Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var själve "den eländie", det trodde folk. Mara red djur och folk. Hon var tung som en sten, när hon kom på ens bröst. Jag minns de talade på, att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som mara brukade vilja åt, så hade hon inte makt. Om man skrev Guds ord på en papperslapp och stack den, där de trodde att mara kom in, så tog hon sig inte igenom.
Krig och fejder.
När det var ofred i landet grov man ner skat- ter i jorden. Det fanns då en fästning som hette Hunne- hals och därute har man grävt mycket. - Förr var det ekskog vid den gamla kyrkan, men den brände Kristian Tyrann då han for fram och härjade.
Herremän och fruar
Ett fruntimmer som var så högmodigt kasta en guldring i sjön och sa´: "Det är så möjligt för mig att bli fattig som att få igen denna guldring." Men hon fick igen den i en fisk som hon köpte och hon blev så fattig så hon läte gå på roten. Hon hade så fina ### till att torka sig i änden med då hon gick på dass och di hade hennes jungfru tagit vara på och gav henne av det.
Domare och rättsväsen
På Hamrö var det en avrättsplats, en galg- plats, men det fanns de som de halshögg också. Den som förrättade detta kalltes bödeln.
Hantverkare
Hästeslaktar´n, kallte´n rackarn. Det var en som het Anders, malonken kallte´n, han så illa ut och var så sjeten. En häst hade ränt utför ett berg häruppe och slått benet av sig och då kom rackarn och dö han och gravde ner han.
Hantverkare
Hästslaktarn kalltes förr flåttare eller rackare. Det var skam att slakta hästar. Här var en liten gub- be som gick omkring och slakta´ hästar för folk. De kallte´n Malonken, varför vet jag inte. Oftast tog han med sig hästarna och slaktade dem någon annanstans. Han fick inget betalt, men han fick ju huden. Sedan gravde han ner köttet.
Hantverkare
Rackarn döda hundar, Rackar-Anders eller sexpenningen var en tatare. Det var en liten stygg gubbe med skägg på kinderna. Många var rädda för honom, särskilt barn, och hundar var arga på honom. Malonken kalltes han som slaktade hästar, han var från Kungsbacka. Han var ful och stor och lång och grov men inte stygg. Han gravde ner häs- tarna på ställen där han slakta´ dom.
Legender.
Den vandrande juden eller som han också kalltes Värsa skomakare är inte dö än, han skall gå än. Då Frälsaren levde här på Jorden och var ute och gick en gång skulle han gå in där, men då fick han inte komma in för juden, han ville inte släppa in ´en. Då sa Frälsaren till honom: "Då skall du få gå mä!" och så säger de, att han skall gå än.
Föremåls språk.
Kyrkklockorna i Fjärås sa´: "Oxakött och humlat öl gör en lustiger man." Och i Förlanda sa´ de: "Sille- rômpa, havrastumpa, det går ock an, det går ock an."
Födelse och dop.
Vid ett barns dop brukade de samla ihop pengar till barnet men annars förekom ingen- ting särskilt - Innan barnet var döpt skulle det ha en kniv jämte sig i vaggan för att inte trollen skulle komma och byta bort det. Modern fick inte gå ut på kvällarna, innan hon var kyrktagen, för då kunde hon bli förtrollad. - När barna fråga´ var dom var komna ifrån sa´ de ibland, att de var komna från sjön och att man hade fiskat upp dem, ibland att man hade hittat dem i skogen. En fröken kunde också ha kommit med dem i en väska - Med "söndagsbarn" och "torsdagsbarn" var det lycka.
Födelse och dop.
Vaggvisor: 1) Vyssan, lullan, lullan lej, kommer sotarn tar han dej. - 2) Ria, ria Ranken, hästen hette Planken, han hette inte så, för han hette Apelgrå. Vart skall vi rida, jo till en liten piga, och när vi kom fram så var det ingen hemma utan ett par små hundar, som låg på sina bänka och kno på sina länka och skällde vov, vov, vov. 3) Vyssa lulla, lulla, nu kommer ett par kesande kalvar. - En som var med ett barn fick inte bära ett annat barn till do- pet. Det kunde vara ända till tio faddrar vid barndop men det kunde ock vara tre eller fyra par alltefter som de hade råd till. De som var rika gav barnet pengar. Så bruka de uppkalla barnen efter förfäderna. Innan barnen var döp- ta skulle ljus bränna för att de inte skulle bli förtrollade. / Innan modern kyrktagits fick hon inte gå ut, utan måste vara hemma. - När barnen fråga vari- från de kommit sa´ man, att ett fruntimmer hade hämtat dem i skogen eller också var de uppfiskade ur sjön.
Födelse och dop.
Vaggvisor: 1) Vysseli lull, koka kettelen full, här kom- mer tre hungriga makar, den ene är halt, den andre är blind och den tredje är skuren i haka. 2) Vyssa lulla liten kind, rätt nu kommer pappa hem mä´ en kaka och en ring till sin lille Olle (Namn efter eget val) 3) Betti uppe, sent i säng är vår lilla Hanna ( " " " ") 4) Vy, vy barna, kattera hänger i grana, mor mal gryna far slaktar svina, pappa far till Nye bro köper Sigvard (namn efter eget val) nya skor, skor mä ´ gullespänne för Sigvard skall sova så länge, syster går i grönan äng, plockar blommor till sin lille vän. Kungsbackagumma, Britta-Lina, sa´ att det skulle vara tänt om nätterna innan barnet var döpt och så skulle mannens kniv ligga jämte kvinnan i sängen och inte fick hon gå ut efter solen gått / ner, innan hon hade blivit kyrktagen, för då kunde spökena komma, och inte skulle hon ta´ någon i hand innan hon varit i kyrkan. - Man sa´ till barna, att storken hade kommit med dem. De första tänderna bruka´ de bränna upp för annars kunde skaterna ta dem, och det var inte bra. Så bruka´ de säga: "här kastar jag denna, får en gulltann igen." - När det var) barn- dop, hände det, att om det var någon, som dött på sjön, han) kom igen och ville, att de skulle uppkalla barnet efter honom. Då knacka´ det på dörren tre gånger och så kunde de höra, hur han gick och sörpa i stövlar- na. - När man skulle gifta sig skulle det lysa på ny för att inte barnen skulle bli för mörka.
Frieri och bröllop.
Bruden skulle själv sy brudgumsskjortan och den gömde de sedan. En del hade vita handskar på bröllopet och dem fick de på sig när de var döda. Om det kom snö i brudkronan, sa' de, att de skulle bli rika, men kom det regn betydde det tårar.