Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
I såna sjöar där näcken var, var det inte värt att bjuda till att fiska. De trodde mycket om näcken. Den sjön de trodde näcken var i hette Gårsjön. Det fick ingen se honom. Det påstods att han skulle kunna spela. Det var väl en del som hörde honom.
Underjordiska
På ett ställe bodde det pysslingar under golvet. Så skulle de ha bröllop på stället, de lagade till mycket mat, och det var ett förskräck- ligt stök. Kvällen före bröllopet låg en av pi- gorna och kunde inte somna. Då fick hon hö- ra pysslingarna: "I morn ska de ha kalas, då får vi ha våra nya hattar på, och så sätter vi oss en emellan var gäst." Då skrek den minste: "Jag har ingen hatt, jag har ingen hatt." "Du får ta gamlefarsa fallehatt", blev svaret. En fallehatt, det var en gammal kasserad hatt. Dagen efter var bröllopet, och hur mycket mat de än ställde fram, så försvann den, och ändå åt gästerna inte mer än vanligt. Då gick pigan och berättade för värdinnan, vad hon hade hört på kvällen. / Värdinnan gick in i matsalen. "Hör du mä fallehat- ten", sa hon, "vad du är sylten, blir du inte mätt snart?" I detsamma kunde de se hela pyss- lingalägret, men det bar kvickt av med dem ner igenom golvet.
Födelse och barndop
Barn födda på söndag såg mer än andra, de såg begravningsföljen o.d. Om de ville ha flickor, skulle de släng- a spruckna träskor under sängen. Till pojkar användes hela träskor. Då de misstänkte, att ett barn blivit bortbytt, eldade de i ugnen och låtsade, att de skulle kasta barnet i elden. Då kom en troll- käring med deras barn. Då en märr fölade, passade kvinnorna på och kröp igenom fölahamnen för att slippa plågor- na vid förlossning. Då blev barnet varulv eller ma- ra. Varulv ska ju gå på tre ben.
Kyrkor.
Då de skulle bygga Värö kyrka spände de ett par oxar för ett lass. Då de kom till den plats, där kyrkan nu är, hördes en röst: "Här vill jag vära." Efter detta fick socknen heta Värö.
Vaggvisa, rim.
Lelle hele vakta fä, och liten däga följde mä långt in i ####, där var många blåa bär och lite röa kröser. Tummetott, slickepott, långe man, gulle- brann, speleman.
Spiritus
Det var en nere i Greggered som hade en spiritus, har jag hört talas om. Han hade den i kistan i en "dose". Den skulle ha fastande- spott varje morgon, det levde den av. De som var där kunde höra, att locket sprang upp mitt i natten. Den gubben hade gott om pengar, och de trodde det var spiritusen som skaffa honom det - Det huset brände, och då brände den väl upp.
Bjäran
Mjölkharen talte de om förr också. Det kunde komma harar och mjölka korna, och när då folket kom och skulle mjölka, var där ingen mjölk. De försökte t.o.m. skjuta dem. Och de sköt också. Men när de kom dit till den, var det bara trasor.
Gastar
Gasten var här uppe i Inseredsskog. (Sätila) Här var ingen lands- väg förr, utan de fick ro lassen i en eka över sjön och rida runt med hästarna. Det var någon ifrån Gäddhult som hade varit i Göte- borg. De red igenom skogen med hästarna, det var på kvällen. Då fick de höra gasten ropa; han kom alldeles intill huvet på dem och skrek och ropa. Där var en karl en bit efter de andra, och han blev rädd och börja ropa. Men då blev gasten sju resor värre. Men de blev inte skadade; det var bara det skrek.
Gastar
Gasten, det var någon som hade drunknat, sa de. Det hör- des jämra sej emot oväder, riktigt som nödrop. Det var ett ställe de kallte för Gasthålan. Det var vid en sjö, som heter Långevatten. När min bror gick förbi där en kväll - han hade ett bloss och bära - så dog blosset. Och han hörde det jämra sej också - Mamma sa alltid "Nu hörs gasten, nu blir det oväder."
Gastar
Gasten, det blev vanligtvis av sådana som ropade vid dödstillfället; det blev gast av det. Det var en pojke här nere i Greggered, som omkom på Gravsjön - det var före min tid. Han gick ner sej på isen och omkom; han hette Zakrias Andersson. Och det talte våra om att de kunde höra honom hem om kvällarna, hur han ropte på hjälp. Det kallte de gasten. Det var en min mammas farbror, som kom ifrån Göteborg en gång. Rätt som det var blev han så trött, så han knappast orka gå. När han kom nära hemma, var där en genväg rätt över en åker. Där var ett stängsel och som han luta sej ner och gick under det, blev han lika bra igen. Likaså var det en annan person nere vid Lindome station. Han blev så trött så han kunde knappt flytta sej. Men när han kom av landsvägen och gick vägen hem till sitt, blev han lika bra igen. Där var också ett stängsel han skulle igenom. Och där orka inte gasten med.
Gastar
Det var en farbror till mej som var och tjäna dräng borta vid "Älsa" (Älvsåkers) kyrka. Han skulle köra och hämta barnmorskan en gång. Det var på natten. När han skulle köra dit, körde han över en bro. När han kom över bron börja hästen och inte kunna springa. Han slog honom, men det hjälpte inte. Han nätt och jämt fick fram honom, och hästen blev alldeles genomsvett. Han kom då fram till barnmorskan och hon följde med. Men han måtte gå ijämte och köra, och det var knappt hästen orka den vagnen ändå. Det var lid de skulle köra uppför och där drog hästen, så han blev vit av löe. Men när han kom i porten, flög den där gasten å, det gjorde ett brakande i porten. Och då fick hästen fart in på gården, så han höll på att inte kunna stanna honom. - Det var en gast där vid den där bron. Det var fler som var utför den. Det var visst en människa som var omkommen där. Där var en bäck och där skulle visst någon ha drunknat. Det skulle ha blivit gast.
Lyktgubbar
Det var en sort de kalla lyktegubbar som sprang bort efter ån. Det såg jag här borta. Det fläckta att sken fram och tillbaka, så dog det å och så lyste det upp igen. Det skulle vara som någon liten tomte- gubbe. De sa, när det var mörkt, kunde han komma och förvilla folk. - Han kunde lysa folk också. Men så ville han ha någonting för han lyste dem. Det var en som var ute och gick; det var så mörkt. Så kom den här lyktegubben och erbjöd sej att lysa honom och han lyste´n hem och var med honom ända upp i farstun. Men så ville ha ha en styver. "Kyss mej i röva", sa gubben. Men han kom ur farstun igen. Och han gick ute och vela hela natten, och visste inte var han var. Lyktegubben hade förvillat honom, så han kom ut igen.
Lyktgubbar
Lyktegubben har jag sett. Det var flera kvällar i rad på ett och samma ställe. Det var ett ljussken, som flamma upp så här. Det var i min barndom. En kväll kommer jag särskilt ihåg. Jag var väl 8, 10 år. Det var ett fruntimmer ifrån gårdstället som skulle hem om kvällen. Och hon gick strax bredvid, där lyktegubben bruka lysa. Hon hade lykta så vi såg var hon gick. När hon kom ett stycke förbi där lyktegubben bruka vara, börja lyktegubben lysa. Hon stanna och stod och titta på´n. Han flamma upp och ner. - Det var en märr som hade fölat och fölungen blev ihjäl- trampad; och den hade de gjort ner där, och det var efter de benen det lyste. Det var en person här nere i en gård, som hette Nils. Han var ute och gick en kväll. Mörkt var det. Rätt som han gick, lyste lykte- gubben till. "Hör du, lys mej hem, så ska du få tobak", sa Nils. Ja, lyktegubben följde med och lyste. När Nils kom hem stängde / han dören efter sej och brydde sej inte om att kasta ut någon tobak. Men det blev ett sådant väsen ute i farstu´n, så Nils måste kasta ut tobak till honom. Sen blev det lugnt.