsta kännetecken och möjliggjorde transport av stora godsmängder över stormiga hav med god lönsamhet.

Förbundets makt kulminerade under senmedeltiden, då man kunde föra krig och ingå fördrag som en självständig stormakt, vilket bland annat visade sig i konflikterna med det danska riket under kung Valdemar Atterdag. Hansan utövade ett enormt inflytande över städernas utveckling i hela Norden, däribland Stockholm och Visby, där tyska köpmän präglade både stadsbilden, politiken och det ekonomiska livet.

Under 1500-talet började Hansans ställning gradvis att försvagas. Nationalstaternas framväxt, nya upptäcktsresor som försköt handeln till Atlanten, samt inre stridigheter och konkurrensen från nederländska köpmän ledde till att förbundet förlorade sin forna glans. Det sista allmänna mötet, den så kallade Hansetag, hölls i Lübeck år 1669, vilket markerade det slutgiltiga slutet för detta historiska handelsimperium.