Den Jagellonska ätten har sitt ursprung i storfurstendömet Litauen som en sidolinje till Gediminas ätten. Ättens storhetstid inleddes när storfurste Jogaila konverterade till kristendomen, gifte sig med den polska drottningen Hedvig av Anjou och besteg Polens tron år 1386 under namnet Vladislav II Jagello. Detta skapade en personalunion mellan Polen och Litauen som skulle komma att dominera Centraleuropa och Östersjöregionen under flera århundraden.

Under 1400- och 1500-talen expanderade dynastins märke avsevärt. Medlemmar från Jagellonska ätten bar inte bara kronorna i Polen och Litauen, utan regerade även tidvis i kungadömena Böhmen och Ungern. De stod i ständig maktkamp med andra europeiska hus, däribland Habsburg samt mot Wasaätten, vilket präglade den storpolitiska kartan. Deras säte var starkt förbundet med det kungliga Wawel-slottet i Kraków, som fungerade som kulturellt och politiskt nav.

Ätten nådde sin kulturella guldålder under renässansen med kungar som Sigismund I av Polen och Sigismund II August. Den sista regenten i den raka manslinjen var Sigismund II August, efter vars död 1572 den jagellonska kungaepoken i Polen avslutades och monarkin övergick till att bli ett valrike. Ättens arv lever kvar som en av de mest inflytelserika statsbildningarna i Östeuropas historia.