Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Lekar.
1. Nu ä dä jul igen, Å nu ä dä jul igen, Å julen räcker te påska. Dä va inte sant, Å dä va inte sant, För där emellan kommer fasta.
"Wild-Lappa-Skott"
När det var någon människa, som fick värk i ben eller armar, trodde man att den hade råkat ut för ”Wildlappaskott”. Folk trodde att när Lappar sköto skott efter en ovän kunde även andra människor träffas – Värken kunde håvas om en person, som själv hade haft ”Wildlappaskott” sköt över den sjuke tre torsdagsmorgnar å rad före solens uppgång. Ugnsredskap: såsom ugnkvast och raka skulle sättas nedåt med skaften uppåt. – Ställdes de med kvasten och rakan upp mot en vägg då sköt Lappen på dem. – Kom det någon för att taga dem kunde den träffas av Lappskottet. –
Folktro
Förr var frossan en allmän sjukdom och de gam- la förstodo ej dess orsak. För att skydda sig plockades 3 st blåsippor, de första som påträffades och dem skulle de äta upp så fingo de ej ”kållan” (frossan) det året trodde de. – När kvinnfolk fingo se den första svalan blåste de 3 gånger emot henne – . Det gjorde de för det skulle gå lätt för dem att reda upp lingarn. Om det blev ”oredt” och en fnurra på det, så blåste de på det och så gick ”furran” upp. Det var på den ti- den när de vävde sitt linne själv. – – – – Ordstäv – – – – Den som har gott om smör, lägger somt i kålen. Det kan väl ej bli duvoungar av uggle-ägg. – När barnet får sin vilja fram så gråter det icke. Väl att ej kulla fick kom, ty då hade hon väl stangat ihjäl allt ”fäet”.
Konsten att kunna spela "Älvadansen".
I en längesedan svunnen tid kunde somliga fiol- spelare spela ”Älvadansen”, troddes det. Det skulle vara ett farligt spel, ty om spelmannen ej förmådde sluta upp med spelet i rätt tid kunde både han och de dansande hamna i det vatten där Näcken bodde. – För att kunna spela ”Älvadansen” måste man hava bytt fiol med Näcken. När det var fullmåne om midnattstid gick den, som vil- le byta fiol med Näcken, ned till stranden av en sjö eller å och lade ned sin fiol på ett ställe där det mittför växte ”andmat”, ett slags växt med små hjärtformiga, gröna blad som flyta på vattnet. Därefter skulle han gå hem och komma tillbaka före solens uppgång och hämta den fiol, som låg där. Under tiden, som spelmannen var hemma / hade Näcken bytt fioler. – Nu kunde ägaren till den fiolen spela Älvadansen på den. – – – – – – – – – – – Spelare Lasse. För länge sedan levde en man här i bygderna, som all- mänt kallades spelare Lasse. På grund af sin enastå- ende förmåga att sköta fiolen var han mycket anlitad att spela på bröllop och ungdomsgille. – Enligt sägen kunde Lasse spela ”Älvadansen”, ty han hade bytt fiol med Näcken. – En midsommarafton spelade den unge Lasse till dans för en del ungdom hvilka övertalade honom att spela ”Älvadansen”. Det kunde gått olyckligt för dem alla, ty Lasse kunde ej sluta –. En förbigående, som stannat och sett den yrande dansen, förstod hur det var fatt. Han tog upp sin kniv och höll den i handen en stund, ty han tänkte, att stålet skulle skydda dem för Näcken. Det hjälpte likväl ej, utan dansen fortfor allt livligare. Mannen sprang då fram och skar av strängarna på Lasses fiol och då upphörde mu- / siken och dansen som väl var. Från den stunden vågade spelare Lasse aldrig spela ”Älvadansen”. En gång hände det en jul att han spelade på ”julagille” varenda natt i en hel vec- ka – När han om morgonen kom hem, den sista natten han spelade, och hängde upp sin fiol på vägg- en – spelade denna av sig själv. – Då gick spelare Lasse bort och skar av fiolsträngarna, – men fiolen fortsatte att spela. – Lasse tog då fiolen och slog den i golvet, så att den gick i många bitar, likväl hörde Lasse musiken – från bitarna. Lasse blev förskräckt, ty han tänk- te, att det var ”den onde” som spelade –. Till slut tog Lasse upp fiolbitarna och lade dem på elden i den öppna spiseln och han hörde hur det spe- lade så länge det fanns något kvar av fiolen. – Han luktade svavel hela dagen i sin stuga. Lasse var vid den tiden en gammal man. Han spe- lade aldrig mer sedan hans kära fiol blivit förvandlad till aska. Lasse dog i mitten av 1800 talet.
Maran
Förr trodde folk att maran var en människa. De skulle blivit mara därför att deras moder hade, för att få en lätt och smärtfri nedkomst, krupit över en ”fölahamn”. (Den hinna, som vid födelsen omgiver fölet.) Denna utspändes och fästes i marken med träpinnar. Det var ej bra att göra så, ty om barnet var en flicka kunde hon i en framtid bliva mara, och var det ett gossebarn blev det en varulv. Det troddes att maran kunde gå in genom stängda dörrar. I stall kom hon stundom och flätade hästarnas manar. När husbonden om morgnar- na kom ut i stallet, förekom det någon gång att hästarna voro alldeles vitskummiga av svett. Då hade maran varit och ridet på dem. – Hade man slagit ”ängerstål” i dörrtrösklarna tordes maran ej gå över dem och hästarna voro fredade för maran. / Stundom kom maran till människor när dessa lågo i sin djupaste sömn. Hon lade sig tvärs över deras bröst. Då kändes det som en tung tryckan- de börda över bröstet, de plågades av hemska dröm- mar och tyckte att någon död med sin kalla hand vidrörde dem. När de äntligen vaknade voro de alldeles utmattade och förskräkta. För att skydda sig för maran brukade de gamla varje kväll sätta sina träsko ”slaföttes” så att den ena skon vände hälen utför och den andra tåspet- sen mot golvet till, bredvid varandra. Maran var ute endast om nätterna. En gång hände det att maran kom in på ett ställe. Husmodern låg vaken och märkte att någon kom in i stugan. Hon fick fatt i sin fyrtunna och slog eld. – Då fick hon se en ung flicka stå på golvet klädd i blotta linnet och barfota. Flickan, som kallades Tulsa Nillan, fick ord om sig att hon hade en gång varit mara.
Killeberget.
Killeberget, eller, som det i dagligt tal kallas, Killebjäret, är en liten by, belägen i Veinge soc- ken ungefär 2 kilometer ifrån Mestocka. – Icke långt ifrån byn ligger Killebjärs-sjö. – Vid vägen, som leder ned till sjön, är en plats där det förekommer flinta och andra märkvär- diga stenar. – Där är upphittat flera redskap av flinta. Det vill synas, som en kvarleva från stenålderns tid funnes där. – Följer man vägen ned till Killebjärs-sjö, får man se en liten Ö i sjön. Enligt sägen skall en skatt vara nedgrävd på ön. – Det ser ut, som människor i en senare tid hade sökt efter skatten ty där finnas många små hålor och fördjupningar i jorden här och där på ön. –
Ormar
I längesen flydda tider trodde människorna att om någon slog ihjäl en orm fick den sedan under sommarens lopp ofta träffa ormar och ju flera ormar den slog ihjäl, desto flera måste den råka ut för. – Här i skogsbygden har levat en man, som kallades ”Skäppe-Henriken” därför att han förfärdigade skäppe-mått och sålde. Det sades om honom att han slog ihjäl så många ormar, som han påträffade. En dag under slåttertiden mötte han en ganska stor, vit orm. Henrik tyckte att ormens sade: ”Jag är orm- konung. Du har ju dödat så många ormar, som jag har sänt ut. Will du träffa mig i morgon så få vi se vem som är starkast du eller jag”. – Mannen svarade att han ej var rädd om han ock- så mötte alla ormar från Halland. / Följande dag gick Skäppe-Henrik ut på ängen för att ”slå”. Efter någon timmes förlopp infann sig ”ormkungen” jämte en hel hop andra ormar. Alla reste sig på sina stjärtar och vände huvuden emot Henrik. Han fattade sin lie och började meja ned dem, som de hade varit gräs. – – Ormkungen – räddade sig genom att krypa ned uti ett hål i marken. – Skäppe-Henriken begav sig derefter till sitt hem och hämtade en spade med vilken han gick till platsen där ormstriden hade stått och började gräva i jor- den där han sett den vita ormen försvinna. Om en stund fann han en låda med mynt och värdefulla kopparsaker uti. Från den dagen var Skäppe-Henriken en smått förmögen man. Byn där han levat heter Ormhult och ännu i vår tid finnas där många ormar. Liten orsak stor verkan. Liten tuva stjälper ofta stort lass. –
Draken och skatten
Ungefär en halv nymil från Mestocka kyrka förekommer ett ställe som benämnes Bäckamo. – Där er en kulle eller hög – i hvilken det fordom trod- des att en stor drake bodde. Draken var där för att vakta en där förvarad skatt. – Ingen har försökt finna skatten av fruktan för – – draken –. Ännu så sent, som på 1800 talet, var det människor, som påstodo att de hade hört ett klingande ljud från kullen. De trodde, att det var draken, som skramlade med penningarna, när han räk- nade dem –. Folk aktade sig så mycket de kunde för att gå förbi Bäckamo kulle om nattetid.
En sägen om svalan.
”Jungfrun Maria” skall, enligt en sägen, en gång haft en tjänstepiga, som var tjuvaktig. När Jungfrun Maria, vid ett tillfälle, blev av med en sax och ett litet trådnysta, frågade hon sin tjänst- flicka var hon hade det. Denna svarade att hon ej visste var det fanns. – ”Jungfrun Maria” bad flickan bekänna sin synd. När tjänstflickan likväl ne- kade till sin förseelse blev hon genom en högre makt förvandlad till en svala. Alltsedan dess, är sva- lans stjärt kluven. När svalan kvittrar låter det, som hon sade: ”Saxen har jag i min stjärt. Nystat har jag under min haka.” – – – – – – – – (Svala med de svarta vingar, du som vida far, – har du sett min hembygds-dalar? – O, så giv mig svar!)
Näcken som bortförde jungfrun.
För eder jag sjunga vill, om ni vill vara still. En visa om en skön jungfru. – Hon hade många friare, men ingen hava vill, ty hon var ju full utav högmod. – En dag kom en friare, han åkte i guldvagn och fråga efter jungfrun den sköna. Ack, hör du skön jungfru, säg vill du bliva min, och åka i gullvagnen den röda. Ack, hör du, o främling, visst vill jag bliva din och åka i guldvagnen den röda. Men först vill jag säga min biktfader till att han må oss först sammanviga. . . . . . . . . . . . . . . . (Jag undrar om visorna äro kända. Hjärtligt tack för tidningen. –)
bolvättar
När man brände brännvin skulle man slå ut lite ätterlack (svagare brännvin, som blev efter det riktiga) till vätten och då skulle husmodern säga: "detta ska' min vätter ha."
Kloka.
I Lindomeby bodde en kvinna som hette Britta Johanna men gick vanligast under namnet "Doktor- inna". Hon var egentligen en "le" käring, men mång- a voro de som hos henne sökte bot för de sjukdomar, som både drabbade människor och djur. Till medicin använde hon örter av olika slag, som hon kokade eller brände och alltid kaffe. Kaffet skul- le nödvändigt vara vid alla behandlingar vare sig det gällde folk eller fä. Hon åderlät och stämde blod. Om något var stulet, kunde hon lätt ta reda på tjuven. Som spågumma var hon särskilt anlitad. Hon spådde i kort och oftast slog spådomen in. Inte bara i Lindome fick hon hjälpsökande, utan långt utom dess gränser hämtades hon till sjuk- besök. T.o.m. hände, att hon var så långt söderut / som i Falkenbergstrakten. Också vid fosterför- drivning anlitades hon. Kvinnorna ställdes i en tun- na med kallt vatten varunder "doktorinna" gick om- kring och mumlade något som ingen förstod. Sin läkekonst hade hon lärt av en läkare i Kind, hos vilken hon haft plats. Som betalning fick hon pengar, men än me- ra matvaror som ej var ovälkommet i hemmet.
Spådom.
På en gård i nr 2 Sintorp hade man stor otur med kreatur. Allt dog. Eftersom de köpte in nya djur och de varit på gården en tid, sjuknade de och dogo. Så hade de en gång köpt en tjur och en kviga, men ock- så de dogo. Då tog hustrun på gården skinnet av des- sa djur och reste in till Göteborg för att sälja desamma. Då hon sålt skinnen, gick hon till en s.k. klok gum- ma Spå-Eva boende i Göteborg, för att få något råd för den olycka som alltid följde dem. Spå-Eva sade nästan genast till hustrun."I fån ingen tur till kreatur, ty under lagårdsgolvet är nedgrävt någ- ra ben, som ska bort. När du kommer hem, ska du sä- ga till din man, att han ska bryta upp den stora hal-len (stenen) som ligger inom fähusdörren, där ligger benen.Tag dem och bränn upp dem och släng ut askan genom "mögedörren" (gödseldörren) / Då hustrun frågade, vad hon var skyldig för det här rådet, svarade Spå-Eva, 25 öre. När hon fått slanten tittade hon noga på den och sade "Den här har du fått för skinn, som du sålt idag." Hustrun blev helt rädd, ty hon hade ej talat om skinnaffären. Så fort hon kommit hem och omtalat för sin man Spå-Evas ord, gick han strax ut till ladugården och bröt upp stenen. Och riktigt nog låg där verkli- gen en stor benhög, som så borttogs, brändes och kastades ut. Sedan miste de sällan eller aldrig något krea- tur på gården.