Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tjugondag Knut
Eljest hade de för sig att tjugondag Knut skulle ju- len ut. Då sopade de ut julen. Då fick karlarna ta på sig blaggarnsskjorta, och så fick de börja med att äta grovt bröd igen.
Annandag jul
På annandagens morron måkades ladugårdarna, ibland gick ungdomen o måkade hos andra, men de gjorde det också själva gubbarna i gårdarna. Då gick de opp klockan fyra och gick ut, och sen när de kom in igen skulle de ha ost och bröd.
Annandag jul
Natten mellan juldagen och annandag jul gick det lag omkring, som skulle stjäla julgranarna vid gårdarna, de som var oppsatta vid portar och dörrar. Först packa de opp dem, och då hörde folket i huset detta, så att de bjöd dem in o fägna dem. Blev de då fägnade, så de var nöjda, så tog de inte granarna, men blev de missnöjda, så kunde de ta dem och bära dem till ett annat ställe. Men de tog också nya granar i skogen o barka dem nästan ända opp o satte dem vid de gårdar, där de ville ära folket. Att få granar var en heder. / Då på natten tog de också ut gödseln i ladugårdarna på ställena, dit de kom, där de tyckte om folket, gjorde de så fint och till och med barra på golvet. Men tyckte de inte om folket, så mocka de in gödsel i stället, så de kunde ha dränkt djuren.
Annandag jul
Natten mellan juldagen och annan- dagen gick de omkring och stal julgranar på ställena, om de var ovänner med folket. Och så gjorde de odygd i ladu- gården, de kunde mocka in gödsel och ge hönsen långhalmskärvar. Under förre ägarens tid här, innan min far köpte, så hade de en gång forslat opp en vagn på lagårdsta- ket vid ett sådant tillfälle, den stod grensle över ryggåsen på morron.
Annandag jul
Natten mellan juldagen och an- nandagen var de ute och gick "jula- bock". "Julabocken" var en person, som gick på fyra fötter, och så satt en annan på hans rygg. De var också ute och sjöng "julavisa" den natten. Där folket var snälla på ställena, dit de kom, sjöng de vackert, men tyckte de ej om folket, så sjöng de fult. Det var en här, som sjöng: "Jag ser på eran skorsten vit, att Eder doter ä ingen s-t. Jag ser på Eder källarläm / att Eder tunna rinner än." Så sjöng de: "Staffan var en stalledräng, han vattnar sina fålar fem, allt vid den ljusa stjärna. Dagen synes inte än men stjärnorna på himmelen de blänka." De började sjunga utanför fönsterna, men sedan skulle de in o ha mat och kaffe. De var stora sällskap då som kom, 8 à 10 sytcken, och det var både fruntimmer och karlar. Det hände då, att karlarna klätt sig till fruntim- mer och fruntimmerna till karlar.
Slakt (jul)
Julslakten i Horsås skedde i min spädaste barndom i stugan, efter det halm lagts på golvet fördes djuret in och ställdes framför gruvan där man högg det i nacken med en yxa. Tidda fruntimmer fick inte vara med då det rann blod för barnet som hon bar på. Vid slakten tog man tillvara på "milten" (mjälten), den användes att förutsäga hurudant det kommande vinter- vädret skulle bli. Farmor min var säker att spå i milten, var han slät blev det en mild vinter, var han knutig blev det en ojämn vinter var han bred och kort blev det en tidig var men var han lång och smal blev det en lång, kall och sur vår, den togs tillvara överallt vid slakt i byn för att de gamle skulle kunna förutsäga vädret. Borst och hår togs tillvara av det spann man
Annandag jul
Den dagen hade ungdomen rättighet att ställa till nästan vad sattyg som hälst. Om folket på en gård var snälla, putsa de och gjorde fint, fodrade och ryktade, men var någon bonde illa omtyckt, så råkade han illa ut om han inte bodde i ladugården den natten. Enoka i Dälderna var en illa omtyckt bonde, och där hade de en natt vräkt in hela gödsel- gården i ladugården och spikat selen över stall- dörren
Annandag jul.
Annandagen bar di en lykta på en stång och stannade utanför och sjöng, de festligheter- na förbjödos för stjärngossarna blevo alltid fram på kvällen fulla och levde pajas. Samma ceremoni var det om 13de men då sjöng de en annan visa och så hade de en sotare med den gången. I Horred mokade de och fähusen annandagen och då fick di brännvin, blevo de ej bjudna på sådant drog de in i lagårn full å dynga och forebordet fullt å havre. I Horred på Hinnarehult bodde en hög herre, en annandag jag var och hälsade på hos min syster som tjänade där kom ett staffanslag eller staffans- rida och patron släppte in dem i huset och / de fick med hästar och allt rida genom tre rum och i vart rum stod det betjänter och bjudde på brännvin utan att de behövde stiga av. Men ja ska säga det såg ut fast mattorna voro förut uttagna. Detta såg jag som 10 årig tös. Denne herre hade gift sig med en som de funnit i ett dike nånstans i socknen. Den skulle han ha, för skulle han gifta sig så skulle det ta me fan inte bli med en hel släkt, sade han.
Annandag jul
De gick o sjöng annandagen på morron, "Guds son är född i Betlehem på denna dag." Men jag minns ej hemma i Torsrud här i Ransberg några som hade stjärna eller som var särskilt klädda. Även barn kunde ge sig ut att sjunga ibland då, men det var ej allmänt, jag minns ett par syskon, gosse o flicka, som kom hem till Torsrud, men de gjorde det för att få mat, de var fattiga.
Annandag jul
Natten mellan juldagen och annan- dagen var det lag, som gick omkring o gjorde rent i andras ladugårdar, eller också öste de in gödsel i stället. De kunde också stjäla julgranar vid portarna. Och andra lag gick med stjärnan på annandagens morron och sjöng "julvisan." "Guds son är född i Betlehem på denna dag." Och medan de sjöng, så höjde och sänkte de stjärnan och hade alla möjliga tecken. Det var bara den, som bar stjärnan, som skulle vara lite särskilt klädd, han var en av "de vise männen." De andra / var klädda som vanligt. Sen blev de bjudna på traktering på ställena, o så skulle de sjunga en tacksägelse när de gick. Men jag minns inte, hur den var.
Annandag jul
De gick Staffan, men de var aldrig mer än två på vart ställe. De kunde måka och göra fint i lagården, och sen kom de in och skulle ha kaffe och brännvin klockan sex på morron. Men somliga forade och hanterade i lagården alldeles förfärligt, drog halm över hela fähuset och hävde in gödsel. Nej, det var inte tal om måkebollen, bara bränn- vin och kaffe. Nej, jag såg aldrig några stjärngossar i Landvetter eller hörde talas om. Men en gång kom det en in med skråpuker ansikte.
Annandag jul
Denna morgon gick en ut och bjöd på brännvin och sjöng vid stugorna. “Ett barn är oss fött i dag, allt till Guds välbehag.” De som sjöng brukade bli bjudna in i stugorna. Och då vankades det både skinka, smörgås och brännvin. Någon utklädsel minns jag inte. Men jag var med att göra fint i fähus. Det var brukligt, att om en var särskilt god sinnad mot ett folk, att man smög sig dit på morgonen och moka ut gödseln, strödde och gav kreaturen foder. Jag var också med och var elak. Vi körde in gödsel i fähuset hos en bonde.
Annandag jul.
Aendan sulle di ut å ria staffaneschie. Då re di på gål te gål. Dä va mäst ongdomma. Di sulle vattna hästa ve rinnane vatten. Så kappas di, um vem sum kunne ria fortast. Di sulle in i va gål å få en sup; en del ramla å hästen å ble leggane å orka inte hem. Di sjongde Staffanevisa: "Staffan var en stalle- dräng; han vattna sina fålar fäm"