KORPMET@

Högst uppe på de vindpinade sandkullarna ovanför fiskeläget Kåseberga reser sig Ales stenar – femtionio mäktiga kvartsit- och granitblock ställda i form av ett sextiosju meter långt stenskepp som stävar mot Östersjöns horisont.

Fiskarna och bönderna på Österlen berättade sedan urminnes tider att här vilar kung Ale den starke, en mäktig sjökonung som härskade över Skånes kuster. När kung Ale dog efter ett stort sjöslag lät hans hirdmän dra upp hans flaggskepp på backarna, bädda ned konungen i full rustning med hans guld och svärd, och resa stenarna runtomkring så att hans själ för evigt skulle kunna blicka ut över havet och vaka över kusten. Sägnen säger att när stormen piskar Kåsehuvud kan man höra skeppets osynliga åror slå i vågorna djupt nere vid stranden.

Högst uppe på de vindpinade sandkullarna ovanför fiskeläget Kåseberga reser sig Ales stenar – femtionio mäktiga kvartsit- och granitblock ställda i form av ett sextiosju meter långt stenskepp som stävar mot Östersjöns horisont. Fiskarna och bönderna på Österlen berättade sedan urminnes tider att här vilar kung Ale den starke, en mäktig sjökonung som härskad…

Torsburgen i Kräklingbo socken är Nordens största fornborg, omsluten av kilometerlånga kalkstensvallar på en hög platå mitt på Gotland. Allmogen trodde i forna tider att borgen uppförts av asaguden Tor själv för att försvara gutarna mot havsvidunder och jättar.

I borgens djupaste sprickor, kallade Tors källare, sades en ofantlig silverskatt ligga förvarad i tre järnskodda kistor. Skatten vaktades av en eldsprutande drake som låg hopringlad över kistorna. Endast den som vågade gå upp på Torsburgen i fullmånens sken och ropa Tors namn utan att darra kunde få drakens ögon att slutas, men den som bar på girighet i sitt hjärta förvandlades ögonblickligen till en vit kalksten på vallen.

Torsburgen i Kräklingbo socken är Nordens största fornborg, omsluten av kilometerlånga kalkstensvallar på en hög platå mitt på Gotland. Allmogen trodde i forna tider att borgen uppförts av asaguden Tor själv för att försvara gutarna mot havsvidunder och jättar. I borgens djupaste sprickor, kallade Tors källare, sades en ofantlig silverskatt ligga förvarad i …

Längst i söder på Gotlands karga udde reser sig klinten Hoburgen, där havets vågor och vindar format kalkstenen till en väldig gubbnäsa som blickar ut över Östersjön. Detta är Hoburgsgubben, en av öns äldsta och mest vördade jättar.

De gotländska fiskarna berättade att Hoburgsgubben var en godmodig och gästfri kämpe. När en bonde från Sundre socken en gång bjöd gubben till barnsöl, ville jätten inte vara sämre utan sände tillbaka en säck full med silvermynt och väldiga stenklot som gåva. Det sades att sjömän som rundade Gotlands sydspets alltid borde lyfta på hatten och hälsa Hoburgsgubben med ett "God dag, farbror!" för att få god vind och slippa lida skeppsbrott på de förrädiska Hoburgsreven.

Längst i söder på Gotlands karga udde reser sig klinten Hoburgen, där havets vågor och vindar format kalkstenen till en väldig gubbnäsa som blickar ut över Östersjön. Detta är Hoburgsgubben, en av öns äldsta och mest vördade jättar. De gotländska fiskarna berättade att Hoburgsgubben var en godmodig och gästfri kämpe. När en bonde från Sundre socken en gång b…

I Visby ringmurs norra sträckning reser sig det dystra Jungfrutornet. Sägnen förtäljer den tragiska historien om Nils Guldsmeds vackra dotter Ung-Hanna, som under 1300-talet förälskade sig i en främmande köpman som besökte Hansastaden. Vad hon inte visste var att mannen i själva verket var den danske kungen Valdemar Atterdag i förklädnad, som kommit för att spionera på stadens rikedomar och försvar.

Förblindad av kärlek förrådde flickan stadens hemligheter och visade var muren var som svagast. När kung Valdemar år 1361 intog Visby efter det blodiga slaget på Korsbetningen och brandskattade borgarna, avslöjades Hannas förräderi. Som straff dömdes hon av stadens råd att levande muras in i tornets massiva kalkstensmur. Allmogen på Gotland berättade sedan att under kulna höstnätter, när Östersjöns stormar viner mot ringmuren, kan man ännu höra den olyckliga flickans snyftningar och klagan inifrån tornets kalla stenar.

I Visby ringmurs norra sträckning reser sig det dystra Jungfrutornet. Sägnen förtäljer den tragiska historien om Nils Guldsmeds vackra dotter Ung-Hanna, som under 1300-talet förälskade sig i en främmande köpman som besökte Hansastaden. Vad hon inte visste var att mannen i själva verket var den danske kungen Valdemar Atterdag i förklädnad, som kommit för att s…

I forna tider bodde jätten Vist med sin hustru i bergen kring Vätterns södra ände. En kväll hade jätteparet varit på gästabud hos sina släktingar i Västergötland och skulle vandra hem till Smålandssidan. Vättern var djup och kall, och hustrun orkade inte vada över den väldiga sjön med sina tunga steg.

Då tog den starke jätten Vist en väldig grästuva ur marken och slungade ut den mitt i sjön, så att hans käring skulle ha något att kliva på. Grästuvan blev ön Visingsö, som ännu ligger som en grönskande pärla mitt i Vätterns vatten. Hålet i marken där jätten slet upp tuvan fylldes genast med vatten och blev sjön Landsjön vid Huskvarna. Sedan dess har Visingsö burit jättens namn till evigt minne.

I forna tider bodde jätten Vist med sin hustru i bergen kring Vätterns södra ände. En kväll hade jätteparet varit på gästabud hos sina släktingar i Västergötland och skulle vandra hem till Smålandssidan. Vättern var djup och kall, och hustrun orkade inte vada över den väldiga sjön med sina tunga steg. Då tog den starke jätten Vist en väldig grästuva ur marke…

Vid foten av Billingens lummiga västsluttning grundades Varnhems kloster på 1100-talet av den fromma fru Sigrid, en stormannakvinna av kunglig börd. Sägnen berättar att innan klosterkyrkan byggdes rådde en svår torka i bygden, då bäckar sinade och kreaturen föll på marken.

Fru Sigrid föll då på knä i bön vid bergsfoten, och där hennes tårar föll på den torra kalkstensjorden sprang plötsligt en kristallklar källa fram med outtömligt, svalt vatten. Källan fick namnet S:t Sigrids källa, och allmogen från hela Valle härad vallfärdade dit med sjuka och svaga som drack av vattnet och återfick krafterna. Än idag porlar källan alldeles intill Varnhems klosterruiner och minner om klostertidens helande tro.

Vid foten av Billingens lummiga västsluttning grundades Varnhems kloster på 1100-talet av den fromma fru Sigrid, en stormannakvinna av kunglig börd. Sägnen berättar att innan klosterkyrkan byggdes rådde en svår torka i bygden, då bäckar sinade och kreaturen föll på marken. Fru Sigrid föll då på knä i bön vid bergsfoten, och där hennes tårar föll på den torr…

Mellan Falköping och Vättern reser sig det branta platåberget Ålleberg med sina lodräta stup. I dess inre vilar, enligt en av Sveriges mest berömda sägner, tolv beridna kämpar i full rustning – "Ållebergs ryttare". De sitter på sina vita hingstar kring ett runt stenbord, med dragna svärd vilande mot sadelknappen och huvudet lutat mot bröstet i en sekelgammal dvala.

Sägnen förtäljer att en fattig dräng en gång fann en öppning i bergets sida och klev in i den väldiga festsalen. Hästarna frustade tyst och ryttarnas brynjor glimmade i det dämpade ljuset. Drängen råkade stöta emot en av kämparnas sköldar så att det klang i berget. Då lyfte den främste ryttaren sitt huvud, såg på drängen med ögon som brann som kol och frågade: "Är det tid nu?" Drängen blev förfärad och svarade med darrande röst: "Nej, herre, det är inte tid än!" Ryttaren nickade då och slöt sina ögon igen.

Bönderna i Västgötabygden visste vad det betydde: Ållebergs ryttare sover tills landet hamnar i den yttersta nöden och hotas av fullständig undergång. Då ska berget öppna sig med ett dån, ryttarna ska storma fram och rädda Svea rike.

Mellan Falköping och Vättern reser sig det branta platåberget Ålleberg med sina lodräta stup. I dess inre vilar, enligt en av Sveriges mest berömda sägner, tolv beridna kämpar i full rustning – "Ållebergs ryttare". De sitter på sina vita hingstar kring ett runt stenbord, med dragna svärd vilande mot sadelknappen och huvudet lutat mot bröstet i en sekelgammal …

Gustav Vasas son, hertig Magnus av Östergötland, residerade under 1500-talets senare hälft på Vadstena slott. Hertigen drabbades med åren av svårmod och själslig förvirring och tillbringade långa timmar blickande ut över Vätterns djupa, klara vatten från slottets höga fönster.

En sommardag år 1574, då solen glittrade över slottsgraven, tyckte sig hertigen få syn på en underskön sjöjungfru i vattnet som vinkade åt honom med vita armar och bad honom stiga ned i hennes svala palats. Förtrollad av synen och hennes ohörda sång kastade sig den kunglige herren ut genom fönstret rakt ned i slottsgraven. Endast tack vare vaksamma vakter och drängar, som rodde ut och drog upp den genomvåte hertigen i sista stund, undgick han att drunkna. Sjöjungfruns vinkande gestalt sades därefter länge visa sig i Vätterns vågor utanför Vadstena innan stora stormar bröt ut.

Gustav Vasas son, hertig Magnus av Östergötland, residerade under 1500-talets senare hälft på Vadstena slott. Hertigen drabbades med åren av svårmod och själslig förvirring och tillbringade långa timmar blickande ut över Vätterns djupa, klara vatten från slottets höga fönster. En sommardag år 1574, då solen glittrade över slottsgraven, tyckte sig hertigen få…

Vid Rök kyrka på den östgötska slätten står den märkvärdigaste av alla Nordens runstenar, ristad med över sjuhundra tecken av fadern Varin till minne av hans fallne son Vämod. Bönderna i Rök trodde under århundraden att stenen var en trollsten som rest sig ur jorden av sig själv.

Inskriften nämner "Tjodrik den djärve, sjökrigares furste", vilket allmogen tolkade som den store goterkungen Theoderik. Enligt en gammal sägen rider Tjodrik ännu på sin svarta hingst över Ombergs sluttningar och Tåkerns is under stormiga vinternätter, med ett spjut av röd koppar och en gyllene sköld. Om vandraren stannar vid Rökstenen och stryker handen över chifferrunorna sägs det att man kan höra runristarens tysta sorg viska genom stenen.

Vid Rök kyrka på den östgötska slätten står den märkvärdigaste av alla Nordens runstenar, ristad med över sjuhundra tecken av fadern Varin till minne av hans fallne son Vämod. Bönderna i Rök trodde under århundraden att stenen var en trollsten som rest sig ur jorden av sig själv. Inskriften nämner "Tjodrik den djärve, sjökrigares furste", vilket allmogen tol…

Tidigt om juldagsmorgonen år 1156 färdades kung Sverker den äldre i sin släde från kungsgården mot julottan i Västra Tollstads kyrka vid Ombergs fot. Snön låg djup över slätten och kylan bet i kinderna när följet nådde bron över ån vid Alvastra. Där väntade förrädare: kungens egen stallmästare och kusk drog sina svärd i mörkret och genomborrade konungen innan hans vakter hann ingripa.

Sägnen berättar att Ombergs härskarinna, den hedniska sagodrottningen Omma som bodde i Ombergs grottor, såg dådet från bergets topp. Hon lät en tjock dimma sänka sig över dalen så att mördarna irrade vilse i Vätterns vrakis där de fann sin undergång. Kung Sverker begravdes i det kloster han själv grundat – Alvastra cistercienserkloster – och munkarna sade att vid varje julnatt hörs hästhovar och bjällror på bron över ån, men ingen vagn syns till.

Tidigt om juldagsmorgonen år 1156 färdades kung Sverker den äldre i sin släde från kungsgården mot julottan i Västra Tollstads kyrka vid Ombergs fot. Snön låg djup över slätten och kylan bet i kinderna när följet nådde bron över ån vid Alvastra. Där väntade förrädare: kungens egen stallmästare och kusk drog sina svärd i mörkret och genomborrade konungen innan…

Fiskarna och bönderna på Björkö i Mälaren visste långt innan arkeologerna satte spaden i jorden att den skogbevuxna höjden Borgberget varit vikingarnas starkaste fäste. De gamla kallade platsen för "Birkas borg" och berättade att kung Björn, som tog emot munken Ansgar på 800-talet, hade sin skattkammare insprängd i bergets innandöme.

Vid midsommarnatten, när solen knappt hinner gå ned bakom Mälarens holmar, sades det att en kittel full med vikingasilver steg upp ur jorden vid vallens fot. Men den som ville bärga skatten måste iaktta absolut tystnad: varken ord eller suck fick undslippa läpparna. En dräng från grannön ska ha lyckats fatta kittelns handtag, men när ett brinnande skepp plötsligt syntes segla rakt in i bergväggen ropade han i förskräckelse – och kitteln sjönk genast med ett dånande suck ned i bergets bottenlösa schakt.

Fiskarna och bönderna på Björkö i Mälaren visste långt innan arkeologerna satte spaden i jorden att den skogbevuxna höjden Borgberget varit vikingarnas starkaste fäste. De gamla kallade platsen för "Birkas borg" och berättade att kung Björn, som tog emot munken Ansgar på 800-talet, hade sin skattkammare insprängd i bergets innandöme. Vid midsommarnatten, när…

På Mora äng i Lagga socken, där svearna i forna dagar valde sina kungar och lyfte dem på den stora Morastenen, levde länge en sägen om stenarnas magiska kraft. Det sades att den kung som svor sin ed på stenen knöts till själva Upplands mylla – och om han bröt sitt löfte till bönderna skulle stenen spricka mitt itu.

Enligt gammal folktro bodde också en jätte i berget intill Mora äng. När han såg hur de kristna kungarna samlade härar och präster på ängen för att hålla val, greps han av vrede över klockringningen från Danmarks och Lagga kyrkor. Jätten tog då ett väldigt klippblock och slungade det mot valplatsen för att krossa kungen och lagmannen. Men stenen vek av i luften genom biskopens bön och slog ned i skogskanten, där den ännu ligger med jättens fem fingermärken djupt inbrända i graniten.

På Mora äng i Lagga socken, där svearna i forna dagar valde sina kungar och lyfte dem på den stora Morastenen, levde länge en sägen om stenarnas magiska kraft. Det sades att den kung som svor sin ed på stenen knöts till själva Upplands mylla – och om han bröt sitt löfte till bönderna skulle stenen spricka mitt itu. Enligt gammal folktro bodde också en jätte …