Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor
Det fanns en gumma i Flatåsen, som kunde trolla. Hon hade blivit ovän med en granne. Så skulle hon gå och trolla så att det inte skulle växa grönt strå på hans marker. Hon klädde av sig naken och klättrade baklänges upp i ett träd. Men innan hon hann trolla färdigt, så datt hon ner
Vattenväsen
"Sjöråa" seglade i en halv båt. Hon fick inte mer att segla i för att hon inte skulle kunna ta några med sig. Hon väntade storm eller oväder när hon var ute. Vi var ute och lade ut reven. I soluppgången, så fick vi se ett fruntimmer som stod och tvättade kläder. Hon hade så brått. Min kamrat ville att vi skulle ro dit, men jag ville inte för jag hade hört talas om att hon skul- le kunna välta båten, om en var näsvis å gick henne förnär. Hon stod på ett skär. Hon hade hängt upp en hel hop kläder till torkning. Jag var med om, att hon hade plockat agnet av varenda krok. För när hon ville på det, så tog hon fisken, och var hon på den "go raâ", så hängde hon på fisk. Det var allt efter- som det föll henne in. En gång hade jag en fisk- kamrat med, som brukade släppa något blankt / föremål i sjön, när han hade lagt ut fiskredskapen. Han trodde att han skulle få bättre tur då. "Sjöråa" vil- le ha grannlåter. En skeppare låg vid Åmål och väntade på vind. Hur det var, så var det inte fred vid fartyget om natten. Det dun- kade å slog å levde. Så en kväll kom det ett kvinnfolk ombord och bad hövligt att skepparen skulle vara snäll och flytta på fartyget för han hade blivit stående mitt över hennes boplats.
Frieri och bröllop
Kyrkan har varit "äktenskapsmarknaden" förr i värl- den. För där träffades de från alla håll i socknen. Å där satt de å såg ut vilken tös de skulle fria till. Här en liten visstump: "Denna veckan går som andra, söndan firer vi snart igen, då skall jag till kyrkan vandra för att träffa där min vän. Kommer hon till mig förlägen frågar sedan om jag vill göra sällskap hemåt vägen, å jag svarar ja därtill".
Frieri och bröllop
Om bruden stod över en springa när de vigdes skul- le det inte komma att räcka till något i deras hem. Allt skulle bli så odrygt. Å grät hon på bröllopsdagen, så skulle hon få gråta mycket i äktenskapet.
Död och begravning
Förr i världen tog de en tupp med sig i båten, när de for ut för att söka efter en drunknad. När de kom i närheten av liket, så gol tuppen. Farfar talade om att det hade hänt i hans tid. Och det skulle allt vara så att tuppen värkligen gol, när de kom till den plats där den drunknade fanns.
Död och begravning
Kattugglan ha de inte tålt, att hon har kommit nära inpå husen. För det har de trott så säkert att hon har spått dödsfall. Det var värst när hon skrek "klä vitt". Om småfåglarna kom å satte sig på fönster- brädet å tittade in, så trodde en att någon skulle dö. Om katten blev mager, så var inte det heller bra. Och om katten dog, så följde någon människa efter. Om folk kom till att skocka sig på kyrkovägen, så blev det snart lik. När den sjukes hud började bli gul, så var det tecken till död, å så när han började ta djupa och långa ande- tag. Om de ville ha någon hjälp att vaka över den sjuke, så betroddes detta av någon eller några personer i grannlaget. Och det ville en ju inte gärna att vem som helst skulle komma in när någon skulle till / att dö eller var illa sjuk. Jag vet inte annat än att de ställde upp spjället när en person i huset skulle dö. Det skulle vara öppet upp genom skorstenen för att anden skulle komma ut på något sätt. Å långvarig dödskamp berodde på att inte den sjukes tid var ute. En är tvungen att leva så länge det är förordnat att en skall leva. För tiden är utsta- kad för varje människa å hon måste genomgå det som är förutsett. Men det finns också de som gjort så myc- ket ont i sina dagar, så att de inte orkar dö för det. För om de inte får bekänna, innan de dör, så kommer djä- vulen å tar dem. De som inte gjort rätt för sig i livstiden får inte ro i graven. De "går igen". Å de som tar livet av sig får heller inte ro. De människor, som vandrat ärligt och red- ligt i livet får allt ligga still i graven. Förr i värl- den talade de mycket på att "de dö geck igen", men nu har jag inte hört talas om det på länge. Tiden mellan dödsfallet och begravningen. Man brukade tala om dödsfallet för vänner och grannar / som man träffade. Men särskilt bud har man inte brukat ge dem. Den döde bars ut och lades på logen. Där fick han ligga till dess att kistan blev färdig - på ett sofflock eller en långstol. När kistan var färdig, så kläddes han å lades i den. De brukade allt ta på den döde både strum- por och vantar.
Renlighet. Hemmet
Det fanns gamla gubbar och gummor som inte tvätta- de sig mer än två gånger om året - jul och midsommar. Å då sköljde de av ansiktet litet. Men i vanliga fall så tvättade de sig en gång i veckan. Ungdomen brukade ju tvätta sig på lördagskvällen och även en del av de äldre eljes brukade de äldre vänta tills på söndagen och då tvättades även barnen. Det var mor i huset som fick hjälpa till att tvätta både barnen och männen. Och skulle de kammas, så var det allt hon som fick göra det. Karlarna kunde inte förmå sig att tvätta nacken och håret, om inte husmo- dern gjorde det, så fick det vara. De hade den vanan med sig från det de var barn. Tvättningen före jul var mer ingående än före en vanlig helgdag. För till jul ville de allt var riktigt rena. Och på sommaren tvättade de sig bättre än på vintern, för då var det bättre efter vatten / å så var det ju inte kallt. På vintern kunde de låta bli att tvätta sig, för att det var kallt. Då brukade de vanligen vär- ma "tvättvattnet". Kamning blev det inte mer än om de skulle gå bort, t.ex. åt kyrkan eller kalas. De hade så dåligt med kammar i forna tider. Det var inte annat än en mässingskam eller horn - el träkam.
Vårarbete
De brukade inte vilja börja så förrän lövknopparna led så de skulle till att spricka ut. Men då skulle det gå fort undan med sådden. Så hade de "linärlera" till märke, för när den kom skulle en passa på att så om en skul- le tänka att få grann å mogen säd. Plöjningen börja- des så snart tjälen gått ur marken å det bar ett plö- ja. Satt "såsärlen" på taket första gången en såg henne på våren, så var det ett gott märke, för då skulle linet bli långt; satt hon på backen, så blev det kort. Om "tordyveln" hade "frö" under sig, när han kom om vår- en, så blev det ett gått "säsår". Den skulle man inte 'noga'. Låg han på rygg, så skulle man peta till ho- nom, så att han kom på benen. Det skulle inte vara bra att döda en sådan. Första dagen plogen sattes / i åkern skulle det vara som ett litet kalas - "plogkalas" då fick en smaka på det som var kvar av julbrödet. Det mjukades upp i dricka. Hästen skulle ha mycket hav- re den dagen, så att han skulle stå bi att dra. Det skulle vara sått och satt när Urbanus gick in å linet skulle sås Bedadagen. Den som lämnat osådda fläckar på åkern skulle dö innan årets slut.
Vårarbete
Det bästa brödet som fanns i "julhem", som låg på bordet över julen, gömdes i haverbingen å togs fram den dag på våren, då de började "plôganna". "Julkorset" var med i den högen. De blötte upp brödet i dricka som gömts från julen och åt. Det minns jag. Det skulle in- te bli bra, om de inte gjorde det.
Slåtter och skörd
De brukade göra några "vässende med brynstecka" på lien, när de hade använt den. Det bruket vill hänga i mig ännu. En skulle göra så för att bettet skulle bevares i lien. Lien hängdes upp på en vägg eller i ett träd efter användan- det. Och över vintern hang lien i ett skjul eller på logen. Om någon "slådde" eller skar, så att han gavs upp eller blev uttröttad, hade han fått "lekattera" el ######. Hemfol- ket brukade just inte pressa eller pina varandra vid slåt- ter eller "skäring". Men den som var "vascht i lejen" geck först, å ingen ville just vara sämre än den som gick i teten, så det blev ju tröttsamt för de, som skulle följa. Så var det noga med, att en "la skära väl" åt den som tog upp å att en skar ut väl, så att det inte blev "tofsar" och lösa strå för dens lie som kom efter. När slåttekarlar från flera gårdar vore ihop å slog å hade / "slôttöl" hos någon, så var det fart i liarna, för då kände de allt efter med varandra vad de dugde till. Då blev det "kappslåing" å då fick de roligt åt den som gavo upp eller blev sämst. Det kunde hända, att de förstörde bettet i varandras lie ge- nom att fura eggen med en spik el.dyl. Det var för att de inte skulle komma så fort fram. Det gick tungt att skä- ra eller slå, när eggen hade fått ett strykande av en spik. Den som släpade räfsan efter sig "raka i himmel", sa de gamla.
Skörd och tröskning
Det var brukligt att bonden lade en butelj brännvin i den första neken, som lades ned i ladan. Den skulle lig- ga där för att de som tröskade säden skulle vara flitiga, för när de tog den sista neken, så fick de också ta brännvi- net å göra sig glada av det. Säden skulle vara tröskad till jul. De ville ogärna ha någon otröskad säd liggande över jul. De hade så myc- ket annat arbete att ta itu med efter julen, å så blev råttorna så svåra på säden när det led fram på vin- tern, så om en väntade att tröska, så fick en inte an- nat än "rôtteskrä", att tröska. När de hade tröskat färdigt, så skulle de in å ha en riktig "löktesup" å så fick de vit gröt till kvällen - löktegröt. Det var vanligt att karlarna gick upp i otta och började tröska. Det gick lättare att tröska tidigt på morgonen. / Så höll de på att tröska till dess det blev dagen. Då sluta de och tog sig för andra arbeten, såsom vedanskaffning och ved- huggning. Så skulle de ha "törved" att lysa sig med på lo- gen för det fanns inte annat att lysa sig med, för ljus var in- te många som hade råd med att lysa sig på logen. "Lovisa" lärde de varandra. Och det var att det första den ovana "tröskern" fick lära sig det. Han klämdes om halsen med slagan. Det tyckte de var så roligt att ha sådana "kônster" för sig.
Skörden
Förr i världen fick de gå å "finte å slå" över axet i my- rar, skogar och backar, för att de skulle få ihopa litet hö. Det var mest "skrabbslått". Så brukade de börja slåttern omkr. 14 dagar efter midsommar å så var den slut fram ef- ter "persevecka". Men de hade brått, för de ville ha någon dag mellan slåtterns avslutande och skärandet av rågen. Rågen och all slags säd har skurits med lie i min tid. Skära använde de att skära "kasrôgen" med för de kun- de inte komma intill stubbara så väl med lie som med skäran. Det minns jag. Det var inte noga med vem som slog eller skar de sista stråna. Men då tog de harn. Det var bara ett prat de hade, å de menade att det inte fanns något mer att skära det året. När skörden var inbärgad, så hade de ett litet "löktekalas". / En stadig gröt kokades den kvällen å så fick en större "smörhôle" i den än vanligt. På herrgårdarna brukade de allt ha ett riktigt skördekalas, så att både torpare å statare, drängar och pigor var bjudna. Då fick de fäg- nad. Det var både mat och brännvin å så fick de dan- sa till långt fram på natten. Men det har varit en fattig bygd här, så en har inte haft så mycket att ka- lasa med.
Tomten
Tomten var allt en liten, liten gubbe det. Han var in- te mer än ett par fot lång, men han hade skägg så långt så det räckte ned till fötterna. Det sade mor, för hon hade sett honom. Han hade kläder på kroppen som en människa, men han hade inte långa byxor utan korta. Både rock å byxa voro gråa. På huvudet ha- de han som en lång röd mössa som hang ned på ryg- gen. Han var alldeles som en människa till skapna- den. Men mor tyckte, att han hade så stort huvud å stor mage. Han kunde göra sig osynlig. Han var så kvick att gömma sig, så det gick som ett kasta en van- te. Tomten höll sig var som helst på gården, men han vil- le gärna hålla sig i stallet och ladugården. Han tyckte om att hålla sig till kreaturen. Å han gav dem foder / så att de blev både tjocka och trinda. Han höll dem fi- na. Hästarna tyckte han om. Å han gav dem att äta på morgonen. Men kom en främmande häst in i stallet, så löste han den och ledde den utom väggen. Det ha- de han gjort i Årbol en gång. Kom en ny husbonde till gården, så tyckte inte tomten om det. För han ville att det skulle vara som det hade varit med ordningarna. Han blev ond och oregärlig om det blev gjort på annat sätt. Tomten blev som de handterade honom till. Var de snälla och påpassliga mot honom, så var han snäll i stället, men om de voro elaka mot honom och gav honom snäsor, så fick de betalt med att han kastade allt "huller om buller", som fanns i uthusen. Jag minns "fälle" så väl hur det var i Dällnäs härborta. Där hade vi en stor långspis. Å om vi kom att packa i den på natten, så fick vi in- te fred på hela natten. Då slog tomten å var "ure- gärlig" som en skojare. En natt, så hörde vi att det packade i spisen flera gånger. Vi trodde att det var något illa på färde och gick till lagården och såg efter. / Då var en ko lös och höll på att stånga ihjäl de andra korna. Det var "tomtenisse" som varskodde. Han bodde säkert i spisen, för det var värst om en osade något i spi- sen på kvällen. Tomten skulle ha "kalasegröt" på julkvällen, då skulle han ha ett stort fat med risgrynsgröt, så skulle det vara smör i den. När han fick den, så var han belåten.