Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Jag kan inte minnas, att jag hörde talas om näcken i Järstorp. Där finnes ju inte något vatten i den delen av socknen, där jag växte upp. Men folket måtte väl ändå haft någon föreställning om honom, ty jag minns, att jag en gång, innan jag kunde ha läst något om näcken, stod och tittade på ljusbrytningen i kvarnfallet därhemma, och då tänkte jag: "Om nu näcken spelade här med, så skulle det vara grant". Mor måste således nog ha talat om, att näcken spelade.
Spöken och spökplatser
Det var en dräng som var på en prästgård - men jag hågar inte var det var. Han gick hem var kväll. När han kom till en bro, stod där som en karl. Han stod där varenda kväll. Så talte han om det för prästen. "Då ska jag följa med dej dit", sa prästen. Ja, när de kom, stod han där likadant. Då frågte prästen honom varför han stod där. Han bara pekte ner under bron, han sa ingenting. Den andre dagen undersökte de där och då låg där en karl som var mördad; han var sänkt där. Sen stod han där inte mer. Se, det skulle uppe- dagas. Det var i mina barnaår de talte om det. Jag tjänte i Ryda i Sätila, jag var väl en 19 år. Så hade jag varit vid kvarnen vid Strömma. Det blev sent, mörkt var det. Jag satt och åkte på lasset. När jag kom på Andreasa "ia" (sank mark, vat- tensamling) ville inte märren gå. Jag måste gå å, jag fick henne inte fram. När jag kom fram till henne och skulle ta henne i betslet, så var där en hund på vägkanten. Det var en stor hund, och ögonen / lyste på´n. Troligtvis var där skett någonting, det slår inte fel. Detta var före jul. I april året efter skulle pigan som tjänte där jag tjänte, och jag gå till Kungsbackamötet. Vi fick åka hem. Men hon gick å vid Smältered bro och gick rätt över. Och när hon kom ner till Andreasa "ia", såg hon samme hunden. Mamma och pappa arrendera där i Möbacka (Sätila). De hade en frö- ken där som den som ägde stället var släkt med. Hon bodde uppå. Så blev hon dålig. Hon reste till Göteborg och där dog hon. Sen tog det till att spöka. Hon kom själv och gick upp på vinden. En söndag, när de skulle begrava en på Bolås, skulle mamma gå uppå efter glas, när de som bar liket kom. Då mötte hon två hundar i trappan. Karlarna stod utanför och de såg dem med. Men mamma var så van vid det, så hon blev inte rädd. - Ack, där var ett sånt väsen om nätterna uppe på rummet, där hon hade sina grejor. Så hade pojkarna fått tag i nyckeln en gång och gått dit upp och rivet i hennes grejor, och sen blev det då alldeles galet. de höll på att få flytta därifrån. Men så sa far: "Vi tar och bär alltihop på gärdet och bränner upp det." Det gjorde de, och sen blev det tyst. - Om det var så att hon inte hade fått ordnat det som hon ville, det kan ingen veta.
Spöken och spökplatser Gastar
Min bror hade varit upp i Hellesåker och plöjt en gång. När han for hem med hästarna på kvällen och kom neråt Greggereds gård, vägra hästarna att gå. Mörkt var det. Han slog dem, men det var stopp. Han gick av hästen - han red - och gick fram till huvet på den. Då tyckte han, att ett stycke framför honom gick en karl, men han såg inget huvud på honom. När han kom undan gick hästarna. Och han sa då det var sanning. De sa, där var något spöke där nere. Min farfar var i syne. Nå, det var en gång han for från sta´n, från Göteborg. Han hade andra i sällskap också. När han mötte något spöke kom han inte fram. Nu var det så, att ute i Kålle- red, i Vommedal, skulle ha hänt en del år förut, att en person hade kört ihjäl sej. De kallte honom "Tanna-gassen". Nå, när de kom körandes blev farfar hindrad av Tanna-gassen. De kom ihop och slåss. De andra hörde hur farfar sa: "Inte har jag / gjort dej något, och aldrig har jag varit skyldig dej något. Jag kan la få vara i fred!" Han hade känt honom när han levde. Nu brukte farfar naturligtvis ha en käpp i handen, och den slog han av, men om han slog den i vägen eller på någonting an- nat, det vet inte jag. Vanligtvis trodde de, att sådana, som hade omkommit på något vådeligt sätt, spökade. Det var en kopparslagare här för några år sen. Han talte om det var ett gammalt fruntimmer som var död på ett ställe. Och han var alldeles säler på, att det var henne han hade hört. Hennes klä- der låg på ett bestämt ställe på vinden. Det var väl någonting, hon ville haft med sej åt kistan och inte hade fått. Det där frun- timret var halt i livstiden, sa han, så hon hade käpp. Och han hör- de tydligt , hur hon gick uppför trappan och stötte med käppen. Han följde med. Han såg ingenting, bara hörde henne. Han hitta någonting däruppe av hennes som hon varit kär i och velat haft med sej. Han tog väl det, och sen hörde han aldrig någonting.
Spökeri och spökplatser
Det var en de kallte Jansson här borta, han var i syne, så han kunde möta begravningar ibland. Han och en gubbe till gick ifrån Mölnlycke en kväll. När de kom upp ikring Mölndal, mötte de en begravning. Jansson såg den och han gick ur vägen. Den andre såg ingenting, och han gick rätt igenom det. Den andre frågte, varför han gick ur vägen, men han svarte inte. Men den andre dagen talte han om det. Han sa ingenting på kvällen, för då skulle de spotta blod, sa de. Den gamla barnmorskan inbillte sej, att hon hade mött en huvudlös gubbe här borta i liden. Det är gamla urminnes krigsplatser härnere - det har funnits minnesstenar - så det kanske har varit efter det.
Mara
Jag har haft mara en gång. Det är så löga man kan röra en arm då. Det är som om någonting kom och la sej på bröstet. När de la' sej på kvällen skulle de inte sätta skorna med tårna inåt sängen utan med tårna utåt, så skulle inte mara kunna komma åt dem.
Mara
Maran, det har jag själv känt. Men vad det är, det är mer än jag kan veta. Det är någonting mycket svårt. Det är liksom det kom någonting och gick nerifrån fötterna och hit upp på bröstet. Man orkar inte ropa och inte röra sej. En gång jag låg tyckte jag precis där kom en katt och hoppa av golvet och upp i sängen. Som han hoppa upp kasta jag av mej täcket och katten följde med. Jag steg upp och tände ljus och tänkte jag skulle se, om det fanns någon katt inne. Nej, jag fann ingen katt. Bara man kunde ge något ifrån sej, så försvann det; men se, det var närapå omöjligt. - Jag har hört talas om, de kunde hänga en lie över hästarna, så skulle maran bli hängande på den. Jag har aldrig fått någon riktig förklaring på vad folk egentligen trodde det var. De kallte det bara maran. Men det skulle alltid vara liksom / en katt, som kom och hov sej på dem.
Mara
De talte om det skulle finnas sådana där maror. Det var folk ja men. Om de fick tag i dem och var god till att ropa så någon tän- de ljuset, blev det en riktig människa av de där små - de var så små, så de kunde krypa in genom små springor vid fönstren. Om de var god till att få täppt sådana där små hål, skulle de inte kunna komma ut igen heller. Det var en bonde på ett ställe, han var väl inte gift. När han låg en natt, var det något som kom och tryckte honom så förfärligt. De hade ett hål i fönsterkarmen - ett litet borrat hål. Han var god till att ropa till en annan, som låg i rummet och bad honom sätta en pinne i hålet i fönstret. Och den sprang upp och gjorde det. Och i detsamma blev det en ung tös av den där maran. Hon visste inte var hon var kommen ifrån eller var hon var hemma, så de fick ha henne där. Och hur det var så blev bonden gift med henne. Hon var där länge; om de hade några barn kan jag inte säja. Men så en / gång hade de kommit till att ta ur den där pinnen. Och när morgo- nen kom var hon till vägs. Då hade hon blivit en mara igen, och kröpet ut genom det där hålet - Det berätta de här när jag var liten - det var de gamla som talte om det.
Skatter
Ute i Dverred var en sådan där dvärgstuga. Dvärghuset kallte de den. Ja, det står där än. Där skulle finnas medel. De såg hur det lyste. Det var en som gick dit och kasta stål i elden. Men han fick också stanna kvar där tills det blev dag. Då hitta han pengar där, så han blev så rik. Det var en gubbe på ett ställe, som grov ner all sin medel i ladugården i ladan. Drängen låg på rännet och såg det här. Så på söndagen skulle gubben gå till kyrkan. Hans kä- ring skulle gå med också. När gubben grov ner det hade han sagt, att de får plöja med en höna och harva med en tupp, så kommer dessa pengarna upp och drängen börja på med det på söndagen, han plöjde med en höna och harva med en tupp, och pengarna kom upp. Så han blev rik. - Det berätta de gamle här förr.
Naturföremål
Här finns som de kallar jättegrytor. En är här nere i Kni- pered och två finns uppe i Hellesåker. De skulle offra i dem, knap- par och sådant där. Om de hade utslag i ansiktet, skulle de tvätta sej i en sådan där jättegryta och så offra i den, så skulle det gå bort. De trodde där skulle vara något övernaturligt med dem, det var därför de offrade. Jag har aldrig gjort det och aldrig sett det, men jag har hört talas om det. Vi har en forngrav här nere vid Dverred - en dvärggrav. Dvärg- huset har de alltid kallat det; de trodde där bodde dvärgar. Men det är egentligen en grav. - Jag läste i en bok om, att det var en person i Dverred, som skulle vilja ha en av de där stenhallar- na. Han körde dit och tog en hall. Men om natten blev där ett sådant väsen ute på gården. Han gick ut och titta. Då stod där en liten gubbe utanför. Den gav han det var visst en sty- ver. Då gick gubben därifrån. / Det skall finnas en sten här västerut som kallas Havsten. När de stod på den skulle de se havet. Den skall ligga på Skårs mark. Där ska vara en sten som är råskillnad mellan Halland och Bohuslän, x Jutsten kallar de den. Han ligger mellan Lindome och Landvetter. När den var hel var där uthugget en ring på var sida med ett kors i. Men på den fjärde sidan var bara en halv ring. Det är sägen, att det låg en man och sköt den som höll på att arbeta på stenen, så därför blev det inte färdigt. Det skul- le vara under gränsstriderna. - Nu är inte stenen hel, för det var en person som skulle bygga och han tänkte tagit den, så han sprängde ett hål mitt igenom stenen. Häruppe i Hällesåker är ett berg man kan gå långt in i. Jag hade en god vän som kröp rätt igenom berget och kom ut på andra sidan. Det kallas Börsås hål, den där grottan. Det har berättats, att när ofredstiden var gick de uppe i Hellesåker dit och gömde sej. Uppe vid Tomered är en del de kallar Bruaredalen. Dår kom ett brudfölje och gick, och det blev intaget i dalen, därför kallar x) Västergötland. / de den Bruaredalen. Det var väl något trolltyg som fanns där.
Farsoter
Pest eller kolera, jag kan inte säja vad som gick här. Det var så länge sedan, så vi kan inte få reda på årtalet, för det gamla arkivet brände upp. Men, under den ti- den stod det 3 hus här borta. I det ena av dem dog de av pes- ten allihop. Och de skulle bli begravda i en liten hage härframme. Det huset blev bränt och när jag odla därborta, låg kolen där efter den grunden. - Likaså på Holmen dog de allihop; det skulle visst bara vara ett fruntimmer och ett barn igen. Ute i Porsa- går´n i Dverred skulle de också ha dött alla. Det var på de tre ställen här i Lindome pesten gick. Nere i Greggered - så är sägen - kom det in tre barn. De var inne där och fick mat. Då skulle de ha sagt, att ska till Högen och raka och till Holmen och sopa. Det var förebilden till pesten. (Högen = den del av Greggered där meddelaren bor.)
Hantverkare
Det var ingen som ville slakta hästar själv förr. Då hade de en de kallte för rackarn till det. Det var en i denna socknen som hette Elias, Svarte-Börje Elias kallte de honom. Det var en tor- pare här väst i socknen. Han gick och tiggde annars. Han for om- kring och slakta hästar och katter och hundar. Han hade lite lön av socknen för det. I mina barnaår fick kroppen ligga; de grov inte ner den en gång. Rävar och sådant där fick väl ta den.
Föremåls språk
I Råda har jag hört berättas, hade de inte mer än en kyrkklocka förr. När de skulle köra upp den andra till kyrkan, körde de ner den i sjön så den ska ligga där. När de ringer på den klockan de har, säjer den: "Sandpåse och hasslespö, min make ligger i Råda sjö."
Julafton
Om jul skulle de alltid ha halm på golvet, långhalm. Så har jag hört säjas, att när de bredde den hade de sina "ekster". Det var till att lägga kors av halm mittför dörren. T.o.m. i lagården la de kors av halmen innanför dörren. Det var för det skulle bli tur och inget trolltyg komma in. Jag har aldrig sett det, men jag har hört att de gjorde det förr. Julgran hade de alltid. T.o.m. julträd hade de förr. Det var de hade svarvat en pelare och satt pinnar i och klätt det med färgat papper. Det hade de på ett bord. Kreaturen skulle ha bättre ranson julafton på kvällen. Då fick de säkert en "hövanne" till mans. De la på en brasa när de hade gjort å kokningen på julafton. Den fick ligga och bränna så länge den ville, de rörde den inte. Det var jula- brasan. Juldagen på morgonen skulle de se spår i den - se, hurudant det kommande året skulle bli, om det skulle någon födas eller också någon / dö. Om det skulle så vara blev det spår antingen som vände inför eller också utför. När man sitter mittemot ett fönster, ser man ju vid ljussken skuggen både av bordet och dem, som sitter däromkring i fönstret. Den som då satt huvudlös, när de titta ut i den spegelbilden, han skulle dö på året - så har jag hört berättas.