Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen ville inte gå fram dit folk bodde, för de kunde inte vara ihop med sådana som var kristna. Di fanns i skogarna och bergen. Mamma tala om att det fanns troll och bergasmeder i bergen. Det lyste i bergen om nätterna. Alla berg voro fulla av troll. Men sedan kyr- kor och kristendom kom till trakten, kunde de inte vara kvar. Trollen bytte till sig små barn. De kunde inte ta barnet, om det var döpt. Trollen hade stora skatter. Di vaka över skatterna, så att ingen människa kun- de komma åt dem.
Jätten som kastade sten på kyrktornet
I norra delen av V Tunhems socken ligger Hunne- och Halleberg, vari jättar och troll haft sitt tillhåll. Under den tid då hedendomen fick ge vika för den kristna läran och Tunhems kyrka byggdes, oroades jättarna av kyrkklockornas klang, som de ej kunde tåla. En av jättarne beslöt att hämnas. En dag, då klockklangen från Tunhems kyrktorn nådde hans öra, tog han en stor sten och slungade mot kyrkan, för att krossa de förhatliga klockorna. Men stenen träffade icke sitt mål utan fortsatte en halv mil förbi och hamnade nere på slätten. I förtrytelsen häröver gick jätten in i berget och tillslöt ingången efter sig och sedan dess har aldrig någon jätte mera visat sig i bygden. Men stenen som jätten slungade mot kyrktornet ligger än i dag på egendomen Fridala. Stenen är över två meter i genomskärning och alldeles klotrund. (Fridala är min mors släktgård. Och har under många släktled innehafts på arrende av min mors förfäder. Fridala har varit utgård till Forstena, numera friköpt. Forstena är som bekant fältmarskalken Lennart Torstenssons födelsegård och den Torstenssonska släktens stamgods, vilken under reduktionen indrogs till kronan. Vid indelningsverkets inrättande blev Forstena majorsboställe.)
Husdjur
De skulle ta en spann med kallt vatten och slå över kon när de kom hem med den från tjuren. Då skulle det vara säkert att den hade tagit sej. Och så skulle de aldrig få vira repet som de hade lett den i å hornen förrän tredje dagen efter, för då skulle den inte ta sej. Om kreaturen inte ville löpa skulle de gå så att de fann tre haralorta - men de skulle inte leta efter dem. Gav de kora dem så löpte de sen. De skulle till och med vara så komiska så kvinnfolken skulle ta upp kjolen och torka ljuvret med isärken när korna hade kalvat, så skulle ljuvret inte svullna. Jag har aldrig gjort det men jag har sett när andra gjort det. De skulle ta lite eldmörja och en liten nypa salt och lite 'päreskinn' och lite malt och ge kon när den hade kalvat. Det kallte de för slick. Fick de inte det skulle de inte bli rena. Mor gjorde alltid det. De skulle aldrig bära råmjölken öppen in utan ha nånting över spannen. Och de skulle vara så rädda för att spilla någon droppe av den. Gav de bort mjölk skulle de släppa 2-3 saltkorn i mjölken och så ta 3 tändstickor och rita eld på och doppa dem 3 gånger i mjölken och spotta på dem för var gång, sen kunde de inte förtrolla't. Annars skulle de som hade mjölken kunna trolla så att de täppte till mjölkådrorna på korna. T o m mor gjorde så när hon gav bort mjölk.
Skatter
Min morbror hade sett många gånger att det ljuste och var grant så alldeles vid ett berg i Brämhult. Och många gånger hade han sett trollen stod och rörde i en kittel med en käpp, och kitteln var full med guldpengar. Så var det en julafton han skulle ta skatten. Men då skulle han gå sju gånger baklänges kring Brämhults kyrka först på julaftons morgon. Sen skulle han gå åt skogen, och mötte han någon, fick han inte tala eller hälsa. Och så skulle han vara i skogen till kvällen. Men strax innan solen var nere, kom det en liten gubbe och sa inget, men han la' en kaka nybakat bröd på en stubbe ijämte. Och morbror var hungrig, och han tog kakan och åt lite. Men då blev han så sömnig, så han somnade, och han vaknade inte, innan solen var nergången. Men när han hade vaknat, då fick han se att det ljuste, och där var kitteln med guldpengarna och så fullt med små gubbar kring kitteln. Någon hade lärt honom, att om man kunde kasta en gudsordsbok i, så fick man skatten. Han sprang fram och kastade en psalmbok, men som han hade kastat den, så blev det precis mörkt. Och kitteln drogs la undan. Och sen skrattade det åt honom i varenda buske så alldeles så. Han började slå ikring sej med en käpp. Och han vågade sej aldrig dit mer. Nu minns jag vad det berget hette; det hette Hoberget
Jättar
När det började bli för många "vita hus" på kullen flyttade en jätte familj över från Kinnekulle till Nord- billingen, de satte råsten i Blängsmossen dit även flera socknar hade gränsmark. De bodde på skogen och gjorde ingen förnär, men kom någon från Kinne- kulle och mötts dem i liderna var de nyfikna på om kullen var bar än. De hade släktingar som gett sig åt Lurö, dessa voro på kalas i bland över från sin ö. De kunde fara fram och tillbaka på en natt fast avståndet är 7 mil, vid sådana tillfällen lånade de dricka kar av bönderna, men det lånades aldrig utan de gjorde rätt för sig. / Oscar Larsson Lerdala Jättar 2. I Sotarelia bode en jätte som kallades Farstor han hade ingen jordbruk men likaväl kreatur. Vid Sparrestäter låg byns gemensamma ängs- slotter och när det blåste virvelvindar sade bönderna att Farstor körde hö om det var under slåtter tider. Han hade två svarta kor och en svart tjur; när någon ko kalvade och kalven hade någon svart fläck hade jättens tjur varit framme när kon var på berget och den kalven aktades noga för det var ett bra kreatursslag. numera har många hela kreaturs besättningar med svartbrokiga kor. Småklockerna kunde trollen förlika sig med men aldrig med de stora i Skara domkyrka. När de började klämta var dag då flyttade de till Kinnekulle, men de var ofta å hälsa på i sin gamla trakt
Häxor och trollkarlar
De talte om en elak gubbe, som bodde i Brattbacke, en mark som hörde till Bredene kvarn. Han hette Bratt och hade varit i Finland i kriget, och där hade han fått lära sej att trolla. Så var det en gammal soldat Dunder. De blev ovänner. Bratt kom till Dunder och bad att han skulle få låna bröd, men Dunder sa: "Jag har inget bröd." Då sa Bratt: "Jag ska ställa till dej en julagäst." Och allt som var löst i Dunders stuga började dansa, sto- lar och allt. Och det rörde ut askan ur spisen. Och en näve fattade tösen, så hon blev svart i ansiktet. Det spökade där så farligt. Tre karlar kom och satte sej på soffan med var sin broddakäpp, men soffan blev kas- tad över ände med dem. De gick till Bratt och ville han skulle ta dä'n det, men det ville han inte. Då var de efter / en präst, och han satte in spöket i bakugnen och de mu- rade igen den och där är spöket än i dag. När prästen kastade jord på folk (vid jordfästning), ha- de han tagit en nypa jord av det prästen kastade ner, och den hade han lagt i en klut på påommen. Prästen hade reda på det. Det var ett par karlar från Smårör, de mötte Bratt på vägen. Han kom och drog en släde. "Är du ute och åker, Bratt?" sa de. "Ja, vill I åka med?" De satte sig på och de for i vädret som en blixt, och de kom hem på några få minuter.
Lucia
På lussemorgonen gick alla i huset upp i otta. Mor gick upp först. Hon tände i spisen och kokade lussekaffe. När hon hade det koket, så bjöd hon på kaffe och fyrhjulingar. Alla de andra hade inte stigit upp ännu. De fick kaffe på sängen. Men en stund efter det de hade druckit kaffe, steg de upp. Då hade mor dukat fram lussebiten på bordet. Det var smörgås, ost och en brännvinssup på man. Detta skulle vi har för den långa nattens skull. När lussebeten var spisad, så lade vi oss och sov en stund. Man skulle sova på lussebeten. Vad det skulle vara bra för, vet jag inte. Men sådant var det här. Kreaturen fick lussebete. Det var gott klöverhö. Sedan fick de foder i vanlig tid på morgonen, men då fick de inte annat än halm. / Somliga klädde ut sej, å lussa till andra. De kläd- de sig i gamla kläder, satte skägg på hakan och styrde ut sig, så att ingen skulle känna igen dem. De bjöd på kaffe och brännvin. Eller också blev de bjudna. En del hade ingen traktering. De gick i stugorna för att få traktering i stället. De kallades för lussegôbba. Lussenatten var den längsta natten på året. Det var onda makter ute den natten. Trollen var ute och alla döingar. Det var bäst att en korsade för sej, om en skulle ut i något ärende den natten. Mitt i natten var det värst. Om en arbetade med något som gick runt, så fick en olycka med det. Ingen kläddes till lussebrud den tiden. Det hade jag inte hört talas om förrän tidningarna började skriva om det. Någon lussevisa minns jag inte. De vanliga arbetena ut- sällades på lussedagen.
Troll, jättar.
Det var en, som hade fått trollfrö och skulle så ut det, och då växte det upp en hel hoper jätte- ungar. Men hon högg huvudet av allihopa. Hon hade gått dit för tidigt. Det var en, som ledde en björn och skul- le till Göteborg, och så kom han till Snödala och ville låna hus där. Då sa husbonden, att det skulle haan gärna fått, men vi får inte själva bli inne jula natt. "Låt mig få stanna ändå", bad han, "jag ska inte röra någonting, bara jag får bli här." Så slog han fast björnen vi den en bänk och lade sig själv på bänken. Allra bäst som / han låg där, så kom det bergatroll in. "Här luktar krestet blo", sa de, och då morrade björnen. Så tog de till att koka och äta, och så kastade de en korv till björnen och sa: "Vette (= vill du) ha korv Kisa?" Men då morrade han igen och tog` et inte. Så när de hade ätit tog de fram och räknade pengar. Hade han nu kastat en fällekniv i, så hade han fått allihop. Men han släppte loss björnen, och då for trollen ut genom skorsten och lite varstans. Och på morgonen sa han till bonden, att en annan jul får de bli hemma. Då sa bonden att om det var sant skulle han få hundra kronor. Nästa år så kom bergatrolla och frågade om Kisa lever än. "Jaha," sa de "och om hon legat på omnen och kättlat sju kättslingar, som är värre än hon. "Aldri så blå, ja kommer där aldri majs", sa bergatrollen.
Jetten o gossen på Halleberg
Detta hände på den tid det fanns jettar o troll vid Halleberg. En 8 a 10 årig gosse hade gått på berget för att plocka bär. När kvällen kom, kom gossen inte hem. Det gick flera dagar, men ingen gosse kom. Föräldrarna blevo mer och mer förtvivlade. I varje snår söktes äfter gossen på berget, men utan resultat. Att gossen blivit bergtagen, var utan allt tvivel. Till sist kom gossen hem. Han sade inget till en början. Hans glada och livliga humör hade likasom försvunnit. När han gått så der sluten en dag tala han om sitt äventyr. Rätt som jag var som ivrigaste med bärplockningen och skulle snart gå hem för solen höll på att gå ned, kom där en stygg ful käring och tog mig i handen och ledde mig till en bergkulle . sin vet jag inget mer innan jag var inne i berget. Der var mörkt och fult endast en stockeld brann mitt i rummet ell. grottan. Jag såg endast jättekvinnan o några fula barnungar. Till sist kom der in en ful gubbe med långt hår o skägg. Jag fortfor att gråta hela tiden. Då sade jättefar, den sist inkomne, släpp ut gossen, han vill skita! Och på så vis kom ja hem, sade gossen.
Kyrkklockor
I Kinnarumma, där skall en klocka ha sjunkit och ligga där nedanför den gamla kyrkogården. Den har de väl aldrig fått upp. De skulle köra upp den med ett par tvillingoxar, annars gick det inte. Men så fick de inte upp den ändå; för då skulle de ingenting säja, om de skulle vara god till att få upp den. De skulle ha haft den ända uppe i vattenbrynet. Men de hann inte och döpa den; så sa en käring som såg det: "Ja, nu fick de 'na la änteligen." Men då damp den ner igen, bara för att inte hon teg. Hade de bara hunnit och döpt den, så hade de väl behållit den. Det skulle vara trollen som hade sänkt den. Det var en klocka - men vilken det var? - som skulle gjutas. Själva mästarn, han söp så räligt. De som skulle ha klockan, de vänta på att den skulle bli färdig. De hade tagit med sej så mycket silver och slängt i, så det skulle bli bra ljud i den, och så kältra de på gesällen att han skulle gjuta klockan. Ja, det gjorde han. När han då slog till med fingren i brädden och skulle höra hurudant ljud där var, så blev det en bloddroppe på klockan. Då sa gesällen: "Ja, nu kostar detta mej livet". När då mästarn kom och fick se att klockan var färdig, blev han arg. "Tänker du ta bröt ifrån mej, så ska jag ta livet av dej", sa han. Så han slog ihjäl gesällen. Men där måtte blivit ljud i den klockan. Han gick över mästarn, gesällen. Men sen tog mästarn och borra hål i klockan och borra i två blyknappar, för det fick inte vara sånt ljud i den. Det fick inte gå över stadsklockorna, och det hade de gjort annars.
Sägen Troll
Det var ett par karlar, som var ute och jagade i Bolle- byggd. De reste gevären och lade sig i en backe. Då kom trollet dit. Gevären var blanka, och trollet klämde på dem. En av de båda männen var lång, och en var kort. Trollet gick om och drog i dem för att få dem lika långa. Därunder mumlade det :"En stecketer och en långer." Så gav trollet sig av upp i luften, så att det dånade under det att det ropade: "Nu ska ja hem etter mi bleka blanka så ska I bli lika långa!"
Sägen Troll.
På ett ställe fick de åkern skuren om natten, bara de satte dit en grötabytta. Men en gång det något, som inte var till pass. Då sade trollet: "Ta nu di grötabutta å gack! Nu blir aldrig din åker skruren!"
Djävulen (Troll)?
Mellan gällringsåsar gick man på spänger men där skulle byggas väg. Den som skulle bygga vägen viste sig ingen råd men han lånade en svartkonst bok, när han öppnade den kom det myllrandes med djäknar som alla var skickliga. De skulle bygga vägen om de fick ta honom med sig se- dan så vist han inte kunde ge dem ett uppdag som de ej kunde lösa. De byggde så fort han gick och när han kom över var di efter med vägen. Han släppte nu en brakskit och sa att kan i köra den i hål igen så skall jag följa med. Detta kunde de ej och försvunno. Efter 7 år skulle han bygga en annan väg och kallade på den igen. De kom- mo men denna gång hade de med sig en tjärad stake som de skulle plugga till med. Samma / Karlsson Djävulen 2 avtal som sist, att kunde de ej utföra vad han bad dem skulle han vara fri. Efter sedan vägen var färdig skulle de ta honom med men först bad han dem bära sjön Lången i ett resslesåll upp på Kin- nekulle. Detta kunde de inte och så blev han fri Sista vägbygget var till Låstad by.