Erik Abrahamsson Leijonhufvud föddes omkring år 1512 som son till riksrådet Abraham Kristiernsson Leijonhufvud och Ebba Eriksdotter Vasa tillhörande den mäktiga Vasaätten. Hans familj tillhörde riksfrälsets absoluta toppskikt under tidigt 1500-tal och kom att spela en avgörande roll i svensk politisk historia under reformationen och kung Gustav Vasas maktövertagande.

Genom sitt ursprung var Erik nära lierad med kungafamiljen sedan kungen äktat Eriks syster, drottning Margareta Leijonhufvud år 1536. Detta svågerskap gav Erik en framskjuten ställning vid hovet och inom rikets förvaltning, där han kom att tjänstgöra som både riksråd och betrodd ämbetsman under svåra politiska skeden.

Under sin levnad förlänades Erik flera viktiga förläningar och uppdrag i landets tjänst. Hans administrativa ansvar omfattade periodvis viktiga län och fästen där han upprätthöll kronans lag och ordning samt tillsåg skatteindrivningen i en tid av ekonomisk omdaning.

Relationen till kung Gustav Vasa präglades av både förtroende och de spänningar som var oundvikliga i tidens strama centralstyre. Som medlem av Leijonhufvud bar han ett tungt ansvar för att balansera släktens egna intressen med kungens krav på lojalitet och lydnad hos adeln.

Erik avled år 1556 och begrovs under högtidliga former, vilket markerade slutet för en av Vasatidens mest inflytelserika adelsmän i den äldre generationen. Hans eftermäle knyts starkt till den nätverkspolitik som formade Sverige under reformationens decennier.

Arkivets handlingar styrker hans närvaro vid flera herredagar och rådsmöten där rikets grundläggande beslut fattades. Hans liv speglar högadelns villkor och utsatthet under den tidigabmoderna statsbildningens skede i Sverige.