Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var ett "spöke". Han skrek där någon hade drunknat. Di påstod, att den som hade drunk- nat gick igen som en gast. Men hur gasten såg ut, vet jag inte.
Naturföremål
På nr 4 Sintorp finns en sten, som vänder sig var gång han känner lukten av gröt. Därför kallas han Grödasten. Varp minns jag flera från min barndom. De uppkastades på såna platser, där något mord, någon olycka hade skett. Nu äro de alldeles borta. Det finns inget berg i Landa, som heter Valhall. Jättespår finnas här strax utanför vårt torp (Se under Jättar.)
Naturföremål
Rackarestena. På våra ägor, bara en liten bit in i bergsmarken bakom våra lagårdshus, ligga två väldiga stenblock som kallas Rackaresten. Dit brukade rackaren leda en gammal häst, som skulle slaktas, och döda den där och flå den, därför heta de Rackarestena. Det är grann granit i dem, och jag har flera gånger haft anbud att sälja dem till byggnadssten. Picksten. Ett stycke från Rackarestena står en liten egendomlig sten. Den är ungefär en meter hög och är nästan alldeles trind. Varför den kallas Picksten kan en förstå. (Pick = phallos). / Vårdträd har aldrig funnits på något ställe i Landa som någon minns. Det är också helt naturligt. Gårdarna voro förr alltid fullt kringbyggda - många äro det än i dag, så är det ju här - och själva gårdsplanen var alltid sten- satt, såvida den inte utgjordes av en slät berghäll. Här kan således inte gärna ha funnits några vårdträd. Men på gården Stuv i Frillesås finns på gården en ståtlig gammal ek. Den är vårdträd.
Naturföremål
Nära Ölmevalla kyrka ligger ett ställe som kallas Klämma. Där ligger en löttesten (lyftesten), som i alla tider, så långt man minnes, varit använd till styrke- prov. Där är två järndubbar inslagna för att man skulle få bättre tag.
Naturföremål
Vid torpet Krogen längst i norr i socknen på själva gränsen mellan Landa och Gällinge, ligger en väldigt stor sten, som kallas Pinningesten. En del säger Pänningesten, men det är säkert bara en förvrängning. Ingen sägen om den är känd. Men den är märkvärdig därför att utsikten därifrån är så vidsträckt och så vacker. Man ser sju kyrksocknar där.
Naturföremål
Vid Burås i Landa finns flera stycken jättegrytor.
Fornminnen
På gården här ligger omedelbart söder om bygg- naderna en förhöjning av ringa storlek och ringa höjd. På denna höjd finnas lämningar, som kunna anses hava varit något slags förskansning. Det är tydligen rester av en jordvall, som dock för inte så värst längesedan raserats genom människors åtgöran- de.
Skatter
Vid Penningesten vid gränsen till Gällinge skall enligt sägnen ligga en stor skatt. Jag tror nu inte mycket på det, men så pass är i alla fall san- ning att man för en del år sen verkligen hittade ett par silverskedar i närheten av Penningesten.
Kyrkor
När den första kyrkan skulle byggas här i Landa, var det meningen, att den skulle stå på Bollestorps gärde. Vi kan se platsen genom fönstret. Där började de bygga. Men det gick dåligt. Vad de byggde på dagen revs ner om natten. Till slut förstod man, att det inte lönade sig att fortsätta. Så hade man hört talas om, att det enda säkra sättet att få reda på en lämplig plats, vore att låta ett par stutar driva i väg, vart de ville med en bygg- nadssten till lass. Men det skulle vara stutar, som blivit uppfödda med enbart mjölk. Det var na- turligtvis omöjligt att uppbringa sådana. Man fick lov att lägga på ett par stutkalvar och se till, att de inte fingo något annat än ren mjölk. Det tog tid, men det gick. / När stutarna blivit så pass gamla, att man kunde tämja dem, så spände man för en vagn och lade en duktig sten på denna och nu fingo stutarna gå vart de ville. Då hörde man en försmädlig röst ropa till: "Vallakalv!" Då blev man rädd att kalvarna någon gång fått mjölken uppblandad med vassle (valle) och så skulle man bli tvungen att göra om hela historien. Men det gick bra i alla fall. När stutarna kommo till den plats där Landa kyrka nu står, så föll stenen av sig själv ned av vagnen. Stutarna lade sig inte. För något mer än hundra år sen (år 1804) må- lades Landa kyrka. Sedan målaren hade rest, upptäckte man, att han helt enkelt tagit bilderna ur kyrkans stora bibel och förstorat dem. Han hade klippt ur bilderna och således fördärvat hela kyrkobibeln. Nä, jag tror inte, att den bibeln finns kvar nu. Just i dagarna har man i tidningarna / gjort mycket väsen om några gamla apostlabilder, som hittats i ett loft i nr 3 Nortorp, och som tydligen för- skrevo sig från en läktarbarriär. Och det var så sant, det vet jag bäst. Jag var själv med och hjälpte kyrkvär- den att slå ihop den binge, som bräderna med gub- barna på, användes till, och det var jag, som sågade av hörnena, som inte passade.
Jättar
Det var en jätte, som vandrade omkring här i trakterna. Han blev trött och la sig att vila vid ett ställe som heter Sigekôlla. Det ligger bara ett par hundra meter ifrån Dammet. Så steg han upp och då tog bara ett enda kliv, därifrån till Svartakalla. Det är en bra bit. Men även det ligger på Borekulla ägor.
Talesätt
1. Haila, komme å ta däkera mä er. 2. - Kväll, Johánn-Bernt! Har du sett vånn Johánn-Bernt? - Ja, han va i sällskab mä Darra Johánn-Bernt å åd gularod. 3. Vi gån inte, så länge dar ä nôd i flaska. 4. Dett´e, så vett´e. Här har´e meg. Min vurne har´e sait. (Vill du, så vill du. Här har du mig. Mina (för- mögenhets-) förhållanden har du sett.) Svar på ett frieri.
Ur folklivet.
Tiderna har förändrats och vi med dem säger ett gammalt orsög. (ordsög = ordspråk) och det är då inge osan- ning, ty när en kan minnas en 50 år tillbaka så har det skett stora förändringar här i sognen. Här i Stamnared såg allt lite annorlunda ut då. Ån, som rinner igenom Nycklamossen i en kanal, rann på den tiden över alle marker och de stora styckena som nu ligga utdi- kade utmed ån var alltså mader och träsk. Om vårarna släpptes kreaturen samfälle på mossen, så det blev en stor skock med nöttakräg så det var inte underligt kanske det gamla Lumgårds-Johaanna sade en gång då hon som liten flicka skulle hämta hem deras kräg "att ja va-la ett nöd, som inte kunde skela isär våra nöd." Annars var det till att tjudra hårdbackarna. Men vi hade bastup istället för tjuder, ty det fanns ganska gott om linde / Då flådde de linnebark och hade repgång och snodde rep i stora mängder. Har folkmängden minskat sig ? Ja, det skulle jag att kun- na tro, ty så många hyttor som här fanns det var då skröpligt. Och en sådan fattigdom. Det var inte ovanligt att de gingo och tiggde och jag minns att några små barn kommo hem och sade: "Vi skom synga en bede bara vi fåm lite bröd." En del av detta hyttefolk åtminstone försökte ju ändå försör- ja sig själv. På Hölletorpet var det en som var smed. Nåja det var en bra smed, och det var många som gingo dit och det var somliga som födde smeden därhemma istället för att ge honom pengar och då skaffade de järnet själv så det voro själva arbetet.
Utomhusarbeten.
Mossöl m.m. Förr ja för några tio-tal år sedan då det inte hade knappt ett vedträ att tända med här i Stamnared togo de upp för- färliga mängder med torv ur Nycklamossen som ligger delvist inom skn så att varje bonde har sin lott. Arbetet med att "gå i mossen" göres mellan våren och mid- sommar för torkningens skull. Och det tages upp både torv och klapptorv, men nu i ringa mängd till bränsle, då det finns god tillgång på vedskog den dag då torvet inge längre eldas med ser ut att snart bliva. Men, som sagt förr var det inte så utan då hölls bönderna i tur och ordning mossöl. Dessförinnan skulle ju graven vara färdig - (dvs skärtorvet upptaget `skiden` tillredd (fast inte alltid) och mösa bröden utlagd.) och om dessa förarbete ska jag tala om först. Det är vanl. två karlar (pers) som sköta om med att ta / upp skärtorvet. En `sticker` och `skär` den andre forslar bort torvet och lägger det på lämplig torkplats. Den förste drar ett verktyg en spade med avlångt rakt blad. Det är skarpslipat på tre sidor. Dels den andre en `hylebår`. Men de ha också grep och yxa med sig. Först stickes en remsa utefter kanten till graven. Skåran är så djup som bladet är, och remsan eller bänkens bredd efter samma mått. Så skäres ett lag torv. Det är löst och kastas undan för den hänger inte ihop och kallas `åbänkta`. Nästa la blir bättre och köres till torkeplatsen. Det bästa blir ännu bättre men lägges till det lösa torvet. Efter hand blir det fastare eller skarpare och är lämpligt till bränntorv. Det skäres till bottnen på graven i början, men så avsättes av det skarpa. Det skall bli att göra `sk-d`å`. Så skall då sk-den göras. Det avsatta gräves loss och kas- tas ut i graven och hackas sönder med en hacka. - Sedan har man att släppa på vatten. Man har ett vattenhål med grop till graven. Också har man en ösa / (lakösa) att ösa vattnet i gropen med. När det blir nog får en älta i sk-den tills den är lämplig att använda. Sen kommer turen till mösabröden. Det tagets ett hål i ena väggen på graven. I det hålet stickes den ena än- den på en stege som är såpass stor eller låg att den når över graven och är det plankor på stegen och landgång f.ö ända ut till den plats där klappesera skola vara. - - Denna plats slås också är allt färdigt för själva ar- betet. Nästa morgon kl. 4 kommo folket så till mossölet. Det vankades så kaffe och brännvin och litet mut. Också var man i mossen kl. 5. Också börjades arbetet. Någen karlar stoto i graven (med stölvlar) ett par med varsin bår, också några fruntimmer med säckar under sig därute på gräsbacken. Så fylldes bårarna vanl. en i sänder och hylades bort överlandgången till backen och stjälptes. Det gick ledigt för karlen hade dustat på torr torvsmölle i båren innan skiden lässtes i. / Av skiden gjorde eller klappade nu flickorna små bollar som lades ut i rader på marken. Kl. 8 kom bondfolket körande eller gående med frukosten. Kl. 12 med dager. Det var pannekaka och gröt. Och till midda (merafton) var det visst ärter. Efter dager vilades i en och halv timme. Så slutades kl. 7.