Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Marknader
498. Här var stormarknad i Kinna vid midsommar. Den varade en hel vecka. De ståtade inte så mycket till jul som till Kinna marknad.
Bröllop.
Bröllopet vara´ i tre dar. För att få bränsle till kocken gick di och skoa. Det var under da´n di fällde ett stort, stort trä´. Femton, tjuge man drog trä´t fram till gården eller ock band de ena änden vid en vagn och lät grena släpa. Uppå sätt spelman och spelte. När di kom fram, stog kocken på gården och skulle traktera. Så samla´ di ock pänga till spelmän och till kocken. Di la´ ihop och köpte till brudparet och på tredje dan flytta di om di inte skulle bo kvar på gården.
Död och begravning
De gamla bruka säga: ”Sy inte fast knappen på dig, för då får du svårt för att dö.” Man la’ saker i den dödes kista, stoppa pipa till honom och annat som han hade kärt för att han inte skulle gå igen. Om någon spökade kunde de läsa Fader Vår och så för- svann han. Om den döde inte blev salig, gick han igen. Graven efter den döde skulle de anhöriga själva fylla igen. – Vården (#####) gick ofta före människan själv. Strax innan någon kom kunde man t. ex. höra’, att det knacka’ utan att man såg någon. Man kunde ibland se en hund, där en människa var död. I Torpa var det en som hade redet sig för- därvad, och på det stället kunde man höra hur hästar sprang.
Död och begravning
De bruka’ plocka mångahanda i kistan för att den döde inte skulle komma igen. De la’ dit tofflor och kängor och en hop slantar, de trodde, att de inte skulle komma om de hade kläderna jämte sig i kistan. Inne i stugan skulle de lägga häst- skor på ulla trösklar och en rakkniv i den dödes säng och en lie under sängen. Då skulle de inte orka gå över där det låg järn. Ibland brände de upp sängkläderna som den döde haft men ibland bara tvätta’ de dem. De sa’ alltid, att den som dog salig kom inte igen. När en var död nere vid sjön såg jag, att en i liktåget hade lommen full med hörfrö. Så gick han nära dem som bar liket och så strödde han frön hela vägen och jag såg sedan hur höret slog upp och växte uppå bergen. Då / skulle den döde inte orka gå där hören växte. Under begravningen hade fruntimmer vita huvud- kläden och vita förkläden med långa band. – Om det var någon som hade tagit livet av sig fick han ligga i ett särskilt hörn av kyrkogården och inga klockor fick ringa över honom. Så fick de lyfta honom över kyrkomuren, han fick inte bäras genom porten. Härnere vid landsvägen på galgabacken skulle så- dana ligga, som avlivades. Det var en här som tagit livet av sin hustru och satt sig själv på huvu’t i brunnen.
Död och begravning.
Nästan varje år drunkna´ det en människa i ån, och då kunde man efteråt höra hur ### ropa´ härnere.
Husbygge och flyttning
Man ville inte ha vindfälle att bygga hus med för det kunde fallit på sommaren och träna skall fällas om vintern. – En som skulle bygga hus på en tomt där ett hus stått förut våga’ inte bygga på precis samma ställe för han var rädd, att Emanuel, han som bott där förut, skulle spöka. Så byggde han bredvid. – Huset skulle stå i öster- väster eller söder-norr. – Om svalorna byggde vid åsarna (tak-) blev det trevnad och lycka i huset.
Husbygge och flyttning
När man skulle bygga hus så skulle det ligga i öst-västlig riktning så mycket som möjligt. Det skulle vara tur. Man fick inte bygga av vindfälle för då knarra’ det. Virke som fälles på sommaren blir torrt och knäpper i. Om det var nånstans det knäppte i huset sa’ man alltid, att det var byggt av vindfälle.
Husbygge och flyttning
När man skulle bygga en lagård skulle man lägga dit en levande orm först.
Hemmet
Dagens måltider var förr frukost, middag, merafton, en del kallte det aftonvard, och kvälls- mat. Siste biten av smörgåsen var särskilt nyttig så den fick man inte lämna, den kalltes hälsebiten.
Spökeri
Döda gick igen, till och med barn. Om dom som såg kom för nära kunde dom bli sjuka. Sånna som var i syne såg likfärder och folk som gick igen.
Mara
De trodde maran var någon person, som kom om natten. I Torkelstorp var en unger pojk, som hade ont av mara för några år sen. Jag själv har ock känt mara många gånger. Det var som om någon hållt mig, så jag kunde inte röra mig i bädden. Jag hörde hur det dåna’ och susa och kunde inte komma upp. På en bondgård hade en av hästarna mara. Då satte de en lie i taket över hästen och det skulle hjälpa. En bruner marr hade mara och var alldeles svetter på morgon och viter ## droppa av honom och manen och svansen var flätade i långa flätor. En som hade ont av mara visste, att det var ett fruntimmer. Så gjorde de ett hål i väggen och där kröp maran ut och in. En målare trodde det var en fin fröken som hade grön klädning och hon bruka’ vara i Kollbergs trädgård i Kungsbacka.
Mara
En dräng vi hade var en karl, som hade mara. Han jämra’ sig så om natten och var inte karl till att vakna. Då var det en skomakare som hörde på detta och han gick upp och täta alla hål och dörrlåsar och spjäll. Då såg han hur maran flög på väggarna och satte sig på spjällskaftet och sa’: ”Huja, här är långt och kallt till Knäred.”
Mara
Maran sätter sig på människor och vill kväva dem. Om de lägt något stål eller järn, vasst, en kniv eller sax på en stol bredvid sängen, hade maran icke makt att komma. Hästar har ock ont av den. Skall sätta nå’t järn på krubban då. Maran var någon sorts folk.