Gediminas ätten var en av Östeuropas mäktigaste furstehuset under medeltiden och tidig modern tid. Ättens stamfader var Gediminas, storfurste av Litauen, som under första hälften av 1300-talet befäste rikets ställning och grundlade den nya huvudstaden Vilna. Under hans ledning expanderade storfurstendömet kraftigt mot söder och öster på bekostnad av det splittrade Kievrus, vilket lade grunden för en mångkulturell stat som omfattade stora delar av dagens Litauen, Vitryssland och Ukraina.

Ättens medlemmar kom att spela en avgörande roll i regionens maktspel. Algirdas och hans son Jogaila (senare känd som kung Vladislav II Jagello av Polen) fortsatte expansionen. År 1386 ingicks den historiska unionen i Krewo, vilket ledde till att Jogaila kröntes till kung av Polen och grundade den mäktiga Jagellonska ätten, en direkt gren av Gediminas ätten. Detta skapade en personalunion mellan Polen och Litauen som skulle prägla centraleuropeisk politik i århundraden.

Dynastins grenar innehade de högsta ämbetena i regionen och stod emot de starka påtryckningarna från den Tyska orden, bland annat genom den avgörande segern i slaget vid Tannenberg år 1410. Genom skicklig diplomati och strategiska äktenskap knöts starka band till andra europeiska hof, även om de internt ständigt behövde balansera de mäktiga bojarernas inflytande.

Ättens äldre gren slocknade på manssidan med dödsfallet av kung Sigismund II August år 1572, vilket markerade slutet för den direkta ätten på den polsk-litauiska tronen och ledde till att den verkliga unionen formaliserades genom unionen i Lublin 1569. Spåren efter dynastins storhetstid syns alltjämt i bevarade slott, stadsplaner och krönikor i hela Baltikum och Östeuropa.