Institutet för språk och folkminnen, ofta förkortat ISOF, har sina historiska rötter i äldre tiders insamling av det svenska folkets traditioner och språkliga särart. Myndigheten bildades under Sverige i sin nuvarande form genom en sammanslagning av flera äldre institutioner, däribland Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, vars arbete tog fart under Herman Geijer och den tidiga dialektforskningens guldålder under tidigt 1900-tal. Verksamhetens kärna vilar på att dokumentera det levande språket, ortnamn, folkminnen och immateriellt kulturarv för eftervärlden.

Genom omfattande fältarbeten, bandade intervjuer, frågelistor och skriftliga samlingar har arkiven fyllts med ovärderlig information om folkliv, folktro, sägner och dialekter från samtliga svenska landskap. Arbetet har inte enbart bedrivits i Uppsala, utan har haft starka förgreningar till Göteborg, Lund och Umeå, vilket har säkerställt en regional närvaro och expertis i hela landet. Institutet ansvarar också för att vårda och ge ut riktlinjer kring det svenska språket, inklusive minoritetsspråk som meänkieli, finska, romani chib, jiddisch och samiska.

Arkitekturen och de fysiska miljöerna kring institutets säten har traditionellt präglats av akademisk stringens och ändamålsenliga arkivlokaler där klimatanpassade magasin skyddar ömtåliga handskrifter och ljudband. Dessa fysiska samlingar utgör idag en av norra Europas största skatter av folklivs- och språkmaterial. I takt med den digitala utvecklingen har stora delar av arkiven tillgängliggjorts för allmänheten och forskare världen över, vilket gör den gamla traditionen av folkminnesinsamling levande i informationssamhället.

Idag spelar Institutet för språk och folkminnen en central roll i den kulturhistoriska infrastrukturen genom att fungera som remissinstans, bedriva akademisk forskning och sprida folkbildning. Genom sitt arbete knyter myndigheten ihop det förmoderna bondesamhällets muntliga traditioner med det moderna informationssamhällets krav på digital tillgänglighet och språklig likabehandling, allt i enlighet med statliga kulturpolitiska mål.