KORPMET@

Bland allmogen i Gamla Uppsala har sägnen sedan hedenhös berättat att de tre väldiga högarna inte blott rymmer forntidskungars aska, utan oerhörda skatter. I den mellersta högen, sades det, vilar kung Aun iklädd en ringbrynja smidd av guld och med ett svärd vars fäste gnistrar av ädelstenar.

De gamla i byn förtäljde att det forna hednatemplet, som stod där Gamla Uppsala kyrka nu reser sina gråstensmurar, var helt klätt med guldplåtar på tak och väggar. När kristendomen kom och de gamla gudarna störtades, samlade prästerna och svearna templets alla guldskålar, silverkedjor och gudabilder och bar dem i hemlighet ned i en djup gång under högarna.

Många har genom århundradena försökt gräva efter guldtemplets skatt, men varje gång någon satt spaden i högarnas jord har underliga syner visat sig: himlen har förmörkats mitt på ljusa dagen, flammande eldar har synts slå upp ur Fyrisån eller också har grävaren drabbats av blindhet tills han bett om förlåtelse och fyllt igen gropen. Än idag sägs det att högarnas herrar vakar över svearnas heliga jord.

Bland allmogen i Gamla Uppsala har sägnen sedan hedenhös berättat att de tre väldiga högarna inte blott rymmer forntidskungars aska, utan oerhörda skatter. I den mellersta högen, sades det, vilar kung Aun iklädd en ringbrynja smidd av guld och med ett svärd vars fäste gnistrar av ädelstenar. De gamla i byn förtäljde att det forna hednatemplet, som stod där G…

Där klinten reser sig brant mot det grå östersjövatten strax norr om Visby ringmur, står de ännu kvar – de tre kalkstenpelarna som vakar över förflutna seklers stränga domslut. I allmogens traditioner var Galgberget aldrig en plats blott för timmer och rep, utan ett tillhåll för de gastar som jorden vägrat sluka. Det berättades att när höststormarna piskade in från norr och vågorna bröt mot stranden nedanför, kunde man höra kedjornas skrammel eka mellan pelarna och tyg som fladdrade i den svarta vinden utan att någon storm låg i luften.

Det sades bland Gotlands bönder att de som mött sitt öde vid galgen inte fann ro i vigd jord. De dömda, som en gång hängde till skräck och varning för Hansans skepp på väg in mot hamnen, lämnade sina skuggor kvar på klinten. Särskilt under årets mörkaste nätter, när månljuset föll blekt över den kalkvita marken, sades det att skepnader utan ansikten kunde skönjas svävande mellan stenpelarna. De sökte efter de ord till sitt försvar som rätten aldrig velat lyssna till.

Enligt sägnen hände det sig att storvuxna drängar och djärva båtsmän som färdats sent längs kustvägen såg ett fjärde ljus brinna på platsen, en tjuvlykta som varken bar färg eller värme. Den som frestades att följa det skenets lockelse fann sig snart vilse i ett dimmigt intet, dragen mot klintens brant av osynliga händer. Många var de varningar som äldre generationer delgav de unga: gå aldrig nära de tre stenarna när solen har sjunkit under havsvattenytan, ty Galgbergets fångar håller ständigt vakt och kräver sällskap i sin eviga ensamhet.

Så står de alltjämt kvar, pelarna som vittnar om stadens makt och de olyckliga som mötte döden på Gotlands vindpinade höjder. Än i dag vilar en tung tystnad över platsen, buren av vindens sus genom enar och en historia som aldrig helt har förmultnat i marken.

Där klinten reser sig brant mot det grå östersjövatten strax norr om Visby ringmur, står de ännu kvar – de tre kalkstenpelarna som vakar över förflutna seklers stränga domslut. I allmogens traditioner var Galgberget aldrig en plats blott för timmer och rep, utan ett tillhåll för de gastar som jorden vägrat sluka. Det berättades att när höststormarna piskade i…

Där Råda kyrka speglar sitt grå stenhus i Mölndalsåns stilla vatten, viskar de gamla alltjämt om det som döljer sig under dy och dyningar. Långt innan nu varande murar restes, låg helgedomen på en annan plats, närmare det svarta vattnets famn. Det var en tid då skogen slöt sig tät kring bygden och trollen i bergen såg med oblidka ögon på klockornas mässling som skar genom juninätterna.

Sägnen förtäljer att jättarna och skogens rådare en natt lade i hop sina krafter för att tysta det heliga bråket från tornet. Med tunga stenkast och dånande vrede slet de upp kyrkan från dess grund och bar den mot sjöns djup för att dränka dess malm. Men församlingens förböner hängde kvar som ett skyddande nät, och kyrkan sjönk inte oförmärkt, utan vilar likt en dröm under vågorna.

Den som vandrar ensam längs stranden när dimman ligger tät över Rådas dalar kan ännu höra det dova, ihåliga ljudet av malm från djupet. Det är kyrkklockorna som ringer i takt med vattnets ström, sökande efter ljuset och den heliga jord de en gång vigdes åt. Ljudet bär en varning om de makter som rör sig i skymningen, fjärran från prästens ord och altarets sken.

Så står Råda kyrka i dag på fast mark, men skuggan av det som sjönk vilar över strandkanten. Varje sten i den nuvarande byggnaden tycks bära ett minne av det som förlorats och sedan återvunnits ur mörkrets grepp, ett vittnesbörd om den tro som en gång tvingade jättar på flykt och tämjde vildmarkens vilda väsen.

Där Råda kyrka speglar sitt grå stenhus i Mölndalsåns stilla vatten, viskar de gamla alltjämt om det som döljer sig under dy och dyningar. Långt innan nu varande murar restes, låg helgedomen på en annan plats, närmare det svarta vattnets famn. Det var en tid då skogen slöt sig tät kring bygden och trollen i bergen såg med oblidka ögon på klockornas mässling s…

Omberg, det isolerade berget som reser sig 260 meter över Vätterns spegel, bär resterna av tre väldiga fornborgar från folkvandringstid: Drottning Ommas borg, Hjässaborgen och Borredammen.

Enligt den uråldriga folktron bodde bergets härskarinna, **Drottning Omma**, i en grotta på Ombergs stupande klippvägg mot sjön. Hon var en mäktig dis eller jättinna som älskade bergets skogar och djur. När en friare från Västergötland försökte rida över Vätterns is för att ta henne med våld, spräckte Omma isen så att friaren drunknade i djupet.

I förtvivlan över sin förlorade kärlek började hon gråta, och hennes tårar steg upp som den vita dimma som ofta sveper in Omberg och döljer fornborgarnas branter. Bönderna runt Alvastra sade förr: 'Nu gråter mor Omma, nu är det bäst att hålla korna inne.'

Omberg, det isolerade berget som reser sig 260 meter över Vätterns spegel, bär resterna av tre väldiga fornborgar från folkvandringstid: Drottning Ommas borg, Hjässaborgen och Borredammen. Enligt den uråldriga folktron bodde bergets härskarinna, **Drottning Omma**, i en grotta på Ombergs stupande klippvägg mot sjön. Hon var en mäktig dis eller jättinna som ä…

I klosterträdgården bakom Sankta Birgittas väldiga Blåkyrka i Vadstena växte örter som nunnorna hämtat från kloster i södra Europa: salvia, malört, libbsticka och isop. Nunnorna använde örterna för att koka salvor och brygder till de sjuka och pilgrimerna som strömmade till staden från hela Norden.

Enligt en lokal sägen fanns en lönngång som ledde från klosterkällaren ned under Vätterns botten. Där sades birgittinnunnorna ha gömt klostrets relikskrin och silverkors när reformationen slog till på 1500-talet och klostret upplöstes. Än idag, sägs det i Vadstena, kan man i försommarnätterna känna en plötslig, intensiv doft av lavendel och rosor vid muren, fastän inga blommor ännu slagit ut.

I klosterträdgården bakom Sankta Birgittas väldiga Blåkyrka i Vadstena växte örter som nunnorna hämtat från kloster i södra Europa: salvia, malört, libbsticka och isop. Nunnorna använde örterna för att koka salvor och brygder till de sjuka och pilgrimerna som strömmade till staden från hela Norden. Enligt en lokal sägen fanns en lönngång som ledde från klost…

Kring Anundshög, Sveriges största forntida kungshög, har sägnerna levt starka bland allmogen i Badelunda. Bönderna trodde förr att jätten Anund vilade djupt under högens nio meter höga jordmantel, iklädd full brynja och med sitt svärd i handen.

Under det svåra missväxtåret 1867, när frosten tog rågen mitt i sommaren, berättades det att äldre män från socknen gick i lönndom upp på högen i skymningen. De lade en nypa salt och några sädeskorn vid runstenens fot intill den stora skeppssättningen och läste en gammal ramsa för att be 'kung Anund' vända kylan och skona barnen från svält. Trots århundraden av kristen förkunnelse fanns forntroens rötter ännu kvar i jorden under kungshögen.

Kring Anundshög, Sveriges största forntida kungshög, har sägnerna levt starka bland allmogen i Badelunda. Bönderna trodde förr att jätten Anund vilade djupt under högens nio meter höga jordmantel, iklädd full brynja och med sitt svärd i handen. Under det svåra missväxtåret 1867, när frosten tog rågen mitt i sommaren, berättades det att äldre män från socknen…

Bland Visby ringmurs många torn har Jungfrutornet den mörkaste sägnen. Enligt den gutniska folktron förälskade sig borgmästarens unga dotter i den danske kungen Valdemar Atterdag när han i förklädnad besökte staden före invasionen 1361.

Förblindad av kärlek avslöjade pigan var stadens svaga punkter fanns och var köpmännen gömt sina skatter. När Atterdag intog Visby efter det blodiga slaget vid Korsbetningen insåg borgarna förräderiet. Som straff dömdes flickan till att muras in levande i tornet vid havet.

Folktron i Visby visste att berätta att man under stormiga höstnätter, när Östersjöns vågor slår mot Kruttornet och Kärleksstigen, kan höra flickans klagande suckar inifrån Jungfrutornets tjocka kalkstensmurar.

Bland Visby ringmurs många torn har Jungfrutornet den mörkaste sägnen. Enligt den gutniska folktron förälskade sig borgmästarens unga dotter i den danske kungen Valdemar Atterdag när han i förklädnad besökte staden före invasionen 1361. Förblindad av kärlek avslöjade pigan var stadens svaga punkter fanns och var köpmännen gömt sina skatter. När Atterdag into…

Enligt gamla uppländska sägner och Adam av Bremens krönika stod svearnas främsta helgedom i Gamla Uppsala som ett tempel helt överdraget med guld. Från takåsarna hängde guldglänsande kedjor som klirrade när vinden svepte in från slätten.

Intill helgedomen stod ett väldigt träd med vidsträckta grenar, som sades vara grönt såväl vinter som sommar. Ingen i bygden visste vilket trädslag det var, men man trodde att dess rötter sökte sig ned till samma urkälla som världsträdet Yggdrasil.

Alldeles intill trädets fot sprang en helig offerkälla fram ur sandåsen. Dit kom folk från hela Svealand för att sänka ned offergåvor – smycken, vapen och djur – och se om gudarna tog emot gåvan. Om offret försvann ned i källans djup utan att flyta upp trodde man att gudarna lovat god årsväxt och fred (*ár ok friðr*). Än idag kan vandraren på Gamla Uppsala kyrkogård känna källvattnets kalla närvaro i marken.

Enligt gamla uppländska sägner och Adam av Bremens krönika stod svearnas främsta helgedom i Gamla Uppsala som ett tempel helt överdraget med guld. Från takåsarna hängde guldglänsande kedjor som klirrade när vinden svepte in från slätten. Intill helgedomen stod ett väldigt träd med vidsträckta grenar, som sades vara grönt såväl vinter som sommar. Ingen i bygd…

Där Slöingeboplatsen breder ut sig över de halländska slätterna, där jorden bär spår av mäktiga hallar och svunna stormän, viskade de gamla om att marken bar på en sällsam tyngd. Det sades att den som vandrade över fälten i skymningstimman kunde höra dova dråpslag långt under grässvålen, likt hammarslag från osynliga smedjor där det smiddes ringar av rött guld till gudar som längesen glömts bort. Århundraden efter att eldar slocknat och taken fallit in på den väldiga stormansgården, levde minnet kvar i ängders och åkerrökars namn.

Folktron i bygden visste att berätta om den så kallade Guldhögen, en av de platser där stormännen en gång lagts till vila med sina vapen, hästar och dyrbarheter. Men skatterna lämnades aldrig i fred utan vaktades av dem som byggt dem. Det sades att jorden på platsen tillhörde de underjordiska, huldror och vättar som tagit över gårdens ruiner när ätten dött ut. Om en plog drabbade hällen för hårt, eller om någon vågade gräva efter bleka skatter i månskenet, slog torkan till mot gårdarna eller så drabbades dragarna av oförklarlig sotdöd.

Enligt en uppteckning från äldre tider försökte en stormige bonde en somrennatt att med järnspett och lykta bryta sig in i en av de mindre kullarna i trakten. Han fann snart en dörr av ek, beslagen med järn, men i samma stund restes en stormvind över slätten som slet taket av hans egen lada. Ur mörkret hördes dånande skratt och en röst som varnade för att röra det som tillhörde det förflutna. Skräckslagen flydde bonden fältet och lät spettet ligga kvar i den svarta mullen.

Än i dag, när dimman drar in från Kattegatt över Slöinges bördiga marker, vilar en saga över jorden. De arkeologiska utgrävningarnas fynd av guldbleck och praktföremål har besannat att här fanns ett högsäte för mäktiga män. Men för den som färdas varsamt genom landskapet är det inte bara skatterna som räknas, utan ekot av de röster som en gång skålade i mjöd kring härden, medan århundradena rullade fram som vågor mot stranden.

Där Slöingeboplatsen breder ut sig över de halländska slätterna, där jorden bär spår av mäktiga hallar och svunna stormän, viskade de gamla om att marken bar på en sällsam tyngd. Det sades att den som vandrade över fälten i skymningstimman kunde höra dova dråpslag långt under grässvålen, likt hammarslag från osynliga smedjor där det smiddes ringar av rött gul…

Högt över Morlandas bördiga dalar och salta havsvindar reser sig Duveberget likt en tyst vaktpost från svunna tider. Dess branta stup och uråldriga stenvallar har under århundraden sett folkomflyttningar, skepp som glidit fram på haven och generationer som kommit och gått. Men berget bär också på minnen av ett annat slag, bevarade i mörka sägner som viskats vid eldstäderna under långa vinterkvällar.

Det berättas i bygden att berget en gång beboddes av väsen som fanns före människan. När folkvandringstidens oro tvingade stammar att söka skydd bakom bergets uppförda murar, delade de utrymmet med de underjordiska. I skymningen, när dimman rullade in från Västerhavet över Orusts hehedar, sades bergets portar öppna sig. Den som gick för nära de gamla lämningarna kunde höra dämpade hammarslag inifrån stenen och klagosånger från dem som vandrat vilse i bergets salar.

Enligt äldre tiders folktro ruvar Duveberget på en gömd skatt, skyddad av trolldom och mörka makter. En midsommarnattsdröm talar om en port i bergets nordvästra sida som endast visar sig för den som vågar gå ensam genom skogen utan att se sig om. Den som frestas av guldet och kliver över tröskeln riskerar dock att bli kvar för evigt, fången i tiden och glömd av världen ovanför.

Än idag vilar en sällsam stämning över fornborgen. När kvällssolen färgar granitblocken röda är det som om historiens andedräkt dröjer sig kvar bland enarna och de mossupvuxna murarna. Mimer har dragit fram detta ur arkivets glömda skrymslen för att påminna vandraren om att landskapet aldrig är dött – det bär alltid på sina berättelser.

Högt över Morlandas bördiga dalar och salta havsvindar reser sig Duveberget likt en tyst vaktpost från svunna tider. Dess branta stup och uråldriga stenvallar har under århundraden sett folkomflyttningar, skepp som glidit fram på haven och generationer som kommit och gått. Men berget bär också på minnen av ett annat slag, bevarade i mörka sägner som viskats v…