Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det var i Läppared som en bonde fick höra två gastar, som slogs. Rätt vad det var kom den ene gasten fram till honom - det var min morbror - och sa: "Sågs du huru jag gasta´n ?" "Ja, gastan mer!" sa morbror. Då sprang gasten fatt den andre och de slogs igen. Morbror sprang in och stängde dörren efter sej, och strax efter slog det till i dörren. Han trodde det var den gasten, som han inte hade talat med. Var det så att någon schäckte efter gasten, kom gasten och gav honom en örfil. Kunde man koma in på en kyrkogård, var man fredad för honom. Hade en gast satt sej på lasset, skulle man gå fram och tit- ta genom betslet vid ögonen på hästen, men skynte man sej inte då, fick man en örfil. Då blev man var vad det var, och då gick gas- ten av och blev borte. / Gasten var spöke efter en sådan, som inte hade kommit i vigs jord.
Slakt.
Gäss ska alltid slaktas på ny, och den seden håller vi nog på än. För det är så, att om man slaktar dem på nä, så går det inte att rensa (plocka) dem, så att man får fädrarna av dem. Särskilt är det rent omöjligt att få bort, vad vi kalla blopinnarna (ämnen till nya fjädrar).
Slakt.
Se Ölmevalla, Joha Eriksson. Allt vad hon berät- tade om slakt bekräftades av hennes man såsom gäl- lande även för Landa.
Slakt.
Slakt skulle ske daa före jul. Allitd tidigt på ottan; det gick inte an att ta den på någon annan tid på dagen. Slakten förrättades inne i stugan (stoia); inte i köket, såvitt jag kan minnas. Småpojkar fingo stå och lysa slaktaren med spingestickor. Jag hörde aldrig, att det skulle skäras kors i hjärtat.
Lusse
Det var gammal sed, att man fick kaffe på sängen på Lusseotta med Lussekatter att doppa i kaffet. Det var alltid en ung flicka, som bjöd på det. Hon kallades Lucia., och hon var vitklädd. Ungdomem skulle ha lekstugor någon kväll vid Lusse. Lekstugorna kallades Lusselekar (luisalega).
Tomas
Det finns ett gammalt rim om Tomasmässan, fast jag har då aldrig hört talas om någon mark- nad på den dagen. Tomasmässeda Å marknad i var sta.
Jul.
Bruket att ha julhalm höll sig länge i Landa. Det höll sig så sent, som när jag kom dit. Och länge sen. Det var egentligen brandstodsbolaget, som gjorde slut på seden. Många lekar gjordes i julhalmen. Jag minns särskilt, hur de skulle sitta på en butelj och träda en nål.
Julafton.
På ett ställe hade de i många år ett besynner- ligt främmande var julafton. Hustruns föräldrar voro döda båda två. Men på julaftons kväll kommo de in genom dörren, tysta och försiktiga. De ställde sig på var sin sida om dörren. Där stodo de stilla hela kväl- len. De sa ingenting och gjorde ingen förargelse på hustrun. Första julen de uppenbarade sig, sa hustrun sedan till sin man: - Så du nönting ? - Nä. - Far å mor stoe vid dörra. Men sen blev hon så van att se dem var- enda julkväll. Och alltid stodo de lika tysta. / Ljus skulle man alltid ha brinnande hela jul- natten. På ett ställe hade man brukat ha två ljus tända. Men så en jul skulle de försöka med bara ett ljus. Frampå natten vaknade någon. Då låg ljuset på bordet och brann i båda ändar. Någon skada hade det inte gjort; det bara låg där å brann. Men sen kom där två ljus på bordet om jul- natten. Julnatten låg ingen i sin säng. Alla husets folk, små och stora, lågo i julhalmen. Varför ? Nä, det vet jag inte.
Julafton.
Seden med julhalm bibehöll sig länge här i Landa. Jag tror väl nästan att jag kan säga, hur pass länge sen det är, sedan den kom bort här i mitt hem. Låt mej si ! Det kan väl vara en 40 år sen eller kanske något mer. (Tidsuppgiften bestyrktes av sonen, nu en 47 års man).
Julafton.
Det var inte bruk här att man ha upp- trusket till jul. Det räckte alltid att stå vär med präg- larna till Lillajul (Kyndelsmässan). Men då skulle det vara färdigt. Detta gjorde emellertid, att man aldrig hade något särskilt besvär att rengöra logen och bära bort säden på julafton. Man gick där väl kanske och plockade lite i ordning på förmiddagen, men det var också allt, vad där var att göra i julavéga". Kreaturen. De skulle ha bätte foder än vanligt på julkväl- len. Nej, jag vet aldrig, att någon gav dem juldricka eller brännvin. Inte heller tror jag, att någon sade / något till dem eller önskade dem od jul. Far gjorde det åtminstone aldrig. Julstänger. Vid vardera sida utanför förstugudörren restes en hög, vacker enbuske, som sedan fick stå var hela julen över. Fågelnek. En fågelnek på en stake fanns vid varenda gård. Den neken valdes ut vid trösknigen, då man fann någon, som var särskilt stor och väl matad. Den lades undan och så fick den ett eller ett par extra band så att lättare fästes vid staken. Efteråt kallades den för kreaturen Doppa i grytan. Nu är det alldeles bortlagt här. Men seden har fun- nits här också, så att jag minns den. Det gjordes dock / inte mycket väsen av det här. Julbad. Något julbad kan man inte tala om här. Ett dags större kroppstvagning företogs i de flotta stugorna, men den förlades då alltid till kvällen före julafton. Julhalm. Förhållandet med julhalmen var likadant här som i Ölmevalla. Allmän sed här också. Av lekar, som hörde julhalmen till, minns jag kanske några stycken. 1. Smi söm. En rund, stark stake (vanligen en ristake) lades så, att den med ändarna vilade på två stolar och fritt kunde rulla kring. En person - även töser försökta sig på äventyret - satte sig på staken och lade också upp benen på den, korslagda vid vristerna. I handen hade han en inte allt för kort påk. Så länge han med påken stödde sig på golvet gick det bra att hålla / balansen. Men enligt lekens regler skulle han stöta med påken mot golvet. Då blev det värre. Var sådan stöt räknades för ett färdigsmitt söm. Stötarna skulle utföras växelvis från vardera sidan. Tjugofyra söm behävdes för att fullsko en häst, sex i var sko. Men det var sannerligen ingte många, som orkade sitta kvar så länge, att de smidde en full gång (gan). De dumpo som oftast i halmen, långt innan "gangen" var färdig. 2. Dra kävle. Tvvå deltagare. De satte sig mitt emot varandra i halmen med fotsulorna stödda en var mot den andres. Mellan sig hade de en stark käpp, i vil- ken de båda höllo stadigt med bägge händerna. Sen gällde det för dem att söka spänna alla krafter för att "dra upp" den andre. Knäna finge inte krökas. Den starkare drog då till sist upp den svagare, så att denna restes upp i stående ställning. 2. Ro i Tyskland. Två deltagare. Vardera flätade ihop en försvarlig karbas av julhalmen. Sen satte de sig / i halvliggande ställning i halmen, och den ene lyfte det ena låret. Den andre passade då på och gav honom ett ordentligt truvnyp med karbasen där bak. Sen byttes rollerna. Och så fortsatte man växelvis, tills en av dem hade fått nog och gav upp. 4. Hogga fläsk. Två deltagare. En var häst. Han ställde sig framåtlutad med båda händerna stödda mot sitsen på en stol och med benen raka. En var ryttare. Han satt på "hästens" rygg men vänd baklänges, så att han kunde komma åt häs- tens bakben. Han lutade sig framåt, så långt han vågade och hannade sen av hjärtans lust på "häs- ten" i hasorna (knävecken). Leken gick ut på, att tvinga "hästen" att böja benen och i bästa fall få honom att falla omkull. Då var ryttaren segrare- 5. Spänna spark. Det är den allmänt kända leken, som vanligen kallas dra haskrok. Två deltagare. Läge: på rygg i halmen men "skafföttes". Verderas ena ben krokades i den andres i knävecket och sen gällde det / att med en hastig knyck tvinga motståndaren att slå en kullerbytta baklänges. 6. Mussla sko. Gammal, välkänd lek, som inte behöver beskrivning. 7. Nappa spurven. Flera deltagar. Det var ett slags blindbock. En fick ögonon förbundna och satt på en stol. De andre stodo i ring omkring blindbocken. En av dem sträckte ut handen och gav bocken en ordentlig lugg, och sen sporde någon annan: "Vem var dä ?" Sen gällde det för bocken, att gissa, vem det var, som hår- dragit honom. Gissade han rätt, fick den utpekade inta hans plats; i motsatt fall fick han "sitta om igen." Julhalmen låg inne, till långt efter jul.
Annandagen.
Måkningen. Måkarna (mökara) komma ofta ridande. De gjorde många svåra spratt. Min svärfar brukade tala om att han en gång i sin ungdom vaktade ut en grupp sådana måkare, och smög sig ut, medan de voro inne i hans lagård, och löste hästarna och gömde undan dem. Sen fingo de vackert be att få igen dem. Många bönder bruka göra sig mycket besvär med att stänga sina lagårdar, så att slynglarna inte skulle komma in. Men för det mesta misslyckades det. Alltid togo de sig in på något sätt.
Knut.
Här i Landa ha de aldrig brukat gå omkring med några Knutagubbar, som jag vet om. Men i Värö, där virade de in en brännvinskutting i halm och satte ett par ben under och släpade den med sig från gård till gård. Var de kommo skulle alla karlarna har var sin sup, och två skulle slås på Knutens kutting, och så skulle åtminstone en karl följa med från vart ställe. Sen skulle de samlas i någon stuga och supa och dansa och - slåss.
Knut.
Då var det ett liv. Stora flockar av gubbar och yng- lingar - mest kanske det senare slaget - kommo ridande och hälsade på i varenda gård. De medförde en Knut. Det var en halmgubbe, vilken i sitt inre dodle en jätte- stor flaska, väl invirad i halmen. När de kommo till en gård, skulle de först ha en sup per man, och sen skulle bonden skänka dem ett halvstop brännvin på köpet. Detta slogs på den stora flaskan, som gömdes inne i Knut. Sen red man till nästa gård. Där upprepades spektaklet. Det hoptiggda brännvinet användes sen till ett rungande supkalas.