Rikissa av Danmark föddes omkring år 1190 som dotter till Valdemar den stores son kung Valdemar Sejr och drottning Berengaria av Portugal. Hennes tid präglades av nordisk maktkamp och de tätt sammanflätade dynastiska banden mellan de nordiska kungahusen. Genom sitt ursprung tillhörde hon Estridsen och kom att spela en viktig roll i den nordiska storpolitiken under tidigt 1200-tal.

År 1210 ingick Rikissa ett dynastiskt äktenskap med den svenske kungen Erik Knutsson, som nyligen hade säkrat den svenska tronen efter slaget vid Gestilren. Vigseln var ett led i att ena och stabilisera relationerna mellan Sverige och Danmark efter en period av stridigheter mellan de konkurrerande kungaätterna. Genom detta äktenskap blev Rikissa drottning av Sverige och känd som drottning Rikissa.

Tiden som Sveriges drottning blev dock kortvarig för Rikissa. Hennes gemål, kung Erik Knutsson, avled plötsligt år 1216 på Visingsö, vilket lämnade henne som änka med flera små barn. Efter makens död övertogs den svenska tronen av Johan Sverkersson tillhörig Sverkerska ätten, och Rikissa lämnade då Sverige för att återvända till sitt hemland Danmark.

Åter i Danmark drog hon sig tillbaka eller ingick eventuellt ett nytt äktenskap beroende på källornas ibland motstridiga vittnesmål. Hennes liv belyser de medeltida prinsessornas utsatta roll som brickor i storpolitiska allianser mellan kyrkan och de nordiska kronorna. Hennes ättlingar kom dock att återvända till den svenska maktzonen.

Genom sin son Erik Eriksson, född postumt efter faderns död, kom Rikissa att bli anmoder till den gren av Erikska ätten som senare återfick makten i riket. Hennes öde är bevarat i de medeltida genealogiska längderna och i diplom från den tidiga svenska medeltiden som förvaras i historiska arkiv.