Landnamsboken, på islandsk Landnámabók, är ett av de mest enastående historiska verken från den nordiska medeltiden. Verket utgör en detaljerad redogörelse för hur Island först befolkades under landnamsperioden från slutet av 800-talet och framåt. Här dokumenteras över fyra hundra hövdingar och stormän som lämnade Skandinavien och Storbritannien för att söka nya hemvist i väster, ofta för att undkomma Harald Hårfagres växande makt i Norge.

Verket fungerar inte bara som en genealogisk skattkammare utan också som en geografisk lärobok över ön. Det beskriver noggrant gränser, gårdar, dalar och fjordar samt namnger de ursprungliga bosättarna och deras ättlingar i flera generationer framåt. Genom detta skapas ett intrikat nätverk av släktskapsband som återfinns i många av de isländska sagorna, skrivna under samma period.

Flera versioner av Landnamsboken har bevarats till eftervärlden, var och en med egna tillägg och redaktionella nyanser. Bland de viktigaste märks Sturlubók sammanställd av Sturla Þórðarson, samt Hauksbók skriven av Haukr Erlendsson. Dessa handskrifter utgör ovärderliga källor för historiker och arkeologer som studerar det tidiga isländska samhället, dess rättssystem, hedniska sedvänjor och kristendomens införande.

Än idag intar Landnamsboken en särställning i den isländska kulturen som ett nationalmonument över nationens ursprung. Den ger en unik inblick i en dramatisk brytningstid då ett helt nytt samhälle växte fram ur det nordiska kulturarvet i Atlanten.