Leijonhufvud är en av Sveriges mest framstående medeltida frälseätter, vars kända ursprung kan spåras till Västergötland under 1400-talet. Ätten bar ett vapen med ett upprest lejon, vilket även gav upphov till det moderna namnet. Bland dess tidiga medlemmar märks riddare och riksråd som haft stort inflytande över landets politiska öden under unionstiden.

Ättens verkliga storhetstid inleddes på 1500-talet, inte minst genom Ebba Eriksdotter (Leijonhufvud), som kom att spela en central roll i den svenska makteliten. Hennes dotter, Margareta Leijonhufvud, gifte sig år 1536 med Gustav Vasa, vilket gjorde ätten till kunglig svärsfamilj och säkrade dess oerhörda inflytande över både politik och jordinnehav i det tidigmoderna Sverige.

Flera av Margaretas bröder och släktingar beklädde höga ämbeten som friherrar och grevar. Efter att ätten upphöjts i grevlig värdighet antog den gren som levde vidare namnet Bielke eller andra besläktade grenar, medan den ursprungliga grevliga ätten Leijonhufvud utslocknade på manssidan år 1616 med riksmarskalken Mauritz Leijonhufvud. Ättens minne lever kvar genom ståtliga gravmonument och dess rika arkivariska spår i svensk historia.