Ätten Welf (även känd som Guelferna) har sitt ursprung i det tidiga Tysk-romerska riket under tidig medeltid. Släkten växte snabbt i makt och inflytande genom strategiska äktenskap och förläningar, och kom att spela en central roll i den medeltida europeiska politik som präglades av den bittra striden mellan kejsartrogna ghibelliner och påvetrogna guelfer. Med säte i bland annat Hannover och Braunschweig etablerade ätten starka maktbaser i norra Tyskland.

Under 1100-talet nådde ätten en av sina höjdpunkter med den mäktige hertigen Henrik Lejonet, som härskade över enorma områden som sträckte sig över både Sachsen och Bayern. Hans konflikt med kejsar Fredrik I Barbarossa ledde dock till att ättens territoriella makt tidvis begränsades, men de återhämtade sig och fortsatte att spela en avgörande roll i tysk politik under kommande århundraden.

Ättens betydelse utökades dramatiskt på den europeiska scenen när grenen Hannover ärvde den brittiska tron genom Act of Settlement år 1701. Detta gjorde Georg I till kung av Storbritannien år 1714, och inledde den hannoverianska monarkin som styrde Storbritannien fram till drottning Viktoria av Storbritannien besteg tronen år 1837, varefter de manliga arvingarna skildes åt.

Idag lever ättens traditioner och historiska arv vidare genom dess många grenar, där dess medlemmar har präglat europeisk kultur, statsförvaltning och kungahus i ett årtusende. Ättens heraldiska vapen, med det stolta lejonet, har genom historien burits av hertigar, kurfurstar och kungar.