Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julen Julen Julen Julen mor har städat hela dan
Julen Julen Julen Julen mor har städat hela dan
Julen
De härmade alltid efter gubbarna borta på Malögn, här på andra sidan älven. De sade: "Från Lusse till tjugonde ska det stå som e tåga för ögona var dag." På hela den tiden skulle de inte vara nyktra menade de. På julafton skulle hästarna ha en kappe havre var, och så skulle man säga till dem: "Ät och drick, lev och trivs, i kväll är det juleafton." Det skulle man upprepa till var och en. Och likadant var det på nyårs- och trettneafton.
Jul
Det var "julegubbar" ute och gick och ville ha fägning juldagen på kvällen. De voro ut- klädda och fula, rakt inte granna att titta på.
Herremän
Farmor talade om att Ankarström aldrig blev avrättad, utan istället tog de och avlivade en annan adelsman, ty de ville inte förgripa sig på en adelsman. Det strök omkring en person i Vadsbo i far- mors ungdom, den kallade de för Kungamördarn och när de skällde på honom sade de, att om man slog ihjäl dig, skulle det inte var farligare än att slå ihjäl en räv. Ankarströms släkt fick också rymma Stock- holm och de slog sig ner här på trakten, för han hade ett par systrar som serverade på en krog här på trakten. De voro från Stockholm och det sades allmänt att de flytt för de skämdes för bror sin. / Fru L. Almén Herremän 2. De adelssläkten som voro med och mördade kungen skulle dö ut så ingen av dem fick gifta sig. På Ymsjöborg bodde förr en fru som hade sin man i krig. Medan han var borta började hon kurtis med en annan. Hennes man hade gjort en trollkäring från Jula en tjänst och hon un- derrättade den bortavarande mannen om vad frun hade för sig och hjälpte honom fram och tillbaks från Stralsund på en natt så han kunde slå ihjäl både frun och friarn.
Spökeri
Mastunga spöke - jag var tio eller elva år när det var. Det var bara en vinter, de hörde det. Det började vid julen och höll på tills fram- åt våren. De trodde att det berodde på att käringen där - hon hette Bengta Kersti - hade mördat ett barn och fördolt det under golvet. Hon hade sin son hos sej, och han hette Johan Bengtsson, och en tjäns- tepiga, som de kallade spöketösa. Spöket pratade. Frågade de: "Var bor du?", svarade det: "I klockevråa". En änka i Brorslätt i Ving kom och skulle höra på spöket. Spökegubben sa: "Gå du hem med dej, du har nog att tänka på! Minns du, när din man slog pigan så köttet lossna' på bena?" Bengta Kersti levde inte länge sedan, men spöketösa levde länge och bodde neråt Kärr eller Aspanäs. Han (spöket) skräpp- te av den tösen, för hon pusslade med honom, så han fick mat. / Hon satte en tallrik med mat i klockefort, och de kunde höra, hur han åt. Samma året som detta var kom det ut ett rykte att värl- den skulle ta slut. Spöket sa', vad de skulle läsa för en psalm då: "Glädje utan Gud ej finnes -".
Frieri och bröllop.
Fästemön gick och bad om lin. Hon hade en gumma med sig, som bar påsen. Det var en hemma hos oss en gång. Det var fattiga, som gick så. Gumman skulle ha lite med. Hon fick vara nöjd med blånor. Det fick inte lysa för någon i fastan. Ville nåra gifta sig vid den tiden fick de lysa för sig mellan jul och fastan. Bönemannen skulle ha en skjorta i ersättning. Bruden skul- le ha psalmbok och hela klädseln av brudgummen, och själv skulle hon bestå klädseln åt den senare. - När det lyste för en flicka sade man: "Nu bröt den benet å sek." Bröllopet stod på 1870-talet i fyra dagar och tre nätter. Första natten var man i brudens hem. Så flyttade brudparet till det nya hemmet, och gästerna följde med. Nu var man där en natt. Därefter delade gästerna på sig och brudens främman- de följde med till hennes hem, under det att brudgummens / stannade hos denne. Andra dagen drog gästerna kockabråte, d.v.s. de hämta- de en björk från skogen och släpade den gemensamt fram till kocken. Sen skulle de ha si en gök på det. Meningen var ba- ra, att de hittade på något att roa sig med.
Lucia. Lussegubben. Jul. Odens jakt.
När lussegubben var ute och kusa, red, så vågade sig ingen ut. En gång mötte Larsafar Lussegubben. Denne frågade: "Vart ska du gå ?" Larsafar talade om det. När han sedan gick hem, så mötte han åter Lussegubben. Denna gången sade han: "Om du inte hade sagt sanningen, så skulle du ha fått hängt här på hästen !" Ett uttryck lyder: Peter Katt han kettla * jula natt. * fick ungar. Den som mockat hos grannen annandagen, fick "möcke - böllen ". 1) Den serverades i en liten silverbägare (bölle) 1) supen. Fattiga gick omkring och bad om julhalm. Därvid blev / de trakterade. Nere i Torrås blev de så rikligt fägnade, att en skulle ha yttrat: "Den här byn skulle inte heta Torrås utan Blötås. All maten skulle stå på bordet under julnatten. De döda uppsökte nämligen då sina hem. - Man satte ej ut mat till tomten. Om julafton när man ätit kväll, såg man efter, om det låg havre under bordet. Var detta fallet, skulle man få god skörd det kommande året.
Div.
Vid slakt av nötkreatur, skulle klaffana på hjartat och spetsana på lungorna alltid skäas bort. Urinblåsan användes till mössa åt småbarn. Vid "Petrifäng", växter potatis i täng; då mogn de. "Vårfrudagen" har folk ljus i säng", d.v.s. då skulle man lägga sig i dagsljus. Man skulle köra kapp till julottan, ty den som kom först, skulle först få inbärgat skörden. Några namn på gamla lyckor: Rävalycka, Orlycka, Stora Lyckevall, Ängalycka. Den 11 maj skulle vårsådden börja. Enligt "förvaltaren på Kulla" i Fröjereds s:n, skulle rågen sås den 26-27 sept. Ärtena skulle sås med så stort mellanrum, att "ett sö och ett lam" fingo plats emellan dem. / Kynnesmässadagen, då skulle halva fodertiden vara gången. Man sade, att då skulle man ha halvfodat. Den 4:de bönesöndagen skulle "säljen vara i knopp". Vid slotter ville alla vara med om att ta sista hugget. Man skulle, som de sade, "ta haren". De tänkte sig att en hare hade gömt sig där. Man skulle ha tröskat färdigt till jul. Och på julafton skulle man "bära av lon", tröskplatsen skulle göras ren.
Julafton
Julaftons morgon. Julafton på morron skulle de alltid baka lite, lite grand. – Jul- afton på morron skulle alltid säden kastas. Ingen säd fick lig- ga kvar på logen över jul. Doppa i grytan. Julafton skulle arbetet vara slut till middagen, när de doppade i grytan. Då hade de tvättat sig och var finklädda. Julgranen. När jag börjar minnas, fanns det inga julgranar. Det är en 35-40 år, sen de började med granar. De hade julkronor med ljus i stället. Julbrasan. Allt skulle brinna ut av julbrasan. Man fick inte bära ut en brand, för då skulle nån dö. / Julaftons kvällsvard. Pojkarna sprang omkring och tittade i fönstren för att se, hur grannarna hade det. Julhalmen. Far bar alltid in julhalmen på julafton på e.m., och sen bred- de han ut den, innan vi skulle spisa. På natten skulle man sova i julhalmen. Nyårsafton breddes ny ovanpå och sedan mer på trettondagsafton. Den togs ut efter trettondan. Jag vet inte, vad de gjorde med den.
Julafton
Mina föräldrar tala om, att de bädda med halm på golvet vid jul, men jag vet ej vidare om den halmen, när de tog in den eller bar ut den. I mitt föräldrahem barrades med granbarr på golvet vid julen. Och så satte de opp stora julagranar vid porten. Och så skulle det bäras in ved till jul, en hel vrå full, ända opp till taket, det skulle göras på julafton, det var huggen ved. Men den veden fick ej röras sedan förrän vid Kyndelsmäss, det var "lilla jula." Det var ett gammalt folk, som bodde / i närheten hemma, de höll styvt på detta. Alla barnen skulle ha sina julakakor, varsin hög på bordet, och de låg där över helgdagarna. Vi fick tre à fyra kakor hemma, den största låg underst. Det skulle vara lite bättre bröd då, mor hade en sikt o sikta själv. När de åt julkväll på jul- afton, kunde någon gå ut och titta in genom fönstret på dem sedan, den, som då satt huvudlös vid bordet, skulle dö sedan under året. Den, som var först hemma från kyrkan på julottan, fick först sått på våren och först skördat på hösten.
Annandag jul
På annandag jul gick de omkring och gjorde ladugårdarna rena hos andra eller också hävde de in gödsel. Hos en gumma här i Sånna i Rans- berg bar de in hela dyngestan en gång. Andra lag gick o sjöng då på annandagens morron o hade en stjärna, som de veva på, den blixtra i rött o blått o grönt. De sjöng: "Guds son är född i Betlehem på denna dag." Den, som bar stjärnan, var klädd i vit dräkt, en vit lång skjorta ner till fötterna, så hade han en vit toppluva med röd tofs opptill, o så var han målad på kinderna. / Men de andra var klädda i vanliga kläder. När de kom in, sjöng de: "Goder morgon, herre och fru." Sen fick de fägnad, o så sjöng de en strof igen, som började: "Haven tack, haven tack." Sen kunde de följa med från de olika ställena, så att det blev tjogtals deltagare till slut. "Stjärnbärarn" sa' man om den, som bar stjärnan.
Annandag jul
När vi var ute o sjöng natten mellan juldagen o annandagen, så sjöng vi, när vi kom in på ett ställe: "Goder morgon, goder morgon, både herre och fru, vi önska Eder alla en lycksalig god jul, från alla olyckor bevare Eder Gud!" "Guds son är född i Betlehem på denna dag" sjöng vi utanför fönstret. Vi var inte utklädda, men en del var det, de skulle vara som sol- dater, så de satte på sig remsor som löjtnanter och sergeanter ha. Annars var det just ingen, som skulle / föreställa något särskilt. Vi hade en stjärna, överklädd med oljat papper, o på detta var butelj o glas klistrade av annat pap- per. Vi fick fägnad i gårdarna, ost o smörgås, på somliga ställen var det riktigt överdådigt. För längre tillbaka sedan red sjungarna annandag jul, men de la' bort det sedan. Somliga av dem, som var ute o sjöng, gick in i lagårdarna också o gjorde fint, eller också måka de in gödseln. Sjungarna blev inte insläppta överallt, o blev de inte det så blev de förargade, då kunde de göra rackartyg så där.
Vårarbete
Till jul bakades "julaleven", och av den skulle sedan hästarna och oxarna ha, första dagen de var ute i vårarbetet på våren. Det var en avlång kaka, och så skars den opp i kanten, och detta rullades opp, så att det blev som rullar runt hela kanten. Och så var det ett hål i mitten på den, så att den kunde hängas opp. När björk- och alelövet var som "musöron" på våren, så var det tjänligt att så. Och likaså när "såadräkta" kom, den var som en spindelväv över marken. / När gödseln kördes ut, kunde de göra "mölongar" och lägga i somliga körares gödsellass, det var dockor som de vred ihop av trasor. Och så försökte de få ner dem, så att köraren inte fick se dem, förrän han fick dem på grepen. De kunde då bli så arga ibland. De bytte arbetshjälp med varann då i byarna, gödseln skulle ut på en dag på varje ställe. Kvinnorna var också med och arbetade i gödselstaden. Första greptaget i göd- selstaden var det något särskilt med, men jag minns inte vad det var. Om det blev en fläck glömd vid sådden på åkern, så / kallades det "gästabudsskål", då dog någon i huset det året. Linet skulle sås på Urbanusdagen.