Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag vet bara att de kunde skrämma barn för gasten. "Ä du inte snäll, så kommer gasten," sa de. Gasten skulle vara en stor fågel.
Knut.
Även här i Stråvalla var sed att bära omkring en Knutgubbe för att dymedelst tigga brännvin. Man virade halm om en brännvinekutting, formade till ett par ben och ett huvud. Ett par karlar togo Knuten under armarma och började ronden. På varje ställe skulle var karl ha en sup och Knuten två. Sen samlades man på ett bestämt ställe till ett första klassens supgille på Knutens brännvin.
Påsk.
Påskägg åtos helst på kvällen, en 3 - 4 stycken. Fanns det tillgång, ville man gärna ha färsk sill till påskäggen. Men då gick det åt många fler ägg. Långfredagssris har hört till gammal sed här. Påskakäringar trodde man på. De redo till Blå- kulla på ugnsrakor och såna redskap.
Påsk.
Förr brukade barn gå omkring påskafton och "sjunga för ägg", precis som ungdomen gör Valborgsmässoafton. Barnen hade en särskild påskvisa, som de sjöngo framför husen. Men den har jag glömt nu.
Midsommar.
Den stora majstången för hela socknens ung- dom restes alltid här på Skattagårds mark på en plats som kallas Hönwan (Högen). Det är en gammal forn- tida gravplats och har alltid ansetts vara lite märk- värdig. Majstången kläddes med blommor och grönt. Här användes aldrig urblåsta äggskal.
Naturföremål.
Österbergs grotta. På en av åsarna öster om Drared finns en rätt väl utbildad grotta. Den ska ha tjänat såsom tillhåll för en i bygden mycket omtalad mäs- tertjuv, som hetter Österberg. Efter honom har den sen fått namnet Österbergs grotta, fastän det inte är alla som veta, att just den grottan var hans gömställe och bostad. Underjordisk gång. I ett bergsparti nära intill Österbergs grotta finns ett hål tvärsigenom berget. Man kan krypa igenom där. Det är nog en 10 meter långt, innan man kommer igenom. Jag har själv kru- pit både in och ut där. Men vi fick, förstås krypa på alla fyra. Kälen. Norr om Drared ligger en klippa, som ser ut precis som en upp och ned vänd kittel. / Den kallas därför också Kälen (Kitteln). Vålaröset. På Sannagårds mark, norr om Drared, ligger ett väldigt stenröse, som heter Våla- röset. Det ligger inte på den gamla riksgränsen och har sålunda inte varit något gränsrös. Det tros, att det varit använt i forna tider för att där tändes vårdkasar, när svenskarna sam- lade sig och ville göra något rövartåg inåt Halland. För det ändamålet lämpade sig platsen säkert bra. Det är vid utsikt från Vålaröset. Köttsten. Det är ett flyttblock, som ligger på Eksjöberg. Detta är namnet på den andra åsen åt öster, räknat från Viskadalen norråt från Drared. Denne Köttsten skall ha varit ett gammalt gränsmärke och än i dag går gränsen mellen Halland och Västergötland fram där. Ett kors är inhugget i stenen, vil- ket ännu är fullt synligt. Ett litet torpställe låg på Hallandssidan alldeles intill stenen. Det hette / också Köttsten. Det är borta nu som så många and- ra torp. Men jag minns grant "Påar på Köttsten", den siste torparen. Eksjö stampa (okho stämpa). Det är en jämn- hård gräsbacke, där Ekåa rinner ur Eksjön. Där går gränsen, sen gamla riksgränsen, fram. Ingärdsåsen. En annan av åsarna öster om Drared heter Ingärdsåsen. Det går en sägen om, att troll ha bott där. En historia om dem berättas under rubriken "Troll". Rösen. I markerna till gården Ry, (söder om Drared) finns en hel mängd stenrös. Kanske är det gamla odlingsrös, men jorden bär inga andra spår av äldre odling. Möjligen är det gravrösen. Såvitt känt är har någon vetenskaplig undersök- ning ej ägt rum.
Begravning.
Socknen var indelad i båralaw, bestående av så många gårdar och torp som voro tillräckliga att bilda ombyten, som behövdes vid likfärder. Liken buros nämligen hela vägen till kyrkan. De buros på korslagda rep, som voro fästade vid två starka stänger, som i sin ordning vi- lade på bärarnas axlar. Fyra man buro samtidigt.
Spådom.
I Källstorp - min födelseby - i Värö fanns i min barndom en kvinna, som verkligen kunde spå. Hon spådde i kort, och hon spådde i händer. Jag minns särskilt en händelse från det jag var barn. Spåkvinnan kom in i vårt hem tidigt en morgon. Hon skulle taga avsked av min mor, för hon skulle resa till Amerika samma dag. Och hon reste också. Men det var det jag skulle tala om, att de båda kvinnorna började tala om en granne, som de bägge visste hade kört till Varberg dan förut. Då sa spåkvinnan: - Han har börjat sen längre resa än den jag ska börja i dag. - Vad i herrans namn säger du ? - Han dog sent i går kväll, men ännu är det ingen / här som vet om det. Han gick in på ett ställe på hem- vägen och begärde att få köpa lite kaffe. Han kände sig inte kry. Innan han hinde dricka kaffet, när han föll död ned. Du får snart se, huru de komma körande hem med honom på en flakvagn. Det var sant, och det slog in vartenda ord. Men hur visste hon det!
Folkliv.
Stråvällinga (folket i Stråvalla) voro förr kända för att vara ett farligt folk. De slogos och söpo och knivskuros. På marknaderna härjade de vilt. Det fanns inte en enda Stråvälling, som inte hade åtminstone en saxskå- ra i ansiktet. Saxskåra, det var två ärr efter knivskär- ningar, som korsade varandra. Det vilda sinnelaget framgår kanske bäst av ett yttrande, som med ett visst beklagande i rösten fälldes av en åldrig kvinna i Stråvalla, vilken var moder till flera stycken vuxna söner. Hon sa: - När pojka komma hem, å inte skjorta ä bloiger, så vad en inte, att di har vart ude. På en marknad i Kongsbacka blev det ett väldigt slagsmål. En Stråvälling låg under i kam- / pen och måste springa. En del knivhugg hade han fått men var rädd för flera. Fienderna förföljde. Han lyckades komma in på en gård. Där stod ett tomt kar. Där kröp han in med huvudet före. han tänkte freda huvudet för knivhugg. Det lyckades. Men en av motståndarna skar i ursinne av den ena hälsenan på honom, så att han måste liksom Ja- kob halta i all sin tid.
Frieri och bröllop.
Nattfrierier. Det var mycket vanligt förr. Pojkarna drevo i stora flockar längs vägarna. Där de kommo till något ställe, där det fanns en eller flera töser, så bankade de på, och de gåvo, sig inte förr än åtminstone en av dem blev insläppt. Annars förde de ett orma liv. "De kröpo som ormar på väggarna" och sökte efter någon möjlighet att komma in. Allra värst var det, då besöket gällde en vacker och rar tös. Då blev det ofta vilda slagsmål mel- lan pojkarna, om vem som skulle bli den lycklige. Och det var inga slappa slag, som utdelades. Töserna voro nästan alltid försedda med bränn- vin för att kunna på behörigt sätt undfägna den ut- valde friaren. / Töserna brukade ofta sova i höet. Och pojkarna hittade nog reda på dem. Något särskilt märkvärdigt om sådana besök vet jag inte. Frierier. Bönaman var naturligtvis inte nödvändig, men sådan förekom nog rätt så ofta, när man ville "känna sig för". Någon formel för bönaman- nens frieri förekom inte. Han (hon) slog fram om vederbörandes goda egenskaper och framförallt om hans ekonomi. Jag minns såtminstone tre personer, som sysslade med frierier såsom en avsevärd bisyssla. Friare-Anders var en. Han var hemma i Idala, men han stiftade många partier även i Vä- rö. Han var mästare i att fria bort töser och skryta med deras förtjänster. Karl-Petters-Johanna-Lina i Ling- ome ställde ihop många par, påstods det. Britta i Kortkärr var en tredje. Hon var småskolllärarinna, men hon tjänade nog åtskilligt bredvid sin magra / lön såsom bönaman. Gifte inom socknen var regel. Trolovning. Någon trolovning förekom i äldre tider aldrig. Det gick i tysthet. Visserligen skulle de båda resa in till stan (Varberg) och köpa gåver, men det skedde först efter första lysningsdagen. Fästmannen skulle då begåva sin käresta med ring, psalmbok, silkeduk och skor och - om han var välbärgad - med s.k äkta schal (reggarnsschal). Fästmöns förnämsta gå- va var brugummaskjorta. Den skulle sys av bruden själv och tillverkas av gåveläert (gåvolärft), som hon likaledes själv hade vävt. Det var mycket sällan de båda äktenskapskan- didaterna flytte ihop före bröllopet, och det ansågs syn- nerligen opassande, om de någon gång skedde. "Fästmötiggare" voro alldeles okända. / Lysning. Vid lysnings uttagande skulle brudgummen och brudens far nödvändigt vara närvarande och vanligtvis även bruden. De som inte hade varit med på senaste hus- förhör, skulle av prästen förhöras i sin kristendoms- kunskap. Särskilt lysningsgille firades i brudens hem för de närmaste släktingarna. Skämtsamma gåvor av käpp och krycka sändes brudeparet. De voro inlagda i kuvert, (små miniatyr- pjäser), omvirade med färagde band. "Hoppa utför predikstolen och bryta benen av sig," är även här stående uttryck. Man fick aldrig låta lysa för sig i fastan och inte gärna i advent. Det sistnaämnda kunde dock gå för sig, om det var "brådska" på färde. Besynnerligt nog tog man ingen hänsyn till, huruvida lysningen började på ny eller nä. Brudens fader skulle betala präst och klockare / deras ersättning. Det var inte så lite. Först jag minns skulle prästen ha 30 rikdaler och klockaren 15. Brudparet fick inte höra på sin egen lysning. Inte någon av de tre söndagarna. Då blev äkten- skapet olyckligt. Var det någon, som inte kunde styra sin kär- lek, utan det första barnet kom för tidigt, så fick han erlägga en särskild avgift till kyrkan för den- na sin förseelse. Den kallades rumpeskatt. Bröllopet. Bröllop firades i bruden hem. Det stod i tre dagar. "Takklädsla" förekom. Därtill användes den schal, som brukats till päll. Denna fästes efter vigseln upp i taket över den plats, där brudparet skulle ha sin plats under bröllopsmiddagen. Grönskande träd restes utanför stora ingången till bröllopsgården. Någonting särskilt var det inte / med dem. Äreportar hörde till. Oftast förekommo de i flera exemplar. Bröllopsbjudningen framfördes av brudens far och brudgummen, som åkte eller vandrade om- kring från gård till gård, där släktingar eller vän- ner bodde. Den skedde i god tid, ty alla de inbjud- na skulle ha forn, och tillredandet av sådan tog tid. Någon särskild ramsa för bjudningen fanns inte. Värden kallades "bonnen på golvet". Han var den ledande själen i det hela. Dessutom fanns vär- dinna, kock, spelemän - nästan alltid en, som kunde traktera fiol, och en, som blåste klarinett - , pälla- pigor och pälladrängar (2 av vardera) samt förridare och horidare. Gästerna medförde själva fornen (förningen). Den var riklig. Den bestod i regeln av följande: 3-4 väldiga brödkakor; ett stort träfat med risgrynsgröt; / ett par marker smör, prydligt upplagt; en duktig ost; en fårabog eller kalvstek; en stor pannkaka; äggost eller sötost i en bunke; samt slutligen ett stop spritvaror, antingen arrak eller sött kumminbränn- vin (södkammin). Bruden kläddes aldrig i hemmet. Denna viktiga handling skedde i någon grannstuga, dit under tiden ingen fick tillträde. Bruden hade alltid svart klän- ning samt krona och krans, försåvida hon befann sig i sådant tillstånd, att hon fick bära krona, vilken var förbehållen endast ärbara brudar. Gästerna mottogos allteftersom de kommo utanför dörren av spelemännen och bonnen på golvet. Den sistnämnde hälsade dem väl- komna och bjöd var och en av dem både kvin- nor och karlar på en rejäl sup. Därpå klämde spelenämmen i med en låt och "spelade in dem". Inkomna skulle de först avlämna den medhav- / da fornen till värdinnan, vilken det ålåg att hålla noga reda på varifrån vart och ett hade kommit. Sedan skulle där drickas kaffe och karlarna fingo en dundrande gök (kaffehalv). Vigseln. När man kom så långt, att vigseln kunde före- tagas, tågade brudgummen, företrädd av spelemän- nen samt sina "drängar" (marskalkar) och förridare och horidare, att avhämta bruden, som alltjämt satt kvar i den stuga där brudklädseln skett omgi- ven av sina "brupigor" (tärnor). Sen tågade de i hög- tidlig "stass" in i bröllopsgården fram till brud- pellarna. Där skyndade "pälladrängar" och "pälla- piera" fram och höllo pällen över brudparet, me- dan vigseln föregick. Det var viktigt att ingen av de fyra pällabärarna släppte sin hörn av scha- len, så att detta föll ned på brud eller brudgum. Skedde detta, så blev då antingen bruden eller brud- / gum "pällabränd", och detta ansågs förebåda ett olyckligt äktenskap. Schalen, som tjänsgjort såsom päll, fästes ome- delbart efter vigseln upp i taket mitt över brudparets plats vid bröllopsbordet. Efter vigseln, som alltid skedde i hemmet, höll prästen ett tal till de nygifta, och sen började den långrandiga "gratteleringa", då alla skulle fram och ta brudparet i hand och säga: "löcka te !" Sen van- kades ett glas vin, och brudprets skål dracks under gravlik tystnad. Middag. Middagen avåts vid långbord och tog en rund- lig tid. Mycken och envis krusning var knappast vanlig i Värö. Rätterna: smör, ost och bröd med smörgåsasup och ostasup; sedan fisk (vanligen "rockefisk"); så kött med potater och senap (senup); därefter efterrätt / av äggost och sötost från de många fornerna. Brännvin serverades till varenda rätt - även efterrätter - i stora ölglas, som påpassligt fylldes på nytt för var och en som supit. Dansen. Prästen skulle dansa första dansen med bruden. Av övriga danser förekommo mest vals, polska och ma- surka. Men dessutom också Sexmannadansen eller Sex- engelskan (dansad av sex karlar); Skåningen, Skomakare- dansen, Valinge leare; Dalkullepolske och Gubbadansen (dansas av fyra karlar; två lågo på golvet; de andre hoppade med vissa steg fram och tillbaka över dem; sen stodo de upp och de andre fingo krypa ned och lägga sig och bli överhoppade). Träddragning. "Kockabränne" skulle där till, det var så klart. Det hämtades hem redan på eftermiddagen första dagen / Alla karlar skulle vara med. Man tog gärna det stör- sta trädet man kunde få tag i. Ibland väckte detta ont blod hos dem, på vilkas mal rovet skedde. Trädet drogs till bröllopsgården på en bakvagn. Spelemännen voro med och spelade marscher. Trädets grenar av- sneddes, innan man satte igång. Kocken skulle bestå en sup över lag till alla, som varit med. Trädet användes vanligast till träskovir- ke. På andra dagen rullades den stora huggekubben in från vedbacken och ställdes upp mitt på golvet i brollopsstugan. Och så dansade man runt om- kring den. Långdansen förekom också på bröllop, men jag kan inte minnas, om det var något märkligt med den. Bruden skulle ha en silverslant i var sko. Dem skulle de två brudpigor ha, som på kvällen / hjälpte bruden av med skorna. Skänkerna till brudparet insamlades först på bröllop- ets sista dag i samband med uppbörden av spelemans och kockapengar. Om bruden skulle flytta, så blev där alltid en fortsättning på bröllopet i det nya hemmet. Det kal- lades flyttegille.
Naturföremål
Vid byn Breared i Gällinge finns en jättegryta, som är egendomlig så tillvida, att den är smalast på mitten och vidgar sig både upptill och nedtill.
Kyrkan
Den vanliga sägnen om kyrkbygget är lokaliserad även här. Kyrkan skulle ha byggts på annan plats, men arbe- tet stördes av onda makter. Då spände man ett par oxar för en vagn med timmerstock på och lät dem gå, vart de ville. De stannade vid den lilla Bysjön, och där byggdes kyrkan. Det finns också en annan sägen. En främling kom och smädade Gällingeborna, för kyrkan var så li- ten. Då svarade en ortsbo: - Det är inte så underligt, för en jättekäring har burit fram all stenen till kyrkbygget i sitt för- kläde.
Mördare
Jag var lärarinna i Gällinge ett par år, innan jag kom till Landa. Då hörde jag av många be- rättas om Ebbe Skammelsson ungefär så, som sägnen åter- gives av Bexell 1). Det är möjligt, att Bexells framställning påverkat folket, men jag fick den uppfattning, att sägnen fortlevat såsom äkta folklig tradition.