Henrik den stolte föddes kring år 1108 som son till Henrik den svarta ur Welf-ätten. Han kom att spela en central roll i det tidiga 1100-talets tyska politik och strider mellan adelsätterna. Genom sitt ursprung och strategiska äktenskap byggde han upp en maktbas som gjorde honom till en av Tysklands mäktigaste furstar.

År 1127 äktade han Gertrud av Sachsen, dotter till den tysk-romerske kejsaren Lothar III. Detta äktenskap säkrade honom arvsrätten till store delar av Sachsen samt betydande egendomar. När svärfadern avled år 1137 var Henrik den stolte en av huvudkandidaterna till den tysk-romerska kejsarkronan, vilket ledde till bitter rivalitet.

Hans anspråk motarbetades av den nyvalde kungen Konrad III från Hohenstaufen-ätten, som fruktade Welfernas växande dominans. Konflikten resulterade i att Konrad III berövade Henrik hans förläningar och förklarade dem förverkade. Hertigdömet Sachsen tilldelades Albrekt Björnen, medan Bayern gick till Leopold IV av Österrike.

Henrik tvingades dra sig tillbaka och inledde ett militärt motstånd för att återkräva sina förlorade områden från sitt fäste i Sachsen. Under dessa strider avled han plötsligt i Quedlinburg år 1139, endast trettioett år gammal. Hans död dämpade tillfälligt striderna men löste inte den underliggande konflikten mellan dynastierna.

Hans änka Gertrud och hans unge son Henrik Lejonet tvingades fortsätta kampen för familjens rättigheter under svåra förhållanden. Konflikten mellan Welf och Hohenstaufen kom att prägla det tysk-romerska riket under stora delar av medeltiden. Henrik den stolte begravdes i Katedralen i Königslutter, där hans grav fortfarande kan beses.

Eftermälet präglas av hans strävan att ena stora tyska landområden under sin ätts kontroll. Trots sin korta levnadstid lade han grunden för den maktposition som sonen Henrik Lejonet senare skulle bygga vidare på. Hans liv förblir ett tydligt exempel på de häftiga striderna om territorier och inflytande under feodaltiden.