Tempelherreorden (formellt kallad De fattiga sammansvurna Kristu och Salomos tempel) instiftades omkring år 1119 i Jerusalem av den franske riddaren Hugues de Payens och hans följeslagare. Orden skapades ursprungligen med det ädla syftet att skydda kristna pilgrimer som färdades till Jerusalem efter det första korståget. Med stöd av den inflytelserika kyrkomannen Bernhard av Clairvaux och den påvliga bullan Omne Datum Optimum fickorden enorma privilegier, vilket lade grunden för dess snabba tillväxt i både makt och rikedom över hela Europa.

Organisationen kännetecknades av en sträng klosterdisciplin kombinerad med skoningslös militär effektivitet. Tempelriddarna, som bar den ikoniska vita manteln prydd med ett rött kors, utgjorde korstågens främsta elittrupper. Vid sidan av den militära verksamheten utvecklade orden ett sofistikerat finansiellt system med grenar i stora delar av den dåvarande västvärlden. De fungerade som bankirer åt kungar och adelsmän, utfärdade skuldbrev och lånade ut stora summor pengar, vilket gjorde dem till mäktiga aktörer i den europeiska ekonomin under 1200-talet.

När Det heliga landet förlorades till de muslimska styrkorna under slutet av 1200-talet minskade ordens militära betydelse, men dess enorma finansiella tillgångar bestod. Den franske kungen Filip IV av Frankrike, som stod i stor skuld till tempelherrarna, konspirerade med Påve Clemens V för att krossa organisationen. Fredagen den 13 oktober 1307 lät kungen fängsla alla tempelherrar i Frankrike under anklagelser om hädelse, sodomi och kätteri.

Efter en utdragen och brutal rättsprocess där många bekännelser framtvingades under tortyr, upphävdes Tempelherreorden officiellt av påven vid konciliet i Vienne år 1312. Den siste stormästaren, Jacques de Molay, brändes på bål i Paris år 1314. Stora delar av ordens tillgångar konfiskerades, även om en betydande del i vissa länder överfördes till Johanniterorden.