Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Karl Eriksson
Forts. om kolning, en kolbotten där det väckte, skogsrået, sagesmannen såg tomtar i sin ungdom, tomtarna fick gröt, de som hade tomtarna blev rika.
Läkekonst
Blodiglar användes som botemedel mot huvudvärk och tandvärk, kunde också användas för något hårt slag, där svullnad och värk uppstått. De inköptes på apotek och förvarades i en glasburk med rinnande vatten, d.v.s. vatten taget i en bäck eller ett dike. Burken bands över med ett mörkt tyg eller papper. Här i Upphärads församling fanns en kvinna, som hette Annicka och var bosatt i Långemad. Hon var expert på att förvara och sätta på folk blodiglar. Då iglarna skulle användas, togos de upp ur burken, lades i ett tomt glas. Detta hölls intill det sjuka stäl- let och igeln petades fram tills den sög sig fast. Ibland kunde det vara svårt att få den till att taga, om det var t.ex. en ond buln nad. Man höll då glaset omkring den, tills den bitit sig fast. När den sugit så mycket den orkade, släppte den. Det kunde ibland hända att man fick ha både två och tre iglar, innan det ansågs att mycket / nog ond blad blivit utdragen. Efter behandlingen lades blodiglarna på en tallrik på vilken man strött litet fint salt. Med fingret strök man salt omkring munnen på igeln. Han spydde då upp allt blodet. För att hjälpa till strök man lätt med fingret över honom. Därpå släppte man igeln i burken med vatten och efter något dygn kunde han användas på nytt. Det finns vissa hålor eller dammar, i vilka blodiglar kunna fångas, men varken jag eller Selma känner till någon sådan. Äkta blodiglar äro mörka, korta med en aning brunaktiga ränder. Hästiglarna äro längre och smalare samt helt svarta. (På frågan angående barfotaspringning kan jag inte ge något svar, ty någon sådan har inte förekommit i min födelsebygd Södra Fågelås el- ler på denna trakt.)
Lyktgubbar
Det var Anna-Britas bror nere, Per, han bodde uppe i Tyvik då. Så skulle han gå upp till Bottnen och slakta, för han var slaktare. Det var på vintern, så han gick på isen över Frisjön. Han gick väl dit, och då hände ingenting. Men så när han gick hem och kom ett stycke ut på sjön, fick han följe med lyktegubben. "Ja, det var bra du kom", sa han, "lys mej nu så jag kommer rätt till Tyvik." Den andre svarte ingenting, men han följde med med sin lykta. Men så tyckte väl gubben han släckte ibland, för så gjorde lyktegubben, han tände och släckte. "Vad går du och släcker och släcker efter, ska du lysa så ska du lysa riktigt, så jag ser och gå", sa gubben. Men då blev lyktegubben arg. Då släckte han, och då blev det mörkt. Men då blev det illa för Per; nu brukte de alltid få brännvin när de var å och slakta, och han hade väl fått lite för mycket. Han stupa omkull på isen. Nu hade han fått som det var brukligt lite korv och palt med sej hem. Det for ifrån honom, och det råka mitt i en hästadynga. Ja, han låg där och plocka och fick väl upp lite av varje."Ja, sa han, "det kan la ingen hjälpa, mor får la dela't." Men så kom lyktegubben tillbaka, så han lyste honom lite ändå, annars hade det väl gått galet för honom, för han var illa full. De resonera mycket om det där. Vi såg alltid det där lyset förr här borta på Hässlehults gärde; så for det å över Ungs mad och bort i Horsadungen; så är där en sjö där uppe, där hade de för sej han stannte. Det var såna där avfällingar, det trodde de. Men nu har tiden gått och de har fått sin dom undan för undan. De lärde påstår ju det, att det var de avfälliga andarna. De slapp och anta de svåra plågorna förrän om en viss tid. Det blev lyktegubbar och tomtar och sjörån och lövjerskor.
Arvid Front
Forts. beskriva taket på en ladugård med halmtak. VgB säger att längst upp på gaveln satt en pinne kallad skateskitarn. F vet inget om mesulalagård. Korna stod bundna i väggen i ladugården, beskriver om det och hur korna var. Det fanns inga slakterier. En vanlig slaktare ville ej åta sig dåliga djur. Då var det bara att gräva ett hål i marken och lägga ner korna där. Har varit med om att slakta djur. I höstas när korna fick klöver att äta måste han slå en gammal ko. Kon sprack. Han hade en gång köpt den för 1300 kr. Den var ej försäkrad. På slakteriet tar man ej emot sådana djur. Man körde kon till en rävfarm. Köttet får dålig smak när det sväller i magen på korna. När korna ätit klöver och blivit för tjocka kan man köra in ett rör på buken mellan baken och buken på dem. Det luktar farligt när maginnehållet kommer ut. Efteråt blir korna lika tomma som före. De ska helst utfodras med lite torrfoder innan de släpps ut. Man måste ha uppsikt på korna när de släpps ut på styv klöver (håvklöver). Om en häst blir förkyld och får hosta får man anlita djurläkaren. Då får hästen piller eller något ur en butelj. Eller torra fröagnar som man slår terpentin på. Det fanns gubbar som gick i bygden från gård till gård och laborerade med djuren. En gubbe i Borgunda och en i Sjogerstad som gjorde djuren friska. Mycket har ändrats beträffande jordbruket. Har varit med på en skördetröska. Han gillar ej att hamlen efter dem bränns upp. Sedan måste man köpa halm. En del tycker det är gödsel att plöja ner halmen. Det borde i lag förbjudas. Plogarna är annorlunda nu. Men plogkarlar kan fortfarande plöja med de gamla plogarna. Bara bill och rist är riktiga. Billen går före i jorden och skär. Risten sitter mellan fjölen och billen. Plogen till potatisen kallas krok, potatiskrok (potätekrok) eller arjekrok. Det finns ingen fjöl på kroken. Den är mindre och lättare. Kan köra en rak fåra och lägger upp åt bägge sidor. Man kör gödsel i medbotten. Bräderna vid sidan kallas grindar, ej fjöl. Och det som hängs på korna när de hoppar kallas bräde, ej fjöl. Ett brett bräde med hål och rep som sätts på hornen på korna. Beskrivning. Bor på gammal mark där det finns en källa kallad Odens källa. Oden var en knekt som tjänade och bodde här i gårdsbostället. Men namnet Oden härstammar från en person som bodde här långt tillbaka. Den senare Oden fick namn efter den förre. Det som förr var en offerkälla, Odens källa, är nu bara ett vattentag, där man hämtar vatten. På en auktion vid en gård nära Odens källa köpte en smed in en mängd järnskrot. Det var på 1700-talet. Han betalade inte förrän han fick ut stämning på det. Det slog och knackade i källan i flera år, så smeden fick ej sova. Men sedan han betalat järnskrotet blev det tyst. Källan ligger på gården. De är några som har del i den. Den rinner under stugan, men vattnet har avtagit sedan man borrade brunnar längre upp. Vattenståndet har sjunkit. Men efter regn kommer det vatten uppifrån mossarna och rinner ut i källan. På Olsmarka blev det väldigt snövinter och kallt på 1700-talet. Då hade byalag till vissa sträckor av landsvägen. De kom överens om att köpa Olsmarka. Det var 50-75 tunnland och hörde till Torbjörntorp. De kom till gästgivaregården där det blev en affär. Bönderna köpte hela området för 15 kannor brännvin. Det var bara enbuskar där då. Nu är det bördig åker och betesäng av hela Olsmarka, beläget mellan Gudhem och Torbjörntorp. AF har ett gott minne. Han kommer ihåg en del sedan han var barn. Men det är dålgit med huvudet nu. Han slant ikull på väg till kvarnen i vintras. Slog huvudet i marken, förlorade sansen. Utav det har han sedan fått susningar i huvudet. Han är 78 år. Han känner sig ej längre tjänlig till något. Har bott i sin stuga i 45 år. Dessförinnan var han dräng och torpare på Åkatorp. I närheten här finns en stuga som är 300 år. Den som bor där var i kalkbruket i många år. Allt som finns i stugan är gammalt. Man har velat köpa stugan till museum. Han är kär i sin gamla stuga, vill ha den kvar så länge han lever. Gamla människor nu för man ihop i ett försörjningshem. Ej säkert att alla trivs med det. De kommer ut från sitt gamla hem där de är födda och har bott i all sin tid. Det är inte bra. De går under bevakning. De får ej ordna för sig som de gjort hemma. Längtar tillbaka tills de är borta. Säger sig ej var sinnad för alla nyare sorter. Han vill helst hållas med sitt gamla. Man pratarom vädret och det ihållande regnet. Säger att det ser ut som om det inte fanns nån Gud längre. Säger att en del ligger och svär och dundrade att det inte är så och så. Och att den ene inte får komma fram längre än den andre. Pigorna förr tog gödselgrepen, gick ut i ladugården och mokade. Efter pigorna kom hembiträdena. Det skulle vara så förfinat då. Det går ej ta fram en rågbrödskaka och låta dem äte. Det ska vara "sprits" och andra finare sorter. "Vart det ska barka vet ingen". "Det blir väl inget ingen". "Det blir väl inget annat än tjuvar och elände utav det". Han säger att folk var mer eftersatt förr. Sådan som rejäla bönder och de som ej hade mer än en stuga på landet. Man törs ej göra en affär längre, man kan bli bedragen. En del har falskhet i ögonen. Förr gick folk till kyrkan. Nu bryr de sig ej längre om Gud. På söndagarna ska de ut på fester och sparka boll. De gamle förr tog sina barn med till kyrkan. Ledde de små barnen i handen. Hemma hade de andakt, läste sin bibel. Front är ett soldatnamn. AFs far var soldat. Han och knekten hade var sitt torp uppe på tomten här. De tjänstgjorde på Axvall. Mor var hemma med barnen. De hade 2-3 kor på torpet. Från Axvall kunde far få med sig några limpor hem. Eller annat bröd som de fick gnaga på (knalla). Hos F var de fem barn. En av dem blev soldat efter far. F har varit med om gamla världen på ett jordbruk. Det fanns inget tröskverk. De använde prägel. Den bestod av slagval, handval och mellan dem en korra. Korra av läder band ihop slagval med handval. Den kunde också vara av ålskinn. När de präglade började de kl 3 på morgonen. På dagen skulle många körslor utföras. Bl.a. till skogstrakter dit de for tidigt med fora och matsäck. De kom hem först på kvällen. De for till Skiftamon där de hade mycket skog. Bönderna hade var och en sina skiften. Man hämtade ved för vinterbehov. Bönderna hade gott om torv som de tog hem från skogsskiftena. Men den var rås så de slog fotogen på för att den skulle brinna. Man var tidigt uppe och tröskade (prägla) men ej på kvällarna. I Skattegården i Jättene hade de en tomte. Tomten låg på hörännet. Husmor bar upp mjölk till honom i ett stop. Om drängarna gick upp till honom med mjölken drev de gäck med honom. Då blev tomten arg, slog till dem så de stupade ner i ladugården. De bredde ut en sk. blöta med neker på logbalken. Ibland var de fyra till att prägla. De måste hålla takten. Man började vid ena sidan av logen och höll till på den andra. Vände på det som kallades blöta, präglade på andra sidan. Vände och tog emot med foten. Det som var neråt kom upp. Löste upp banden så stråna låg löst. Skakade dem med en trätjuga. Korna tyckte om den präglatröskade halmen därför att det mesta av agnarna satt kvar. Ej så i de nya tröskverken. Halmen var hel. Råghalm kunde användas till taken. Havrehalm användes till att mörna ryggåsen med. Långhalm på sidorna av taket. Taket bands med vidjor eller stockar som stacks igenom. Poll inunder som man la halmen på. En del hade långpoll uppifrån och ner. Takfäste vid nedersta kanten av taket (öfs). Längst ut på gaveln på ladugården brädfodring och sidobräder där taket gick ut. Forts. bd 763.
Arvid Front
Börjar med en västgötahistoria berättad av Vg-B på dialekt. Den handlar om rymdfarkoster med hundar på väg till månen. AF berättar om kalkutbrott i trakten. Föddes vid kalkbruket Tomta vid Falköping. Ägarens namn nämns. I trakten av Dala och Uddagården finns flera kalkbruk. Kalkindustrier. Far var bonde och knekt på samma gång. Hade även kalkbruk. Han hade två gårdar i Karleby och Tomten i Gudhem. En av sönerna blev sedan invald till knekt efter sin far. Man ärvde knektsysslan. Far fick som soldat namnet Front. Och ett boställe i Torbjörntosp. Det var två fjärdingar, räknade som halvgård. Samt en fjärdin, Goagården, vid Karleby kyrka. Det var mors barndomshem. Sönerna gick hemma och hjälpte till att sköta gårdarna. Men nu ska de iväg till städerna innan de är torra bakom öronen. Hade ej lust att bli knekt. Men han har exercerat beväring på Axvall. Far hade med sig uniform och en kofferrt med utrustning när han kom hem från Axvall. Kofferten var en rotekista, där det låg ränsel, gevär och persedlar. Det skulle med när de blev inkallade. Ej tillåtet skjuta med bössan som de ville. Men de brukade "brassa å" när de skulle hem. Vid utmönstringen fick de med sig bl.a. kex att ta med hem till barnen. En gammal knekt hade vissa förmånder. Dessutom torpet. Far arrenderade knektbostället. De hade 2-3 kor. Fick fläsk och råg av bönderna. Far var som knekt fin när han tog på sig dolma och plym. Vid begravningar var knekten med. AF blev bonde. Var hemma först i några år efter exercisen och hjälpte far på gården. Far blev ibland tvungen ge sig iväg till mötena på Axvall. Måste inställa sig där på bestämd timme. Han gick upp kl 5-6 på mornarna. På våren gick far upp kl 3 och sådde. Han hade en halvskäppa med rem framför sig. Sådde med bägge händerna ur den. Skäppan var tung, var krökt efter kroppen. Att så jämnt för hand är svårt. En maskin gör det bättre. Olika sädesslag såddes olika tätt. Råg, havre eller ärter. Ärterna fick ej sås för tätt. Kunde ej mogna då. Man hade harvar och järnplogar. Tidigare var det plogar av trä med billen av järn. De olika delarna av plogen, namn: ev. suttra = det man håller i. Det som hästarna drar i är åsen. Grimma kallas det man fäster i skaklarna. Risten går från åsen ner till billen. Osv. om hur redskapens delar är sammanfogade och hur de fungerar. De körde antingen med oxar eller häst. Mest med oxar. Hästar och oxar kunde skena. AF nämner en person som plöjde i en tävling på heden. Han körde en rak fåra med paraoxar i särskilt ok. Många var där och såg på. Beskrivning hur oxarna var förspända. Ibland kunde oxarna kasta av sig oket. Vända sig bak och fram. Beskrivning av ok för sk. slånoxe (?). Mellanstång eller oxastång, hornöglor = öglor att sätta över hornen. Ibland kunde oxarna kesa. Drog lass med säd. Kommandoord för oxar: hit och frå. Oxarna körde rakare fåror än hästarna. Det var oxmarknader på torgen i bl.a. Falköping, Tidaholm, Trädet, Ulricehamn, Jönköping, Värnamo. Backarna var fulla med paroxar. Nu kan man knappt få tag i en enda oxe. Om oxarna var alltför tilska hände det att de inte gick. Då kunde man ta ett horn, sätta det för örat på dem och skrika till. Då blev de skrämda och for upp. Att tämja stutar var svårt. De kunde skena. När han var pojk satte han en skållgryta till fråoxen som gick bäst att tämja. Med vänsteroxen gick det ej. Beskriver tämjningen, tömmen och svårigheten med vänsteroxen. Vid vägen hemåt, där oxen kände till det, kunde han skena så att han var hemma före AF som körde. Skrindan, grimman m.m. satt fast i dörren. Skaklorna gick av. En oxe kunde bli 15-16 kvarter. Ibland 12 kvarter. Det var något för slaktarna att lägga ner. Av de nöt som slaktas nu blir inga köttmängder. Om priser på oxar. Om att sko oxar. De drog upp den ena foten (skanken) på oxen. Smeden eller de själva skodde. Oxen kunde dras upp i taket och bindas där medan de skodde honom. Bara en som heter Brodd har oxar än. Om harvar. Träharvar oxh sulharvar m.fl. Pinnar i träharven. Pinnar av trä. Träslag i harven var oxle eller aske. Ej ene. Pinnarna skulle vara raka. Vässade dem med yxan. Man fick grödor förr, men skötseln av jorden kunde ej bli så grundlig pga. dåliga verktyg. Där man plöjt upp en vall kunde den köras upp med sulharv. Körde flera ggr så det blev mull. Körde längs och tvärs över. En patron hade verktyg, tyckte de skulle bearbeta jorden mera innan de sådde i den. Kunde vara hård som en landsväg. De kunde ha för många kor men för lite bete för dem. Ju fler kor desto mera gödsel. Man körde långa vägar för att hämta halm åt korna. Halmtaken gick åt ibland. De måste bära ut korna (på våren) och t.o.m. hänga fast dem i fejset när de inte kunde stå själva. Det hände mest på små gårdar och där de var försumliga med korna. När korna svalt ihjäl var det bara att köra ut och gräva ner dem. På sommaren gav man korna löv. Löv av asp, ask, björk och vide. Även fåren åt av lövet. Man band lövet i kärvar och torkade dem. Travade dem i solen. Lade upp dem i en hög i ladugården. I okt. slaktade man till husbehov. Tog både gris, spädkalv och kviga. Saltade ner köttet. Hängde upp till tork, fick då spickefläsk. Kunde bli mask i köttet (eller fläsket). Likaså om det var en hare man skjutit. Man hällde brännvin på det, åt det sedan. De hade ingen bedövning när de slaktade. Använde bara kniven. De höll i grisens förben och bakben. Någon hade en hank som han vred om truten på grisen med. Slaktarn skulle ha slaktsupar. Man började slakten kl 3 på natten. Oftast vid Lusse. Ingen slakt på sommaren. Ej heller när månen stod i nedan. Namn på kornas 4 magar, bl.a. bladmagen, gräsmagen. När korna fick lasatorren hade de gått för länge utan att få vatten. Kunde kanske vara den fattiges enda ko. Den måste grävas ner i jorden. Den fattige kunde ev. få en kviga av en rik bonde då. Eller man la ihop pengar till en ny ko. Man köpte eller slaktade kor på hösten. Kunde kosta 30 kr då. 35-40 för en gammal ko. Idag kostar den 1500-1600 kr. Om snus, tobak och rökare. Åkerbruksredskap. Sulharv med överdel av trä. Pinnar eller gåsfötter på den. Pinnarna måste vässas. En träharv passade till att köra upp potatisen med. Lyfte den med ett handtag. Potatisen kupades med krok. Körde i fårorna. Harvade med träharven. Ärjekrok. Olika sätt att plöja. Slog ihop ryggen mot mitten. Första fåran lägre. Fick ej bli för höga ryggar. Gick ej att harva då. Forts. om plöjning. Återvälta. Köra vissa rännor andra året. Noga med sista fåran. Fick ej bli toviga vallar. Beskriver höstplöjningen. Inga stora dikesrenar. Man plöjde nästan ut i gärdesgårdarna. Tomfåror skulle leda bort vattnet. Man kunde köra så att vattnet fick utlopp. Åkerbruksredskap: Bulten var av ek, 2½ m lång. Bönderna tillverkade den själva. En dubb mitt i stocken. Den satt fast med sprint i mitten. En del sätter på grimmor, krokar på fimmerstänger. Märken för sådden: 10-12 maj var rätta spåningstiden. Om de såg att det skulle bli många frostnätter, så väntade de med sådden. Det kunde frysa i t.ex. havren, om den kom för kvickt upp. Då måste de så om igen. Sedan asken slagit ut kunde de så. De sådde lin förr. Det repades, skäktades m.m. Ingen särskild sed förekom vid sådden. Hustrun var bara 35 år när hon dog. Blev hastigt sjuk. Hon hade ätit körsbär, fick magplågor. Hade varit till stan och burit korgar med bär hela vägen dit. Hon opererades på lasarettet i Falköping. Hon hade en liten son som låg vid bröstet. Källa gick i flera herrars ägo. Någon som bodde där fick aldrig vara i fred varken natt eller dag. Det slog på järn. Det höll på i flera år. De vaknade på nätterna och hörde att det slog någonstans. En smed hade förut bott där. Tomtar fanns förr på gårdarna. Bl.a. vid Skattegården i Jättene. Tomten bodde på rännet. Käringen kom varje morgon upp dit med ett stop mjölk. Fick han inget blev han arg så han slog omkring sig. Tomtarna var små, hade grått skägg. De var klädda i grå rockar. Låg på rännena. Om bonden förtretade tomten och ej gav honom det underhåll han fått från början så var det snart färdigt med bonden. Tomtarna kunde dra lycka till gården eller olycka. Tur eller otur. Skogfrun, näcken eller bäckahästen har ej funnits i min tid, säger AF. Han nämner sin farfar. Denne hade mycket att förtälja. Han dog i början av 1800-talet. De döda kunde få något med sig i kistan när de dog. En halv liter brännvin eller psalmboken. Spöken har ej förekommit i vår tid, säger AF. Kungagravar finns i Gudhemstrakten. VgB nämner en grav i Jättene där det låg en man med en skål i graven. Och hästtand, sölja. I Gudhem har de hittat värjor. En värja kom upp ur jorden när AFs bror plöjde. Någon kom sedan och köpte den. Upphittaren fick 27 kr. Stenarna på Ekornavallen tror man är kvar sedan slaget i något krig. De stupade skulle då vara begravda där. Kungagravar där de större stenarna står. Vad man minns i bygden om klostret i Gudhem. Jungfrur och härskare gick där inne. Man gräver ut och hittar mer av klostret nu. En sägen att det fanns en underjordisk gång mellan Varnhem och Gudhem. Den gick delvis under Hornborgasjön. AF och några drängar var nyfikna. De kröp långt in i en täckt gång. Nergång vid kyrkportarna. Nu delvis raserat i lönngången. Om Gudhems kloster. Det sägs att munkarna i Varnhem bakade bröd åt nunnorna i Gudhem. De skickade dit stora vagnar med bröd. En gång var hästen törstig. Gick ut i vattnet i Hornborgasjön så vagnen välte. Bland limporna låg en munk. Det blev oväsen. Vi skrattar åt det. En del tror på det, andra inte. Sänkning av Hornborgasjön. Bönderna hade inget för att de släppte till sina åkrar undan för undan. Ekberg på Dagsnäs var en vass gubbe. Han slog med ridspöet mot stövelskaften så det small, om inte bönderna gjorde som han ville. Sonen är nu ägare till Dagsnäs. Marken vid Hornborgasjön var slättängar som det växte bra på. Man har tagit upp strötorv där. Raka utstakade linjer gick uppifrån vägen och ner till sjön. Endast Ekberg blev rikare av sjösänkningen. Många ville ha sjön tillbaka. Man hade förut fiskat i sjön. Man sålde lasstals med fisk för 25-50 öre/kg. Det var mört, gädda, abborre. De som hade en stuga på fri grund där blev fråntagna den. Man födde kor på det som fanns vid sjön. Man nämner Birger i Bolum i detta sammanhand. Han fiskade. AF och VgB språkar om rymdfarkoster, bl.a. med hundar i, som ska till månen. AF funderar över tillvaron på månen. Om jordens framtid. Man tycker att det har ändrat sig till både det bättre och sämre. AF tycker att mycket är skit. Det fanns många fattiga förr. Men de kunde få bygga stugor lite varstans utan att lantmäteriet bestämde. Jordkulor fanns bl.a. på Mösseberg. En finns kvar än. Fattigstugor fanns även. De gamla var så kära i sitt hem, där de var födda och hemmahörande, att de ville ej flytta till någon fattigstuga. Det var dåliga hus, så dörrarna gick ej att stänga. Nu sätter man upp kåkar som de kör ihop de gamla i. Efter 14 dagar är de gamla döda. De "less" efter sitt gamla hem. De fattiga gjorde dagsverken på en del gårdar. De gick till de förmögna med kruka och förkläde och bad om lite mat. De hade rättighet till det. Särskilt vid jul. Andra kom som skulle "måttskutt", nämligen skollärare och präster. De tog upp sitt tionde då. Även soldaten och kyrkstöten kom vid jul. De skulle ha kaka, korv och ljus etc. De hade rätt att gå i gårdarna och få mat. Och de var nöjda med det de fick. I Gudhem räknar de Falköping som sin stad. VgB frågar AF om han sett några fina damer där. Man pratar om deras utseende, jämför med förr. Ju bredare de kunde få klacken förr, desto bättre var det. AF läste som ung fram i Falköpings kyrka. Prästen hette Helander. Flickorna hade svart klänning. Pojkarna svarta kostymer, som de alltid fick när de skulle konfirmeras. Nu ska man köpa nya kläder ofta. Ont om pengar förr. AF var torpare i 11 år. Då hade de 5 öre om dagen. De började kl 5 på morgonen. Höll på till kl 8 på kvällen. Semester fanns inte. Enligt vad VgB säger hade drängarna förr 2 lediga dagar. En marknadsdag och en halshuggningdag. I dagsverken ingick även mat. Vid dagsverken åt de redan kl 5 på morgonen. Stekt potatis, kött och välling. Inget kaffe. Frukost vid ½ 8. De åt middag kl. 12 -½ 1 samt vid kl 5 em. Rättarna hade sina klockor att gå efter. Man gav sig iväg på slaget 5 när det ringde. På många herrgårdar fanns vällingklocka.
Tomtar ("Tomtebissar")
Det var en torpare här på gården under farfars tid som hade tomtebissar, han blev allt rikare och rikare trots han bara var torpare. Han sålde för hundratals kronor körsbär var sommar i Skara och dessa bär plockade "bissarna" åt honom. Farfar talade aldrig om att det skedde några stölder, så de hjälparna voro nog inställda på ärligt arbete. De sade att torparn hade sina hjälpare inlåsta om dagarna i en kölna, som han var rädd om och höll låst jämt. Ättlingar till den torparn äro nu högt uppsatta personer i Skara.
Sägen. Tomtar.
En bonde bortåt Istorp fick se besen komma med ett halmstrå i munen. Han pustade och stönade: "Vad stönar du för din byting ?" frågade bonden. Då välte besen av sig en halvtunna vete, som bonden ej sett förut. Så sade han: "Tag detta ! Det skall bli mindre en annan gång !"
Tomtar och spiritus
Pappa gick vall med får här uppe i bergen. Då var det några får som inte följde med de andra. Han undra' förstås hur det var vulet. Men så fick han se en liten gubbe med röd luva, som stod och motade dom. Det var la en tomte. Min farmor tjänade i Hörnagården i Långareds socken. Hennes matmor hade lagat i ordning foder till nattmat åt korna, men farmor tyckte att det var för lite. Hon gick åt ladan och skulle ta mer. Men just som hon kom in där, fick hon sej en ölännare så hon tyckte att hela ladan stod i eld. Det var tomten. Alfred på Varsjödamm var inne vid Gransjön och skulle skjuta tjäder. Han låg vid ett dike. Då kom en liten gubbe. "Han var allt inom skotthåll, men jag vågade inte skjuta", sa' Alfred. Det var en käring som hade en spiritus i en ask. När hon gav en bit bröd till någon fattig, bröt hon alltid av det högra hörnet på brödbiten – det skulle han ha till mat, spiritusen. Han såg la ut som ena spônakôna (= spindel).
Bro, tomte
Di skulle gå tre torsdagskvällar te Fågluma bro, till det stora brokaret, och begära en tomte, och tredje kvällen soldaten var där, börja' det 'braschla' i vattnet och i stenarna, och då sprang han. ' Hellia ' hade han fått en mjölkdragare, en mjölkhare.
Årsgång
De som gick årsgången, det talte jag väl om? Det kom de överens ett par, tre att följas åt, annars kunde de gå ensamma om de ville. Ja, det var 3 uppifrån Roasj ö som gjorde det en gång. De skulle gå till moderkyrkan - det var Sexdrega - och gå tre gånger avigt runt den. Sen skulle de gå till sin egen kyrka och göra likaledes där. Sen skulle de sätta sej vid en korsväg och bida tiden. Så kom deras trolovade, skulle bli, då kom de alldeles säkert. Det var Anders Ekelund och Erik Peterson och en till som gick. Så satte de sej vid en korsväg. Det första kom där stora `bälhandskar' och slog ihop alldeles förskräckligt i luften. De såg som ett par armar och så dessa handskarna. Så gick de bort. Så kom det fram en mängd råttor och möss, och de tog till och slåss och bitas så förskräckligt. Men de fick inte säja nånting till varandra, desse här karlarna, för då hade de ingenting mer fatt se. Så försvaim då de. Sen kom där fullt med små gubbar, tomtar skulle det föreställa, och de skallas och slogs. Men då var Anders Ekelund inte god till att tiga utan han gjorde till ett gapskratt; då försvann det på en gång. De andra pojkarna blev så arga på honom. Hade han tegat, så hade deras trolovade kommit därnäst. Men det sa våra de trodde, det var det att han inte skulle se det, för han blev aldrig gift. Det var midsommarafton de skulle gå det. De kallte årsgången. - Annars de som gick årsgången, så fick de se vad gröda det skulle bli. De hörde när de meja om inte annat. De hörde hur lien skrapa i stenen: då blev det dåligt, då blev det kort säd och missväxt. Ibland hörde de hur det skåra och skåra och lien gick jämt och tyst: då blev det bra gröda. De kunde få se med, hur många som skulle dö och födas på året. Då skulle de gå årsgången, och så gå och sätta sej vid en kyrka. Då kunde de räkna det, och de kände igen dem som skulle dö med. Det hågar jag våra talte om, det läre varit många som gick det.
Julafton.
Här var många som för 40-50 år sedan gömde lite säg som skulle tröskas upp och göras ren samt bäras av logen julaftons mårgon. De gick då upp vid tvåtiden, och det skulle vara färdigt i dagningen. Om det var något bakom detta vet jag inte, men en sed var det. Det skulle ju vara upptruskit till jul, och det var en "slöhas" som inte hunnit att få truskit upp. Innan dagen julaftons mårgon bars julveden in. Den skulle vara av finaste björd i lika längder. I mörkningen bar far in julhalmen, då blev det jubel i stugan av oss barn åtminstone. Det byttes halm om nyårs och trettonde afton. Halmen fick ligga inne på många ställen till "könnesmässe". Det flätades en julbock av halm denne skulle sedan tas med fötterna då drogs det sot, lyfte lång stack, jag har glömt bort lekarna nu. Julgran hadde vi ständigt, och det tala mina föräldrar om att de haft. En julakäring av trä med två ljus uti tändes julafton. / Vi hadde även en ljuskrona av bläck, så fin att de låna den många gånger till kyrkan om jul. Det var tolv ljus i den, kronan var så grann i sig själv så den brukade inte klädas. Både barn och gamla hadde julhögar, med en 10-12 kakor i var hög. Julosten sulle ligga intill de gamles hög. Den största kakan låg i botten och så undan för undan, de grannaste låg uppå. Hemma var vi 9 i familjen så det var granna staplar med bröd på bordet. Vi barn skavde allt kakorna inunder så det var inte stort mer än skalet kvar, annars skulle de inte få röras, förrän efter jul. En tre fyra sorters bröd var det om jul. Det var nog ingen som åt havrebröd om jul utan det var blandbröd av råg och korn. Vi barn låg och såv i halmen de första julnätterna. de döda troddes komma hem julnatten kl.12, det var bara de som dött under året som kom hem. Var det någon som inte hadde någon skugga då de satt till bords julkvällen skulle den dö under året. Julaftons kväll skulle kor och hästar ha en våndel hö var även juldagens mårgon skulle de ha hö. Hemma förekom inte att de satte ut mat till tomten, men jag vet ställen som de gjorde det. "Julaneka" sattes i en gran vis porten, samt granar vid dörrarna. Knutadan gjordes kalas, för då skulle man segna ut jula. Julgranen kastas ut men fick inte röras på en tid.
Julafton
De slakta o baka o bryggde o t.o.m. brände till jularna förr, bröd skulle bakas för hela vintern. Limpbröd grävde mamma ner i boden o tog in o värmde sedan, o då var limporna som färska. Men hon sparde inte något julbröd tills vårarbetet började, men jag hörde talas om att andra gjorde det. Det skulle ligga lycka i detta. En äldre syster till mig sparde en limpa hela året till nästa jul, då skulle de aldrig bli utan bröd. Hård blev den, så korna fick den sedan, men de blev inte / "brölösa." Barn o tjänare fick var sin hög med bröd till jul, av alla sorter; en fin kaka, limpa, vetebulle o kringla fick mina barn, o så gjorde jag en liten ost också åt var o en. Detta fick de äta o "roga" sig med, det gömdes inte. Ett ljus sattes i varje fönster på julmorron. Alla som kunde komma till julottan så skulle de dit. Min morfar var granne med en gumma, det var i Tiveds sn. Från julottan sprang hon så mycket hon kunde för att hinna före morfar hem. Men morfar gick genvägar o mötte henne när hon kom med ost, bröd o brännvin. "Tvi," sa hon, "va skulle ja springe mäj fördärvad för, nu hann / du före ändå!" De fick först fär- digt med utearbetet, skörden inbär- gad o så om de hann först hem från kyrkan. T.o.m. skulle ljus brinna hela julnatten. Min mormor hade så till att börja med, men så en gång gick en tråd lös i ljuset, o det föll ner o brände sönder duken o brände hål på bordet. Sen lät hon inte ljuset brinna på jul- natten mer, men detta skulle vara en högtidlighet. Även har jag hört att mat stod kvar på julbordet under julnatten, men hemma hade de ej så. Och så bar de ut mat på logen åt tomtarna, så att dessa fick kalas o drog till huset sedan. Husdjuren skulle ha med / av julmaten, det lagades till i äm- baren åt dem, så var o en fick sitt. Det var "julfrukosten" det. Mamma tyckte att vi gärna kunde unna korna lite gott den dagen också. Lutfisk o viter gröt skulle det vara på julafton, o vitkål skulle man äta annandag jul. Det höll de på med mycket länge att en hel skinka skulle kokas till jul, o den skulle stå på julbordet hela helgen, o det var att ta o skära av den. På juldagen var de hemma, men sen på annandagen börja de gå till varann o dricka kaffe o ha roligt, o så höll de på tills tjugondagen var över. De skulle inte uträtta mer än de nödvändiga sysslorna.
Folksägner
Vid sjön (Vimmersjön) skulle kyrkan ha legat. Men det de hade byggt upp om dagen, det revs ned om natten. Då spände de en vit häst för en släde och lade ett stenblock på släden. Där hästen stannade, slaktade man honom, och bygg- de sedan kyrkan på den plats, där hästen stannat och begravts. Den byggdes 1089 stod det på en bräda, som de hittade i altaret, när de restaurerade kyrkan, men den kom bort. Vid Stora Viken finns en kvarn. Strömgubben stannade kvarnen allte- mellan, och då måtte mölnaren ut och kasta en näve mjöl i rännan – då gick den igen. Bortöver älven ha de sett lyktgubbar många gånger. Men det kommer ju ur gamla stubbar. Här var så grann ek- och furuskog förr - de gamle kunde gå en halv mil ned åt Bohus på bara stubbar. Men Gustav II Adolf lät göteborgarna ta dem att lägga i gatorna. Gastar skrika i älven mot det att isen skall gå bort. Det är hög altröst. Det är själar av sådana, som ha drunknat. Ingenstans här i Nödinge har funnits tomtar. Ingen har haft spiritus. / i Råsbergs gruvor sökte Nödingeborna skydd, när danskarna härjade här. Nödinge stora kyrkklocka lär vara gjuten av en smed i Ådalarne, vid Surte. Det finns ingen inskription och intet årtal på den. Det var en svensk luffare som hade slagit följe med en finsk luffare. Som de kom fram mot en herrgård, säger finnen: nu går vi fram här och får oss lite mat." Nej, säger svensken, de ha två sådana arga bandhundar här, så jag vågar inte gå med." Dem behöver du inte vara rädd för", sa' finnen. De gick fram, men som de kommit in i köket, kom två arga hundar rusande in. Då stötte fin- nen med käppen i golvet två stötanden, och då blev båda hundarna stå- ende och kom ej ur fläcken. Så kom herrn på stället ut i köket och ville veta, vad det var fråga om. Då stötte finnen en gång till, och så blev herrn stående. Sedan gåvo de sig iväg därifrån. Då kom strax en piga rusande efter dem och bad dem komma tillbaka. Sedan kom ett ridande bud, som lovade dem rik- lig betalning, om de kom tillbaka. Då vände de om, och finnen löste dem. 1826 var det så svår missväxt på Västgötaslätten att många svalt ihjäl. Då kom flera hit ned till Nödinge och bosatte sig här, till exempel föräldrarna till riksdagsman i Pigegården. Solen var alldeles mörkröd den sommaren, och på somliga herrgårdar fick de inte mer gröda än de fick rum med på logen.