Under Gustav Vasa och 1500-talets centralisering omvandlades det svenska skattesystemet i grunden. Eftersom penningekonomin var svag erlades skatterna i stor utsträckning in natura, vilket krävde omfattande utrymmen för lagring av säd, smör, kökssalt och andra förnödenheter. Kronans magasin, ofta kallade kungshus eller förrådsgårdar, uppfördes strategiskt vid residensstäder, hamnar och viktiga knutpunkter runtom i Sverige för att hantera dessa väldiga rikedomar.

Byggnaderna i sig utgjorde ofta imponerande landmärken i stadsmiljön. De uppfördes som regel i kraftigt timmer eller gråsten med flera våningar för att skydda spannmålen mot fukt, skadedjur och angrepp utifrån. Arkitekturen präglades av funktion och resning, där säkerheten mot eldsvådor och stölder prioriterades högt. Föreståndarna för dessa förråd, de so Long befintliga befallningsmännen och proviantmästarna, stod under direkt kontroll av Kammarkollegiet och den kungliga förvaltningen.

Verksamheten i magasinen var av avgörande betydelse för upprätthållandet av den tidigmoderna krigsmakten. När Wasaätten och senare regenter förde krig på kontinenten eller i östersjöområdet, var det ur dessa förråd som arméer och flottor provianterades. Vid missväxtår och svår hunger fungerade magasinen dessutom som en tidig form av socialt skyddsnät, där spannmål kunde lånas ut eller säljas till kontrollerat pris till drabbade undersåtar i landet.

Med 1800-talets framväxt av en modern penningekonomi, friare marknader och förändrade uppbördsformer förlorade de traditionella kronomagasinen sin ursprungliga funktion. Många av de gamla byggnaderna revs, medan andra fick nya användningsområde som tullhus eller spannmålshandelsplatser. Idag vittnar de få bevarade exemplen och bevarade arkivalierna i Riksarkivet om en epok då rikets makt mättes i fyllda lador och säkra förråd.