Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julen Julen Julen Julen mor har städat hela dan
Julen Julen Julen Julen mor har städat hela dan
Spökeri
Det var en i Torpa som hade varit i Göteborg och på vägen hem såg han sin egen likfärd. Han tala’ själv om, att han såg en som var hemma, som hette Hans, hur Hans föll omkull och smutsa ner sina vita strumpor. Och alltihop slog in precis som han själv hade sett. – En lantmätare Marin brukade spöka vid landsvägen vid Sätinge. Han hade gjort galet med jorden där och gjort för mycket till Pilagården och för litet till Sätinge. Och de såg hur han gick där med länkar och skulle mäta. Magistern, som hade blivit ihjäl- slagen, spoka’ också. När mamma och pappa kom körande där såg mamma men inte pappa. Han bruka’ gå av hästen och långt ner på åkern.
Spökeri
Om någon hade varit ute och träffat spöke skulle han inte tala om det för någon, innan han sovit på det. Då var det inte farligt, men annars kunde han bli sjuk. De tala’ om, att bort i Gressela var ett ställe, som var någon, som var mördad och att de, när de kom körande där på natten, inte fick hästen att gå förbi utan fick ta’n i betslet och lea’n, för han stegra sig och ville inte gå.
Spökeri
Vid Stockalid sa’ de, att det var spöken för där hade de slagit ihjäl folk. Hästarna ville inte gå fram där. En god vän till mig, en bonde, kom en gång kö- rande till korsvägen, men hästen börja’ stegra’ sig, men när bonden slog honom, sprang han en annan väg och in genom porten så elden stod efter honom. – Jag hade en gammal moster, som satt och vakte över min mor, när hon låg sjuk. När hon titta till henne en morgon, grät hon så förskräckligt. Då berätta’ mor min, att kistan hade blivit satt fram- för henne på natten. När hennes man, min far, låg på det sista, blev ock kistan satt framanför honom. – En käring som dog hade förut själv sett när de bar ut hennes lik och satte på bår. – En som hette Hans sa’ till mig en gång, att / det snart skulle bli lik i byn. Han vill inte säga vem det var då, men du är med sa’ han och bär men härnere i byn springer du och bror din ner och skiftar. Och alltsammans slog in, vi försökte att bära längre än dit Hans hade sagt, men det gick inte, vi orkade inte längre. Det var Axe-Kålle som var död. Han visade sig ofta sedan. När vi var på logen och risla’ säd, kom han och satta hän- derna på holken och titta sig ikring och så gick han. En gång vi satt och spelte kort gick han in och titta på moraklockan och gick ut igen. Det var bara Hans som såg honom, för han satt på soffa; han spelte aldrig kort. En kväll Hans lagt sig, be- rätta’ han, att Axe-Kålle stod utanför fähuset och titta’ in. Han tala’ om det dagen efter för an- nars hade han kunnat bli sjuk. – När Herder hade varit vid sjön efter tång måste han på hem- vägen hoppa av och ge sig långt ner på gärderna för hästen körde tvärs igenom en likfärd. – På / ett ställe dit Hans kom var ett gammalt frun- timmer död för ett par år sedan. Hans såg henne gå åt källaren i fårskinnspäls med grädd- snipa som hon brukade gå. Han fråga’ då om där funnits en gammal käring som varit där förut för hon går då häromkring än. Och på Hans beskrivning förstod de, att det var hon som var död som gick där. Sådana människor har inte fått sin vilja fram, säger de. I Tölö var det ett fruntimmer som hade en tös, som skulle kon- firmeras. Och så dog modern. Men hon gick igen. Då fråga’ de henne en gång vad hon ville och då sa’ hon, att hon gömt pengar till tösen till en svart klädning och de låg under en bräda på vinden. På ett annat ställe var det en käring som hade dött och gick omkring där efteråt. När de fråga’ henne vad hon ville sa’ hon, att hon gömt en femma under en bjälke och den skulle hon ge någon. Den låg där mycket rikligt och sen kom hon aldrig igen / När min mor var tös hade de en farbror i deras hem som blev sjuk och dog. En gång före han var död, när de satt i storstugan, hörde de ett ramlande i farstun och det döna’ så. Men det var ingenting. Så dog gubben. Förr gjorde de ju likkistorna hemma och när de skulle bära in kistan, tappa’ de locket i farstun och då hördes det precis likadant inne i storstugan där de satt då också. – En gång hörde de bräder, som skulle vara till kistor ramla ner på loftet men de titta’ inte efter. Sen dog det någon i närheten och då kom folk och ville att de skulle släppa till bräder till kis- tan. Då när de bar ner bräderna hörde de sam- ma dån. Det kalltes förebåd. – Om man tog en blomma på en grav kunde man få den sjuk- domen som den dött av som låg i graven.
Spökeri
Min morfars syster, som bodde härintill, bru- kade se spöken. Det var vitklädda människor som kom och försvann. Hon var inte rädd för det. Då mannen var död i huset, kunde hon höra hur dörrarna öppnades och hur han gick fram och tillbaka till sängen, där han legat. De som gick igen, trodde man inte hade gjort rätt för sig, eller också var det något som de ville ha som de inte fått med sig i graven.
Djävulen
Det var en som hade skrivit kontrakt med den onde för att inget skulle fallas honom men den onde skulle i gengäld få komma och hämta honom när en viss tid hade gått. De talte om att han visa’ sig i olika skepnader, han kunde vara en storer hund eller ett svin. När han var i ett hus kunde prästen komma och läsa bort’en. Man fick inte vissla och inte vrida tummarna om varand- ra inåt, utåt var inget farligt, för då trodde de djävulen kom. – De kalla honom djävulen, Satan, Hin håle, den onde, Skam och Horn-Pär. – För att han inte skulle komma åt nyfödda barn la’ de stål i vag- gan.
Djävulen
Skulle ha visat sig för ett par pojkar neri Kungs- backa. Kalla’ honom Horn-Pär. – Draken var den onde, den gamle ormen.
Odens jakt
Oden kunde komma ridande. Han hade sina hemliga göromål. När han regera’, då ställde han om väder och vind. Han kunde göra flickor i en annan skepnad. Den där Oden skulle la föreställa som en gud.
Vattenväsen
Näcken spela’ så vackert och när det var präk- tiga spelmän sa’ de, att de hade suttit vid någon bäck och lärt utav honom. – Havfrun bodde i sjön och därnere hade hon ett slott och så rådde hon om fisken i sjön, det var hennes boskap. – I brunnen bodde brunngubben och i ån ånagubben. Alla barn var så rädda för dem för man sa’ alltid, att de ville ha barn.
Vattenväsen
Havsfruer blev utstötta från himlen när Mikael stred med draken, dom föll i vattnet. Hörde la till den onde allihop. Dom fick inte skada människor.
Läkekonst.
Om folk skräpte åt barn trodde de alltid att bar- na blev sjuka. Om man hade ont i en arm eller ett ben, de kalla det ###, skulle man gå till en stuga som var flyt- tad och lyfta i den och säga: "Du som är flötter, hjälp du mej som är trötter." Det talte mamma om. För vårter skulle man kasta ärter i en brunn. Man skulle kasta i lika många ärter som man hade vår- ter och så skynda sej under tak innan ärterna hunnit sjunka till botten. Ernst Andersson tog handen på en död och strök över sina vårter och de gick bort. - Vårter brukte de också smörja med fläsk och så lägga fläskbiten under en jordfaster sten. När den var bliven rutten var vårterna borta. / Vad de en hade som vårter, piggar eller utslag, så trodde de alltid, att andra människor kunde hjälpa det. Pigger tog de bort genom att tvätta dem med vatten som de hade blandat upp med mull, som de hämtat på kyrkogården. Kistenavrar fick barnet om mora hade suttit på en kista och den hade gått ihop, om låset hade smällt igen. Då skulle hon ta´ barnet och lägga det i kistan sju gånger och låsa den riktigt varje gång. Det gjorde mamma med min bror i Pilagagården. Om mora hade suttit på en stol där en varm ka- ka hade stått fick barnet en kaka i änden. Då var det bara till att sätta barnet på en stol, som en varm kaka stått på. Om mora hade suttit på en nässla fick barnet nässlekulor i änden. Då skulle en plocka nässlor och bränna upp dem och ta´ askan och lägga i vatten. Det vattnet skulle en sedan tvätta barnet med. Vårtor kunde man alltid få bort om man tog han- / den på en död och strök över vårtorna. Det skulle vara en karl på ett fruntimmer och tvärtom. Om mora hade blivit rädd för något fick barnet gärna något märke efter det. Det var en tös som hade ett bär på kinden. En gång när mora var med ute och plockade bär hade faren slängt ett björnbär på henne och det hade råkat på kinden. Men då smörje hon bara med ett björnbär på barnet så gick det bort. Det var en mor som hade släppt ett tråg på en källing och han dog. Och det barnet fick slaget och det skrek som en källing alltid. Om mora hade varit med och slaktat kalvar och barnet fick slaget sa´ de alltid, att de skulle ta´ blod av en kalv och låta barnet dricka det varmt. Om mora titta i ett nyckelhål blev barnen vind- ögda. Om mora ser lik skulle barnen få likfärg. Det var en i Eskatorp, som gjorde det och barnet fick likfärg, hon var guler alltid. / När en hade blivit gastkramad skulle man tända på svavel och röka sig med. Då trodde de, att en hade gått emot döda och så hade en fått blåa märken efter dem. Om en hickade trodde de alltid , att det var någon, som skällde om en. Om en då tänkte precis på den, gick hickan bort. Näsklia berodde på, att det snart skulle komma näsvist främmande. Om det kliade i högra handen, skulle en få ett kärt handtag, i vänstra pengar. Om det kliade i högra ögat skulle en få förargelse, i vänstra glädje. Om en hade ont i magen skulle en plocka blommorna på bolmört och koka och dricka det vattnet. För förkylning och hosta kokte alltid de gamle blom- morna på hylle. Det kallte de hyllete. För huvudvärk drack de illa starkt kaffe och det kallte de huvudkaffe. De som hade gulsot bruka alltid köpa en gul garnharva och koka och dricka det vattnet. Så skulle de ock krypa igenom garnet. Det vet jag en i Eskatorp som gjorde. / Halshugg var sår som en kunde få under tår- na. Då var det bara att ta en ulltråd och binda om, så gick det snart bort. Om det var någon som hade ryggskott skulle en försöka förarga´n väldigt eller göra så han blev illa rädd. En kunde slå kallt vatten nerpå ryggen på´n eller ock släppa ner en nyckelknippa. Römarker i ansiktet kunde en skriva bort med en femudd på en mur. Då skulle en ta´ en nål och första skriva i ansiktet och sedan på muren. Om det sedan kom någon och tog på muren fick han det förstås. När de blev marridna trodde de alltid, att det var en levande människa, som var mara. Den bruka´ lägga sig på dem så de höll på att dö och de stönte så illa. Kunde de då bara få tag i maran och skära den i tån blev den en riktig människa igen och blev aldrig mara mer. En hade gjort det och han tyckte att det var en katt och så blev det en vacker tös. / Den som hade värk skulle blanda enerötter och fur- och granbarr och koka och tvätta sig med. Läkeblacker la´en på skoskav och på sår. Om en hade värkar kunde en dra´ hål med fläsk och sedan läka med en läkeblacka. Om en hade blåsor på tungan, var det någon ovän, som tänkte på en och skällde om en. Då skulle en spotta tre gånger i rad på fastanemage. Om en drack vatten på en vit orm i mars må- nad skulle en bli klok så skulle en kunna bota alla slags sjukdomar sedan. Det var många som gick och hade kalmerot i munnen jämnt för de trodde, att det var ett skydd mot kolera. För håll skulle en ta och mala fint glas, helst kristall, så det blev som siktemjöl och äta det så skulle hållet gå bort. Skurv var ett slags utslag i huvudet. Då skulle en plocka pors och tvätta sig med avkok på det. De blev så yra, / men skurven skulle la gå bort, kan jag tro. Om de lea på en stol på två ben, sa´ alltid de gamle till barnen: "Sitt inte så på stolen"! Då kunde ögonen svullna upp och de kallte de storsteg. Sängvätare skulle äta en råtta för att bli bra. De talte om att Johan i Sätinge gjorde det. De koka den nog. Om de var så trötta så de knappast kunde röra sig sa´ de, att de var trollslagna. De fanns de som kunde få tungspenen nerfallen, men Johanna i Tostorp (Torkelstorp) kunde lyfta upp den med ett skedskaft. Om det var någon som hade örsprång skulle en för- söka få en mor att mjölka i örat för då gick det bort.
Läkekonst
Det var sådana fruntimmer, som hade karlar i lönn- dom och så en de tog tag i barnen eller skräpte av dem skulle de få skiver. Då skulle de ta´ någon slags kläder utav de som de misstrodde och sveda det till sköre och blanda i mjölk och hälla det i barnet, så skulle de bli friska. När det var en karl som hade skämt barnet, för det kunde dåliga karlar göra ock, fick barnen hårt liv och var det ett fruntimmer fick de löst liv. Det var en fru i Kungsbacka, som var och hälsade på mig med sitt första barn. Och gossen började gråta och då hade vi en piga, som var lösaktig och hon tog pojken. När så gossen blev sjuk sa´ en gammal gumma, att hon skulle gå till mej och få något, som pigan hade haft på sej. Och jag tog ett linntyg och flängde sönder och brände upp och så tog jag sköven och blanda i mjölk / och hälla i pojken och han blev bra utav det. Det skall finnas nio sorters skiver. Jag hade en tös, som hade skiver och det var i bröstkorgen. Det var en som hette Anna och hon hade fått matalaja, så hon ville inte äta. Då tog hon gråsvin, som ligger under stenar och torka dem och malde sön- der dem. Så rörde hon det i mjölk eller vatten och tog in. Och hon blev så bra, så hon fick matlusten igen. Vårter kan en knyta bort. Då skall en bara ta´ en tråd och knyta om varje vårta och så gå ut och lägga den trån under en jordfast sten. Och när den då har ruttnat där äro också vårtera borte. Eller ock kunde man ta handen på en död och stryka över vårtera, för då ble de borte. Anton på gärdet hade fått en vårta på nästippen och han tvätta sej i det regn- vattnet, som blev i hålan på en kosjit. När de hade piggar, brukte de ta en klut och stryka över piggarna och så gräva ner kluten i jor- den, och när den var rutten, var piggarna borte. / Barn bli ofta vita på tungan och läpparna och det kallar de trösk. Då skulle en ta´ barken på trösk- trädet och koka den i mjölk och hälla i barnet. Om de red runt en stol på ett ben och sedan tram- pade där stolbenet stått fick de ont i ögonen och det kallade de stolsteg. Hur de skulle bota det hörde jag aldrig. Hyllete drack de gamle alltid för förkylning och värk skulle det visst också vara bra för. Det var bladen av hylle, som de hängde upp till tork och kokade te på. Min syster hade gulsot och då köpte mamma en docka gult silke och klippte det med sax fint, fint. Så blanda´ hon i ägg och mjöl och mjölk och bakte plättar, som blev så gula och vackra och dem fick min syster äta upp. - På Örmanäs var det en som koka en höna med gula ben och drack den buljongen för gulsot. I Klämma i Ölmevalla var det en fru som hade / fallandesjuka. Och så var det en gång hon gick över en bro och då blev hon så skrämd för en hund. Hon var med barn. Och när det barnet blev så många år gammalt som hon var med det i veckor då fick det ett anfall och då skällde hon precis som en hund. Då var det någon som sa´ till modern, att hon skulle vara kvitt sin man i fyrtio dygn och ge tösa att dricka av sitt vatten i fyrtio morgnar och hon gjorde det och tösa blev bra. Födelsemärken säger de alltid, att barna får om någon kastar något på mora. Jag hade två kusiner som härva och den ena tog och kasta en härva till den andra och den träffa henne på låret och hon var med barn och barnet fick härvan på låret. De hade alltid för sej, att om de fick detsamma att stryka på födelse- märket som de hade fått det av skulle det gå bort. Om de hade blåsor på tungan skulle de spotta ut dem tre gånger och saga: "Spotta´ na långt in i katteröva." / I Stockalid i Ölmevalla var det en tös, som hade ett björnbär på näsan. Mora hade varit och plockat bär när hon var med tösa och hon kom ihåg att det var en som kasta på henne. Men hon tog ett björn- bär och gnodde med det på näsan på tösa och det röda gick bort. Om en hade ringorm skulle en rita en fem- udd (teckning) i ringen så gick det bort. Det finns små djur, som springer i gärdsgårdar, som vi kallar russlevessler, men det är visst hermeliner och dom var farliga. Mormor sa´ alltid att vi inte skulle gå te´ na, om vi såg en, för då kunde vi bli russlevessle- blåster. Då fick en blåsor på hela kroppen. Men hade hade en fått det gick en ut på berg och plocka´ älvablexter, det är en liten svart mossa. Så la´ en det i vatten och tvätta sej med det och så försvann blåsorna. Om det var någon som skulle få barn och var rädd för att få det skulle hon ta´ hamset när en märr hade / fölat, det var den hinnan, som fölet hade legat i, och så skulle hon krypa in i det. Då skulle hon inte få det värre att få barnet än en märr.
Sjukdomar och botemedel
För att bota skever hos barn var det en gam- mal gubbe som gick till kyrkogården efter mull. Helst skulle han få den inne i kyrkan under predikstolen. Så la´ man mullen i vatten och tvätta´ barnet med det. - Om man hade ringmaskar skulle man rista med en nål på såret och sedan rista i en mur. För piggar kunde man göra på sa- ma sätt. På Dal var det ett träd så stort att tre man kunde famna om det och där hade många strukit bort värkar. Den som sedan tog ner t.ex. en sådan mur som folk ristat i , han fick allt det onda. - Hade man vårtor skulle men knyta en knut på en ulltrå för varje vårta och så lägga tråden under en sten. När sedan tråden hade ruttnat skulle vårtorna vara borta. Mot vårtor kunde man / också tvätta sig i en bäck, som kom från den gamla kyrkan, där Snutte-Kålle bodde.