Erik Knutsson var kung av Sverige från år 1208 till sin död 1216. Han tillhörde Erik theel och var son till kung Knut Eriksson. Efter faderns död tvingades han i landsflykt till Norge då den Sverkerska ätten återtog makten i riket. Med stöd från Norge och norska trupper återvände Erik för att hävda sin rätt till kronan. År 1208 stod det avgörande slaget vid Lena, där Erik och hans män tillfogade den svenske kungen Sverker Karlsson den yngre ett krossande nederlag. Sverker flydde men besegrades slutligen även i slaget vid Gestilren år 1210, där Sverker själv miste livet. Genom dessa segrar kunde Erik Knutsson säkra tronen och ena stora delar av det svenska riket. Hans regeringstid präglades av ett närmande till Danmark, vilket befästes genom hans äktenskap med Rikissa av Danmark, dotter till den danske kungen Valdemar Sejr. Detta diplomatiska drag skapade en tillfällig stabilitet i maktkampen mellan de stridande kungaätterna. Erik kröntes till kung, vilket är ett av de tidigaste säkra beläggen för en formell kröning i Sverige. Under hans sista levnadsår inleddes också kontakter med det påvliga ämbetet i Rom för att stärka kyrkans ställning och ordning i riket. Erik Knutsson avled hastigt på Näs slott på Visingsö år 1216 och begravdes i Varnhems klosterkyrka. Efter hans död efterträddes han på tronen av den rivaliserande ättens ättling Johan Sverkersson.