Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll.
Det var så litet tal om troll. Det hörde jag sällan de talade om. Uttryck tydande på troll: "Ho ä som ett troll" (gammal kutig käring, elak, ful etc/. "Fali som ett troll, rik som ett troll, trôlsk /= förförisk/.
Påsk
Farfar påstod att påskkäringarna voro ute och red i luften på påskkvällen. Men far ville inte veta av att det fanns några. Men farfar gick det inte att få ur den tror. Han hade hört dem, påstod han. För det hördes när de kom. Det lät som när en svänger ett spö fort. De åkte på en sopkvart. Å de hade brått för de skulle vara hemma före solen gick upp på morgonen, för sen gick de till kyrkan. På påskafton sattes ett tjärkors på fähusdörren. Jag mins mig ha sett sådana kors på gamla fähus- dörrar. Påskkäringarna skulle inte kunna ta upp dörren, om det fanns ett kors på den. De hade inte makt att göra något ont. De skulle vara rädda för att "påskkäringarna" gick in och klippte nå- got av kreaturen. Om de orkade få hår, ull eller / sådant med sig, så fick de makt i fähuset sedan. Och de tog mjölken och de som rätteligen skulle ha den fick bara blod när de mjölkade. Förr i världen så låg de bort i backarna å sköt för att de skulle skrämma "påskkäringarna".
Midsommar
Jag minns inte att berätta om någon "majstång" med de bru- kade kläda sådan på herrgårdarna på midsommarafton. Se- dan var "herrgådslaget" och flera till vid herrgården och dan- sade på kvällen och natten. Den folkliga benämningen på orten på majstången: "Majstång". Vi annan tid på året än midsommar restes den inte. "Lövhydda" brukade de allt resa på planen vid stugan. Den gjordes såpass att några personer kunde sitta inne i den och dricka kaffe. De byggdes fyrkantiga el. nästan runda. Björkarna sattes ned i hål i marken. Tak gjordes sällan. Björkarna närmast ingången böjdes ihop med topparna till en båge. Hyddan kallades också för "lövsal". Stugan kläddes inuti med löv. I den öppna spisen sattes en lövbuske, på golvet ströddes asplöv och så / tog en in asplövskvistar och satte under bjälkarna i taket och bort efter muren i springorna. Det var som en "lövsal" inne också. Å blommor plockades i dikena å bands ihop till buketter å sattes in. Det var "mid- sommarblomster", prästkragar, blåklint och alla slags vack- ra vilda blommor, som en kunde få tag i. Vid ingången sattes björkar.
Tydor
När "lössa" började äta sig in i köttet på gam- melt folk, så var det tecken till att personerna skulle dö. Å om lössen gick i rader på kläderna, så betydde det detsamma.
Väderleksmärken
"Om dä ä en stor gåle kring månen, så betyder dä att en får ett stort ovär. Å oväre kommer frå dä hålle som öppninga ä på gålen. Men ä gålen liten så får en lite nederbörd. Om stjärnera å töckne å dimma så blir dä nederbörd." "Dä som en önsker säj när e stjärna far ner ska en få." "Om dä ä som snödacker i vintergata på hösten, så ska en få möe snö på vinter."
Skatter
I Kättilshôla (en rund håla i berget, som vattnet svarvat ur), skall en skatt vara dold. När vattnet har varit klart, så ha de sett kopparn blänka, men ingen har kunnat ta upp den, för när de ha försökt, så har han blivit borta.
Naturföremål
"I Årbol här i Åmålsockna ha dä vôre bruns- källe. För i vâla så va dä så många ve den källa å drack brônn. Dä va bå hârskap å sämre fôlk. För ja vet att ja skjussa frökner frå Sjövik te den källa för att di skulle bade å drecke vatten där. Den källa ska vare obegripligt gammel. Men på många år ha di inte vôre te den källa. Dä va så mö fôlk ve den källa ibland. Dä va te å drecke brônn där."
Naturföremål
På Sjövikskogen i rågången mellan Värmland och Dal står en sten, som kallas "kistesten". Den stenen vänder sig för var gång han hör kyrkklockorna. Men han vänder sig nog inte, för han hör inga kyrkkloc- kor.
Naturföremål
Härute finns ett berg, som hette Jungfruberget. Där en hög brant klippa, som stupar rätt i sjön. Uppe på ber- get en platå. Sägnen är den att två jungfrur dansade däruppe till dess att de föll ned för den branta klippan och drunknade i sjön. De hade fått varning, att de inte skulle dansa där, men det hjälpte inte. Det påstås, att ett järnkors skall ha stått på "Jungfruudden".
Hälsokälla
Vid Årbol har det funnits en "hälsobrunn". I många år var det mycket folk som var vid den källan å ba- dade å drack vatten. Kan inte minnas mig ha hört att någon offrade i källan, men hon skall vara gruv- ligt gammal.
Nödår
År 1868 var det "messväxtår" å då var det många fat- tiga, som fick nöja sig med att äta "blinnebrö" å bröd bakat av malen halm å rågax. Ben finmaldes till mjöl, men det gick inte att baka kaka direkt av benmjöl för degen höll inte ihop utan det var till att ha litet havermjöl i. Å jag vet att vi tyckte det var som kalas om vi fick fatt på en rik- tig haverbrödsbit. Se de fattiga hade ju inte något de mer än det som de kunde tigga till sig eller sådant som delades till dem av socknen. Jag minns inte något om barkbröd, för ingen i denna trakten har, som jag vet, "trängt" använda det. Men far och mor hade ätit barkbröd. De hade smakat på det. Det var grått å beskt. Det blev ingen kraft i kroppen efter det. Men de kunde fylla magen, så att det inte gjorde ont i den. De högg ned furor å så tog de den vita / bark, som var närmast träet. Den grova barken kun- de de inte använda. Den vita barken "fläktes" från den andra. Så torkades den till hårda "skrocker" å sedan trös- kades den sönder. Det var, om de hade mycken bark, som han tröskades. Hade de mindre så slogs han sönder med en klubba. Sen hade de barken i säckar å for till kvarnen med den och fick den malad. Barkbrödet bakades bra tjockt för att det skulle hänga ihop. Så hände det att de måste mala otröskade ax. Kvick- rot torkades å maldes till mjöl och så vildhavre. Brän- näslor samlades å stuvades. De kokade som välling av dem. Fiskare här på trakten tog tillvara fiskbe- nen, som de torkade och mol till mjöl. Fåren brukade de ge ungtall. Det kastades in till dem å så fick de äta allt de rådde med. På våren bru- kade det för det mesta fattas foder åt kreaturen. Å blev det lång vinter, så kunde det bli alldeles ut- repat i ladorna. å då var det inte annat än att ge sig till skogen å skära ljung. Det skars med / skära eller lie, så bar man eller körde hem det. Man skar av topparna på ljungen. Den fick de äta som han var. Så repade de "renlav" på bergen. När det dröjde ut på våren innan det blev något grönt på marken, så fick de riva ned gamla halmtak å fora med den halmen. Den skars av till ###### å blandades upp med "renlav" och hästgödsel. De gjorde "sörpe" åt kreaturen.
Hantverkare
"Dä va inte gôtt å ta säj för å slakte häster i minne barndomsår. För den som våge sej te mä dä feck hette häs- tepuke å han ble utskämd för all si livsti. Dä va en särskild som slakta hästar, å han feck aldri hette äne puke vart han kom. Di va rakt rädde för honom ôtminst- nes onger å kvennfolk. Ingen ville ha nô mä hônom å göre mer än om di skulle ha dö på nôn häst, för då skecka di bu på honom. Å då kom han å tog häs- ten i stal å ledde honom åt skogen, å där band han fast honom i ett träd, senna tog han en lång kniv å körde in i bringan på´n. Bloge skvâla ner på backen å när dä hållt på e stönn, så börja han å slänge, å då va dä inte långt te han stöp. Dette kun- ne puken stå å titte på. Men nôa âna mäncha ville inte vara mä utta han feck vare ensam te / å slakte. Å om hästen slet säj lös, så feck han springe ikring te dess han trille ikôll. Så feck han ligge å spar- ke te att dä va slut mä´n. Senna tog puken skinna å´n å så grävde han e grop inte, så dä va bare te å välten i å skôte jol över´n. Dä va inte nôn som vil- le äte hästekött den tia för dä va sönn (synd), att äte tocke kött. Länge fram i tia så tog di allt te å ko- ke kötte ôt svina å hönsa å nu töcker folk om te å äte tocke kött också."
Hantverkare
"Puken" slaktade alla hästar, för det fanns inte någon som ville slakta hästar. Men det var mest i fars tid. "Puken" måste ju in å få mat på det stäl- let där han slaktade en häst. Men det fanns i ingen som ville äta med den skeden som han hade använt. De voro så rädda för honom. Den riktige puken sköt inte hästarna utan han stack dem. I mitt minne ha de skjutit hästarna.