Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
En bonde hade stulet ett "dryckeshorn" från trol- len. Han red vägen fram och trollen var nära att hinna fatt honom. Då fick han höra en jätte skrika från ett berg "rid tväråkers du arme man så hinner du i rättan tid fram." Då red han av vägen och tvärs över en plögsel. Nu kunde inte trollen springa över fårorna utan bara längs efter dem. Så kom han undan trollen med dryckeshornet.
Trollkarlar
Det var vid Landvetters gästgivargård där ån går högt upp mot landsvägen. Där låg en stock och så var det en man som sa att han skul- le krypa genom stocken. Han kröp bredvid, men de som såg på kunde inte se annat än att han kröp genom stocken. Då kom där en kvinna och hon frågade varför de titta’ så. Då sa de att det är en som kryper genom stocken. då skrattade kvin- nan och sa: ”Ser I inte att han kryper breve stocken”. Ett ögonblick efteråt började kvinnan dra upp kjo- larna. Mannen hade förvänt synen på henne, så att hon tyckte hon stod i vatten. / Det var en som kunde trolla. en gång hade han varit i skogen o. jagat. Då kom där ett fruntimmer, som hade vart o. mjölkat. Han ville inte visa sej o. la’ sej tvärs över vägen o. kvinnan tyckte att där låg ett kullfallet träd. Då kom där också en karl, som skulle till skogen o. hugga. Då sa’ kvinnan: ”Det har fallit ett träd över vägen o. det har ju inte blåst”. Då sa’ karlen: ”Ja då får la ja’ ta o. hugga bort de’ så pojka kommer fram mä oxa (hästa?). ” Men då måste gubben ge sej till- känna o. då fick de se vad det var för ett vind- fälle. Detta har min far berättat, han var född 1852. (J. Bengtsson, Snåkered, berättar samma historia, men så att gubben var i skogen o. skulle stjäla o. blev överraskad av fruntimmer från Kopparbo, Härryda. De skulle gå åt skogen o. plocka bär.)
Stöpa bly över en sjuk
Di hade inga läkare, utan di hade nån gammal gumma, som var förståndig. Di kunde bli klämda utav spöke om kvällarna. Och en kusin till mej hade varit ute på kvällen och var bliven sjuk och låg. Då bad di en gumma komma dit, och hon sa', att Anna-Stina var bliven klämd utav spöke. "Vi sa stöpa över 'na", sa käringa'. Och Anna Stina hon låg och sov i bädden. Så hade di smältskedar, som di gagna', när di smälte svavel till tändstickor. Och där smälte käringen bly i skeden på glöden å den öppna spisen. När det var smält, så skulle hon ha ett lerfat med iskallt vatten i, och så tog hon en kaka med hål i och la' över vattenfatet. Så skulle styvmodern, Johanna, hålla fatet så nära Anna-Stinas bröst som möjligt, och så slog käringen blyet i vattenfatet genom kakhålet. Och det fäste till så besvärligt satt, så Anna-Stina hoppa' till så hemskt. Sedan skulle käringen se efter i vattnet / efteråt, vad det var för något Anna-Stina hade kommit ut för. Käringen höllo' av vattnet och slog ut det smälta blyet på bordet, för di skulle få se alla figurerna i blyet, hurdana spökena såg ut. "Kom sa du få se, Johanna, de va la inte unnelit, att hu va sjuker", sa' käringen. Där var 'Det som ont var' och troll och djur och allt möjligt. Men Anna-Stina, hon blev så hjärtskrämd, så bloden kom väl i rörelse, och hon blev bättre. Det kalla' di att 'stöpa över dom', och detta här har jag själv sett, när di stöpte över Anna-Stina. Det var, när jag var pojk.
Sjörå
I Hovgårdssjön här har funnits sjörå. Hon kom egentligen från Åkers sjö vid Trollhättan. När de sprängde för Trollhätte kanal, tog inte skotten, ty hon förstörde för dem. Men så skulle en person tända och sedan hinna springa till ett hus i närheten där en havande kvinna var och gömma sig bakom henne, hann han detta, så skulle skotten gå. Han hann också, då flög sjöfrun från Åkers sjö och hit till Hovgårdssjön. När jag var en 12 à 13 år fick jag en bössa. Då kom jag till Hovgårdssjön en kväll, och då gick en gubbe där. / "är du inte rädd för sjöråa?" sa han. "När jag kommer dit om mor- narna, så sitter hon på vattnet och kammar håret." Men gubben ville nog bara skrämma mig, så att jag inte skulle skjuta på änderna där. En gammal skomakare som bodde här vid landsvägen, tala om en som fiska i Hovgårdssjön. Han hitta då en gädda, som hade en guldkedja om säj med en liten guldklocka på. Då ropa det ur sjön: "Släpp mi bjällerko!" "Dä ä mi bjällerko," sa' gubben. Men sjörån satte vatt- net efter honom, och det gick ända hit upp till Skinnemo, där stanna han, o sen gick det tillbaka.ˣ När det stakades första gången för järnvägen här, så stakade de fram / till sjön. Men då sa den gamle skoma- karen att det var inte värt att bygga där, "för i sjön bodde troll," och "det som byggdes om dagen skulle rivas ner om natten." Järnvägen blev sedan byggd på annat ställe. ˣHan måste lämna gäddan tillbaka i sjön, då gick vattnet också tillbaka, men ekan stod högt upp på land.
Djur
Vid Blängsmossen låg varggropen, den var gemensam för de gårdar på berget, som ligger mitt på Billingen utmed vägen Skövde-Lerdala. Varggropen som ännu finns kvar, fast igenrasad var i full ordning när jag var liten, men den siste vargen på berget var då bortskjuten. Min far berättade följande om vargen för mig. Strax före jag var född hade en gumma som bodde på Björkängen på berget fått sin enda ko riven av vargen, och hon hade nu tillåtelse, att gå på bygden och försöka få ihop det till en ny ko. Hon kom vandrande med en säck bröd och var på väg hem, hon passerade gropen och tittade ner, hon fick då se en varg och en räv som var nedfallna. Gumman lutade sig över gropen och sade "Tvi dej du gråe som har rivet min ko", i detsamma tog hon överbalansen och ramlade der i gropen med brödsäcken. Här blev hon sittande till morgon, hon matade djure n med bröd räven var påflugnast, men hon sade till honom "Lugna dej, du messlinge, tills gamlefar har fått sitt. Hon var rädd att om vargen blev hungrig, han skulle äta upp henne. På morgon kom folk och skulle vittja gropen och då / blev gumman först upphalad innan de avlivade djuren. Den som drog upp gumman och dödade djuren var J.Källgrens far i Sjöbolet. Vargen ska en finlandsgubbe ha trollat bort, det tillgick så att han skapade en förfärligt sträng vinter, så att alla vatten fröso och sen skickade han iväg vargen med order att inte komma tillbaka förrn alla vatten en vinter bli frusna igen.
Jättar
Det var en jätte som hette Pick, han hade tagit sej på och mura en kyrka. Han skulle ha häradshövdingens hjärta i betalning för att han mura den. Se, de ville ha kristit blod, då trodde de, att de var säkra. Han gick både uppåt och utåt, den här häradshövdingen; han börja bli ängslig. Det gick fort, jätten var god till att bygga, kanveta. Han börja gå ute om nätterna och vara så ängslig för att han snart skulle mista sitt hjärta. Så en kväll gick han förbi berget, så skrek ungarna där inne i berget. Då sa jättefrun: "Skrik inte du lille, för i morgon kommer jättefar Pick hem med biskopens hjärta." -Biskop var han ja, för det var de som skulle ställa med och bygga kyrkan. Men då blev biskopen glad, för han skulle gissa jättens namn; det skulle bli betalningen för kyrkan. Var det så att han inte kunde det, så skulle jätten ha hans hjärta. -Dan därpå gick biskopen upp till jätten. "Nu tror jag jättefader Pick har snart murat färdigt", sa han. Då blev jätten så arg för att han hade fått reda på hans namn,' så han tog släggan och slog ner en sten så stor. Och det påstod de, att de rådde aldrig med och laga det hålet, för om de laga det om dan så kom stenen loss om natten igen. Inne i Kärret här, där ligger en stor sten; den skulle en jätte ha slungat i ett strumpeband. Men så trilla den där och blev liggande. Han skulle ha slängt den på kyrkan annars. Han torde inte å och höra klockorna. Det torde inga troll å, det var inte ljud i deras öron. De var en gång avvisade från den högre allmakten, och därför tålde de inte av att höra nåt som påminde om den.
Häxor och trollkarlar
Det var en gubbe, som bodde väster om Kyrkefalla kyrka, han kunde dra till sig från andra, mat- varor, och så mjölka andras kor. Han var i en skogsdunge utanför, och där läste han det där som drog, och så kom det. Det var nog harar, som kom med det sedan. Om någon förtrollar grädden, så att de ej får smör, när de kärnar, så skall de försöka få lite blod av den, som åstadkommit förtrollningen och ha i grädden. Min farmor tjänte som ung flicka på en gård här, och då kom det / in en krämarkäring där en gång, när farmor satt och kärnade. Denna råkade i dispyt med husmodern, o farmor skratta åt henne. Då blev hon arg o sa': "Vänta du, du ska allt få kärna!" Men farmor sprang opp, vira förklät om handen o slog till henne för näsan, så att blod kom ut. "Nu kan du trolla, om du vill," sa' hon. Det var en gumma här, som kallades "Ebbakäringa", egentligen brukade hon mest bota bölder. En gång kom en pojke dit en f.m. för att be henne komma och bota något fel. Då var gumman i ordväxling med en karl, som höll med häst utanför stugan. Pojken hörde gumman säga: "Var ej styver du, du skall ej komma så långt, du får snart komma tebaka / te Ebbakäringa och be om hjälp." Detta skratta karlen bara åt, och sen åkte han. Då såg pojken, att gumman tog en täljkniv och slängde opp i luften. Och i detsamma var det en virvelvind i luften, som kniven kom mitt i, en "värvirvel". Men efter en liten stund kom samme man tillbaka, och då hade han ett djupt sår i benet. Då skratta Ebbakäringa o sa': "Ja, ja visste, att du skulle komma tillbaka." Då var han ödmjuk och fick be om hjälp, och då hjälpte hon honom.
Bergatrollen i Fjällboberget
På den tiden, när Mellby kvarnar ägdes av Vadstena kloster, kom en kväll en munk ridande på vägen som på norra sidan Säveån leder från Partille till Nya Lödöse. Munken hade på uppdrag av klostrets abbedissa varit och uppburit kvarnarrendet och hade nu bråttom för att hinna fram till staden innan det blev natt. Hunnen mitt för det ställe där berget i en hög ättestupa reser sig lodrätt ur dalen höll han plötsligt in sin häst ty ett ljussken nådde hans ögon från bergets fot. Han band hästen vid vägkanten och smög sig närmare, varvid han fann att berget öppnat sig till en stor grotta och i denna höllo bergatrollen fäst. Kosteliga dryckesbägare, skimrande av guld och ädla stenar, lyste här emot honom, fyllda med gnistrande vin, och munken tyckte sig aldrig hava skådat så dyrbara ting. Han smög sig närmare och närmare och var slutligen så nära, att han nästan kunnat nått bägarna med handen. Allt kraftigare drog trollguldet honom till sig och man vet ej hur det hade gått om han ej plötsligt kommit ihåg faran och med ett kraftigt kast slungat sitt kristuskors mitt in i grottan. En metallisk klang hördes och därpå ett så öronbedövande brak, att munken förlorade medvetandet. När han åter kom till sans voro trollen försvunna och berget reste sig mörkt framför honom. Vid hans fötter stod emellertid en stor silverbägare och i denna låg korset. Silverbägaren tog han med sig som gott byte och har den ej förkommit under århundradenas lopp så finns den kvar i Vadstena klosterkyrka ännu i denna dag.
Vattenväsen
Näcken sitter under broar och spelar. De hörde honom flera gånger i Självvik (Kungsäter). Nu hade ju August i Självvik börjat lära sej spela fiol men han fick aldrig riktigt kläm på det. Så en kväll behaga han gå och sätta sej på bron - då hörde han det där spelet. Denne speleman har jag hört förr, sa han - och nu önskar jag att han ska va så illa snäller och lära mej spela. Jag har börjat lära mej spela fiol men jag kan inte få den rätta låten på det - och han fick lära sej. Det var särskilt en vals som August i Självvik alltid spelade den har jag lärt mej av näcken, sa han. Och det är sanning, jag hör det spelet när som helst, den valsen var så illa vacker. Sjörå såg dom också. Det var små jungfrur som sprang på vattnet. Det var Andreas i Lycka utför flera gånger. De var så snälla, de bara följde med, dom sprang utanpå vattnet. De var som andra små docker, somliga var röda och andra var vita. Så kunde de dyka ner och vara hos fisken. Kasta man i pengar till dom skulle man få mycket fisk. Det var en gammal knekt som bodde där nere vid sjön (Tolken). Bonden kom dit till dom en gång, då sa knekten till sin käring, sätt nu på potäter, vi ska ha mat med. Ja, men, sa hon, vi har ju ingenting till dem? Sätt du på dem, så ska jag gå ner till sjön efter en gädda. Och han gick och kom tillbaka med en stor gädda. Farmor talte om det och hon sa att han trolla säkert till sej gäddan! De sa att de hörde nödrop ifrån sjön ibland, det var förebud om att nån skulle drunkna.
Svar på pristävling. Folktro och skrock
Som svar på de i tidning för Skara- borgs läns pristävling framställda frågorna vill undertecknad söka besvara några frågor med vad jag hört berättas om tro och föreställning från gången tid. Uppteckningarna äro från Amnehärads socken, Norra Vadsbo härad. Nr 16. Vad berättas om bortbytingar? Man trodde att trollen tog de nyfödda barnen och i deras ställe lemnade kvar en trollunge. Det var endast barn som ej voro döpta trollen hade magt att taga, sedan de blevo döpta, eller som man sade "kristnade" voro de skyddade hållmot. Derför var man ange- lägen att få barnen döpta så snart som / möjligt. Det berättas om barn som blevo döpta redan samma dag som de föddes. De nyfödda barnen skulle på flera sätt skyddes från att bliva bortbytta. Så lade man t.ex. en stålbit i vaggan. Man var också ange- lägen om att eld alltid hölls brinnande i det rum som barnet vistades. Så länge elden brann hade trollen ej någon makt över barnet. Nr 16. Vad kallades sista biten av smörgåsen? Den sista biten av smörgåsen kallades "maktbiten". Om den troddes, att, om man ej åt upp sista biten av smörgåsen kun- de man aldrig bliva stark. Om någon annan än den som ätit det övriga av smörgåsen, åt upp magtbiten gav det honom styrka. Man sade då: han tar / makten ifrån honom. Nr 22. Åt man julbröd när vårarbetet börja- de? Man skulle vid såddens början äta något av den s.k. "såleven" eller "såkusen", vilken var bakad vid julbaket, och vilken legat på julbordet under julnatten. Derav gav man dragaren en bit och åt upp det övriga själv. Nr 23. Om lämpliga sådagar. Lämpliga sådagar för rågen var veckan 24-31 Augusti. Den sista Augusti skul- le rågsådden avslutas. Denna dag kalla- des också "Råg-Arvid". Potatisen skulle sättas 19 Maj i gamla almanackan Potentia. Härom sade man / "Den som ej sätter potater Potentia - da' den skall inga potater ha". Nr 36. Vad kallades påskveckans dagar? Påskveckan kallades även för dymmel- veckan. De olika dagarna hade olika namn, såsom: "fettisdag", "dymmelonsdag", "skärtorsdag", "långfredag", samt "stäcki- lördag" eller påskafton. I dymmelveckan fick man ej hugga något, ty spånorna som då bildades vo- ganska farliga. Om kreaturen, då de om våren släpptes ut, trampade på en sådan spån blevo de halta. Vårveden skulle vara upphuggen före dym- melveckan, ty den ved som då fanns kvar drogo påskkäringarna bort. / Man skulle ej häller baka i dymmelveckan, ty då blevo det ingen välsignelse med bröd- et. På skärtorsdagen foro påskkäring- arna till Blåkulla, redande på sopkvas- tar högt uppe bland molnen. Otaliga äro sägnerna härom. De gamla påstå sig med egna ögon ha sett påskkär- ingarnas avfärd. De återkommo påsk- aftonen och man skulle då skjuta för att skrämma bort dem, samt på berg och höjder tända stora bål (Seder som fortleva än i dag). Det berättas om dem som skjutit påskkäringar så att dessa kommit nerdimpande. Detta gick ej med vanliga skott utan man måste ladda skottet med en / en byxknapp. Till skydd mot påskkäringarna brukade man i dym- meln måla ett kors på dörren till ladu- gården, så att ej påskkäringarna kun- de komma in där, kommo de in i ladugården brukade de klippa ullen av fårens kinder vilken de sedan använde till sina trollkonster. Nr 37. Förekom något särskilt på Peregrinus. På Peregrinus var det brukligt att de unga följdes ut i skogen till någon plats där de förut tillagat ett bål av torrt ris. Detta tändes nu och under det bålet brann skulle man föra oväsen, skrika, skjuta o.d. Man trodde att så långt ljudet härav gick skulle kreaturen under / den kommande sommaren vara skyd- dade för vargarnas angrepp. Detta kal- lades att skrämma Peregrinus varg. Insänt av Erik Larsson, Hult Barrebacken. Insändaren önskar vara anonym.
Sägen. Prästen och klockaren.
En gång var klockaren och prästen ute och jagade. Så småningom blev de hungriga och trötta och började söka efter ett hus, där de kunde taga in. De fick gå länge. Slutligen träffade de på ett hus. Innan de steg in, sade prästen: "Det är sed att säga nej tack först, när man blir bjuden på något Moran i huset kom och frågaade, om de ville ha mat. "Nej tack," sade prästen. Men klockaren var hunrig liksom prästen, och han sade ja tack. När klockaren ätit sig mätt, gick man till sängs. Prästen gav sig illa, för att var hungrig. "Du såg inte var de satte gröten ?" frågade han klockaren. Denne talade om, var fatet stod, och tillade: "Du kan ta lite med i näven till mig." Så gav han prästen ett ullgarnsnystan, som denne place- rade i sängen efter att ha bundit fast ena ändan i sin rock. Det var en stor stuga, och han önskade ju hitta tillbaka till den rätta sängen. Prästen fann gröten och åt sig mätt. Men / under tiden hade klockaren kastat nystanet till den sängen, där gubben och käringen låg. När prästen kom dit, sade han: "Här är gröten !" Käringen vände på sig och stönade. Då sade prästen: "Är du förmäten ditt troll !" och kastade gröten på henne. När prästen äntligen hittade till klockarens säng, sade denne: "Gack och tvätta dig !" Så pekade han på en tjärebolle och sade: "Där är vatten." Prästen körde i händerna. När han skulle draga upp dem, följde tjärebollen med. Utanför väg- gen stod käringen och tvättade av sig gröten. Därför sade kloc- karen: "Där ute är en vite sten. Gack och dröm av tjäran där. Och så gick prästen ut till käringen.
Trollgubbar
Det var en gubbe som kunde trolla. Jag minns inte riktigt vad han hette, men jag hörde ofta talas om honom förr, av de gamla som levde när jag var ung. Han skulle isynnerhet varit anlitad för sjuka kreatur, samt av ogifta fruntimmer som blivit med barn. Då dessa senare, besökte honom, lät han dem alltid klä av sig nakna, sedan tände han en svavelsticka (tändsticka) och under det den brann, drog han den varsamt över kroppen kors och kryss och rätt upp å ner, åt alla håll, så länge stickan brann. Sedan var proceduren över och fostret var ”väck”. Han tände aldrig mer än en sticka. Det var en led gubbe. Han hade en dotter som var mycket grann och fager, men en ”hora” av värsta sort. Hon tog betalning och det var hennes far, trollgubben, som ”hessat” (påyrkat) henne till detta. Han styrde om, så hon ej blev med barn. Där kunde ibland vara flera karlar på en gång. Så hände det sig att en ung, gift / bonde kom dit en gång och ävenledes en gammal led gubbe var det i samma ärende. Flickan neka den gamle gubben, men var däremot välvillig mot bonden. Då blev gubben arg och sade till tösen att det skall hon få ångra, så ryckte han av halsduken på bonden och slog till flickan över livet med, samt gick sin väg. Denna gången blev det emellertid så olyckligt att hon blev med barn och när hennes far fick höra hur den gamle mannen burit sig åt med halsduken sade han att mot detta fanns ingen hjälp. Hon fick ett barn och det blev ett så förskräckligt rabalder när hon tala om att den rike och ansedde bonden var far till det. En gång var det en piga som kom till ”trollgubben” i det vanliga ärendet att bli fri från ett foster. Gubben gjorde som vanligt, tände en svavelsticka och brände varsamt över kroppen med. När stickan var utbrunnen sade han: ”här är jag maktlös, ty du lär ha horat med en präst.” Det var sanning, pigan tjäna hos en ogift präst och han hade ej låtit bli henne och när han fick veta att det ingen hjälp fanns, gifte han sig med henne så fort som möjligt.
Prästhistorier
En gång var klockaren och prästen ute och jagade. Så småningom blev de hungriga och trötta och började söka efter hus, där de kunde taga in. De fick gå länge. Slutligen träffade de på ett hus. Innan de steg in sade prästen: "Det är sed att säga nej tack först när man blir bjuden på något". Moran i huset kom och frågade om de ville ha mat. "Nej tack" sade prästen. Men klockaren var hungrig liksom prästen och sade ja tack. När klockaren ätit sig mätt gick han till sängs. Prästen gav sig illa för att han var hungrig. "Du såg inte var di satte gröten?" frågade han klockaren. Denne talade om var fatet stod och tillade: "Du kan ta lite med i näven till mig". Så gav han prästen ett ullgarnsnystan, som denne placerade i sängen efter att ha bundit fast ena ändan i sin rock. Det var en stor stuga och han önskade ju hitta tillbaka till den rätta sängen. Prästen fann gröten och åt sig mätt. Men under tiden hade klockaren kastat nystanet till den sängen, där gubben och käringen låg. När prästen kom dit sade han: "Här har du gröten". Käringen vände på sig och stönade. Då sade prästen: "Är du förmäten ditt troll". Och kastade gröten på henne. När prästen äntligen hittade till klockarens säng sade denne: "Gack och tvätta dig". Så pekade han på en tjärebolle och sade: "Där är vatten". Prästen körde i händerna. När han skulle draga upp dem följde tjärbollen med. Utanför väggen stod käringen och tvättade av sig gröten. Därför sade klockaren: "Därute är en vit sten. Gack ut och dräm av tjäran där". Och så gick prästen ut till käringen.