Erik Magnusson var svensk herre, hertig av Södermanland och son till kung Magnus Ladulås samt bror till kung Birger Magnusson. Hans uppväxt präglades av maktkamp inom Folkungaätten och det nordiska politiska spelet under tidigt 1300-tal. Tillsammans med sin bror hertig Valdemar Magnusson utgjorde han en kraftfull opposition mot den regerande monarken. Konflikten kulminerade under händelser som Håtunaleken år 1306, där hertigarna tillfångatog sin egen bror kungen för att tvinga fram politiska eftergifter och en delning av riket.

Under de följande åren stärkte Erik sin maktbas avsevärt genom strategiska allierade och besittningar som sträckte sig över stora delar av Norden. Han gifte sig med Ingeborg Eriksdotter av Norge, dotter till kung Håkon V Magnusson, vilket knöt det norska kungahuset närmare den svenska hertiglinjen och gav honom anspråk på den norska tronen. Hertigparets politiska inflytande nådde sin kulmen då de styrde över betydande landområden och befästningar i både Sverige och Norge, vilket gjorde dem till de de facto mäktigaste aktörerna i Skandinavien.

Stridigheterna inom det svenska kungahuset nådde dock en blodig och slutgiltigvändning under vintern 1317. Vid det så kallade Nyköpings gästabud inbjöds hertigarna Erik och Valdemar av kung Birger till högtidlig sammankomst på Nyköpings hus. Gästabudet visade sig vara en illasinnad politisk fälla, och hertigarna fängslades i slottets mörka fängelsehålor av kungen och hans anhängare.

Fängslandet av hertigarna växlade omedelbart upp spänningarna i riket och utlöste ett omfattande uppror lett av hertigarnas anhängare och deras gemåler. Förhållandena i fängelset var skoningslösa och svåra, och varken Erik eller Valdemar kom att överleva vintern i fångenskap. Enligt de medeltida källorna svalt de ihjäl eller mördades i fängelsehålan i Nyköping år 1318, vilket markerade slutet på hertigarnas maktkamp.

Eriks död fick omedelbara och dramatiska konsekvenser för det svenska riket och ledde till att kung Birger tvingades fly landet. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg Eriksdotter, kom därefter att spela en framträdande roll i svensk och norsk politik som förmyndare för sin son Magnus Eriksson, vilken valdes till kung över både Sverige och Norge. Genom denna tronföljd knöts de nordiska rikena samman i en personalunion under Magnus Efraimssons tidiga styre.

Eftermäket kring Erik Magnusson har i historien präglats av bilden av en ärelysten, karismatisk och hänsynslös furste som utmanade den traditionella kungamakten. Hans liv speglar högmedeltidens turbulenta feodala strider, där familjeband ofta offrades för politisk vinning och territoriell expansion. Källorna till hans liv, såsom Erikskrönikan, är starkt färgade av tidens propaganda men ger en levande bild av en av nordisk medeltids mest omstridda gestalter.