Altinget grundades omkring år 930 e.Kr. av de nordiska nybyggare som koloniserat Island under landnåmstiden. Platsen för sammankomsterna förlades till den vulkaniska ravinen Þingvellir, där de fria männen samlades årligen till sommarting för att stifta lagar, skipa rättvisa och lösa tvister.

Under den isländska fristaten fungerade Altinget som både lagstiftande och dömande församling. Hövdingarna, de så kallade godarna, utgjorde den styrande eliten, och det var vid tinget som den muntliga lagvrängaren, lagmanen, årligen reciterade stora delar av lagarna från Lagberget för att säkerställa att rättvisan upprätthölls.

Med Norges övertagande av det isländska väldet på 1200-talet och det påföljande danska styret förlorade Altinget sin ursprungliga lagstiftande makt och omvandlades med tiden till en ren domstol. År 1800 upphävdes institutionen helt av den danska kronan, men den återupprättades som ett rådgivande organ 1845 och fick gradvis tillbaka sin fulla parlamentariska suveränitet fram till självständigheten.

Idag utgör Altinget Islands moderna enkammarparlament, beläget i Reykjavik, men dess historiska arv är starkt knutet till skådeplatsen vid Þingvellir där den nordiska tingstraditionen en gång tog form i frihetens tecken.