Olof Haraldsson, senare känd som Olof den helige, föddes omkring år 995 i Ringerike. Han tillbringade sin ungdom som viking och deltog i härjningståg runt Västereuropa, där han bland annat döptes i Rouen. Under sin tid utomlands kom han i kontakt med den kristna tron och formades av de kontinentala staternas styrelseskick.

År 1015 återvände han till Norge och lyckades tränga undan de danska och svenska stormän som kontrollerade delar av riket. Han utropade sig till kung och inledde ett målmedvetet arbete för att ena landet under en krona. Olof tog krafttag mot lokala hövdingar och centraliserade makten med stöd av kyrkan, som han aktivt byggde ut.

För att befästa sin makt och kristna befolkningen hämtade Olof biskopar och präster från England och Tyskland. Han stiftade lagar som byggde på kristna värderingar, vilket dock väckte starkt missnöje bland de traditionella bondeledarna. Hans hårdföra metoder skapade spänningar som successivt undergrävde hans ställning i samhället.

År 1028 tvingades Olof i landsflykt till Kievrike efter att den danske kungen Knut den store köpt lojaliteter bland de norska stormännen. När Olof återvände året därpå för att återtaga sin tron mötte han en övermäktig bondehär. Han stupade den 29 juli år 1030 i Slaget vid Stiklestad.

Kort efter sin död helgonförklarades Olof av biskop Grimketel, och hans kropp skrinlades i Nidaros domkyrka. Han blev känd som Rex perpetuus Norvegiae, Norges evige konung, och hans kult fick stor betydelse för hela Norden. Hans minne hålls i levande skick genom legender och pilgrimsfärder till Trondheim.