Birger Magnusson föddes som son till Magnus Ladulås och tillhörde Folkungaätten. Han kröntes till Sveriges kung år 1302 efter att hans fader avlidit och han uppnått myndig ålder. Hans regeringstid präglades av intensiv maktkamp och svåra konflikter med hans egna bröder, hertigarna Erik Magnusson och Valdemar Magnusson. Maktstriden ledde till dramatiska händelser som Håtuna år 1306, där kungen tillfångatogs av sina bröder.

Efter att ha friges tvingades kung Birger till förnedrande eftergifter och maktfördelning inom riket. Konflikten nådde sin blodiga kulmen vid Nyköpingshus under julen 1318, en händelse som i historien blivit känd som det så kallade Nyköpings gästabud. Under detta gästabud lät kung Birger fängsla sina bröder som enligt traditionen svälte till döds i fängelsetornets mörker.

Händelserna vägrade den svenska allmogen och adeln att acceptera, vilket utlöste ett omfattande uppror mot kungamakten. Upprorsmännen leddes av anhängare till de döda hertigarna och tvingade kung Birger på flykt ur landet. Han sökte tillflykt i Danmark hos sin svåger kung Erik Menved, som gav honom skydd.

Resten av sitt liv tillbringade kung Birger i exil i Danmark, där han avled år 1321. Hans levnadsöde har blivit ett av de mest omskrivna och dramatiska kapitlen i den svenska medeltidshistorien och har skildrats i både krönikor och senare skönlitterära verk.