Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Tomtegubbar - jag vet ingen särskild gård, där de hade sådana. Men bonden kom ut på natten händelsevis och mötte tomten och han hade ett halmstrå på axeln. "Du var mej en liten stackare, orkar du inte bära mer än ett halmstrå?" sa bonden. Men på morgonen när gubben kom ut, låg där ett helt lass med halm, där han mötte tom- ten. Vet inte om tomten sedan flyttade. Så var det en tomte som siktade mjöl. Gumman kom uppför vindstrappan och såg genom nyckelhålet hur tomten satt och siktade. Mjölet blev många gång- er drygare. Tomten var så trasig och såg bedrövlig ut. Hon tyckte synd om honom. Hon sydde nya kläder och en ny mössa åt honom och gick upp och la dem på vinden, där hon visste att tomten skulle komma. På / kvällen gick hon och tittade genom nyckelhålet och fick se tomten. Han hade tagit på sej de nya kläderna och sa: "Nu är tomten fin, nu siktar han aldrig mjöl mer." Julgröt satte de ut till tomten på logen.
Bröllop för cirka 50 år sedan.
/Lysning förekom sällan under advent eller fastan. Vid "nedan" torde ej heller lysas, ty då blev barnen svarta (synd- fulla). /Ej lysa på tomma tunnor (Hembryggd dricka skulle finnas vid lysnings uttagande annars skulle det alltid bliva brist på dricka i det hemmet.) /Andra lysningsdagen kommo gåvorna och presenterna till brudens hem, där de givande undfägnades på bästa sätt. /Bröllpet firades i flera dar, 3 vanligtvis men och 5-8. Oftast började de på fredagen. Bjudningen därtill kom då på söndagen. /Bjudaren klädd i högtidsdräkt red på bandbeprydd häst med sa´l (tycks vara beaktansvärt att det var sadel på hästen) och framförde bjudningen muntligen samt sade då även till dem, som skulle köra flyttlassen. Bjudaren var en släkting eller granne till brudparet och för- / plägades vanligen med "kaffe och en halv". /Bröllopet stod mestadels på den gård, där de nygifta skul- le stanna. /Flyttningen skedde dagen före bröllopet. Släktingar skjutsade eller hämtade brudparet. Före dem redo så de två - någon gång fyra - s.k. förridarna eller spelmännen som på fioler och klarinett spelade hem det blivande brudparet. Dessa förridare redo ifrån det övriga följet, då de kommit en bit på väg från hemmet, till bröllopsgården för att underrät- ta om de andras ankomst och vad de förde med sig. Därpå redo de tillbaka för att möta och sedan följa "brud- paret" fram och talade så om vad dessa skulle undfägnas med. Efter brudparets vagn kom "rånevagnen med dubb- la hästar" (sängklädeslasset) med kopparkitteln överst och på vilken en man med klubba slog takten till spel- männens musik. /Var det en något till "tät" brud som bortgiftes hade hon i hemgift; en byrå, en dunbädd, 3-4 bolstrar och 2 sticktäcke och en stor kopparkittel. /-/ I "bröllopsgården" mottogs följet av / förstyrn (värden) och brudkvinnan (värdinnan) som redan nu voro anlända och så hölls stort kalas redan den dagen. Hästarna: vackra, feta, med blankpolerade mässingsbeslag på seldonen och färgrika band. /Bröllopsdagen. Vid 12-1 tiden voro alla samlade. Gästerna väl- komnades på gården av spelmän, förstyrn, brudkvinnan och uppasserskorna. Dessa senare skulle ta emot fonen (förningen) som i regel medhades på själva bröllopsdagen. Fonen bars i ett långt "pudevar" (örngott) och bestod vanligen å 7-8 vetekakor och en ost, så vreds "varet" runt ett slag och därpå nedlades ett "bra" stycke kött (får eller kalv). Pannkaka,skor- por och ringar hörde ock till förningen. Uppasserskorna sågo också till att varje familj fick "bakfon" med tillbaka: bröd, ost och ett stycke pannkaka. /Gästerna välkomnades med en sup åt männen och ett glas vin åt kvinnorna. /Bruden kläddes i en granngård, svart klänning vanligen och vit slöja, blombeströdd.Det hade hänt, att brudar upp- trädde i "rosenröda" slöjor. Brudkvinnan klädde bruden och / höll sig under hela bröllopet i brudparets närhet. Hon skulle flytta "hyns" (dynor som brudparet skulle sitta på) allt ef- tersom de flyttade sig. Om bruden på väg från granngården till vigseln först fick syn på en man bland gästerna skulle det vara tecken till, att hon skulle bli "herre i huset": /Efter vigseln, som skedde i det blivande hemmet, kom middagen. Smör, ost och bröd framsattes. Var och en fick skära skivorna och vara försiktig nog att ej skära för tjoc- ka eller tunna skivor vilket noga uppmärksammades. Kött, fläsk, korv och potatis var andrerätt; "klimpesoppa med rötter och russin i till efterrätt. Brännvinet spara- des ej. /I den öppna fyren i rummet stod en stor kopparkit- tel med nytappat dricka. Därjämte hängde ett mått att dricka ur. Efter middagen reste prästen och därpå började dan- sen. Brudparet dansade ensamma första dansen. Därpå "förstyrn" med bruden också ensamma. Sedan delto- / go alla i dansen. Det tillkom brudgummen att dansa med varje tärna och bruden med varje marskalk. Det dansades: valse, polske, engelske och menuett. Då det dansats ett par omgångar skulle flickorna byta klänningar d.v.s. ta ny klänning på. Ingen av dessa bå- da klänningar skulle de så ha på de följande bröllopsdagar- na. /I skymningen kommo de s.k. "mjölkerskorna". Bekanta och vänner till brudperet som kommo med ny mjölk, som skulle användas till "vitgröten", vilken alltid avslutade första bröllopsdagens festlighet så där kl. 6-7 på morgonen. Mjölkerskorna inbjudos och deltogo så i dansen varvid brudgummen måste dansa med en var av dem. /Som mellanmål fick man vid midnattstid pannka- ka, lingon och bröd. Så kom ett themål (ölsupa med teka- ka) Kallskål icke att förglömma eller s.k. kall toddy- dricka och sirup blandat i stora stenfat och östes upp i glas. De gäster som ej hade för långt hem och som ej hade till- / godosett sig för mycket av bröllopets goda utan att de orka- de hem, gingo var och en till sitt på morgonen. /De övriga bäddade "syskonsäng" med täcken och dynor på golvet. /På andra bröllopsdagen kommer åter bjudaren, nu gående, till gårdarna och inbjuder gästerna att återkomma. Han hade alltid vin och brännvin med och bjöd alla på går- den därav. /Vid middagen andra dagen satte förstyrn fram tre tallrikar och då upptogs brudskåln, spelemanspeng- ar och pengar till kocken. Var och en som kom fram med sina slantar till de tre tallrikarna bjöds på ett glas vin och värden omtalade vad var och en gav i brudskänk. /Denna dag drogs också "björk" till huset. Gäster- na gingo till en närbelägen hage och fällde en björk som släpades fram till gården under sång och glam. Var det en stor björk, var det tecken på, att bröllopet varit präktigt och alla var nöjda. /Brudskådare (åpare) infunno sig både första och andra dagen.Fägnades med brännvin, bröd o pannkaka. Dansade på gården.
Förebud till dödsfall
Då kattugglans skrik lät så: "Tvätta vitt Tvätta vitt" så dog någon snart.
Sjöjungfrun
Vid Nordsjön och snett emot Drakberget ligger "Om- men", en stor sten varigenom går en gång och intill stenen ett stort träd. Gamle far på Långö såg många gånger ti- digt på morgnarna sjöjungfrun komma ut från hålet i stenen och sitta där i vattenbrynet och kamma sitt långa hår, som var svart. Hon var liksom ihålig baktill, såg han, som ett baktråg. Anna-Britta Gustafsdotter i Ranered och ett fruntimmer till voro en dag ute och badade i Nordsjön. Då fingo de se en guldklocka liggande på bottnen. De böjde sig ned för att ta upp den, men då drogs den sakta utåt sjön. De följde efter hand i hand så långt de kunde, men allteftersom de närmade sig klockan, drogs den längre ut till djupet. En man skulle en gång mäta djupet i Nordsjön och fick då höra en röst som sa: "Måler du mina vägger, ska jag måla dina lägger". Mannen höll på att ej kunna med ekan komma i land.
Troll
Kniperedsborna hade sina kvarnar vid Finnebäcken och fingo själva mala sin säd. Det hände ofta, att det maldes hela natten och då inträffade det stundom , att trollen läto höra av sig. En gubbe (drängen) från ### (gård i Knipe) kom från kvarnen på kvällen med en säck mjöl på ryggen och satte sig på en sten för att vila. Då får han höra trollet från Holmås ropa till "Allenåsa" troll: "Låna mig din kittel mens jag ko- kar denne skrättel, som sitter här på sten." Gubben blev förskräckt och sprang hem det fortaste han kunde lämnande säcken kvar. Då han dagen efter skulle hämta säcken var den all- deles sönderriven och mjölet ute.
Troll
Anders Brask i Kärret fick en kväll höra, då han kom i Håldalen i Hällesåker, trollen ropa efter honom om han ville smaka på deras "flöetsoppa". Han svarade: "Han I mer än i behöven i dae, så gömmen-et, te i möra". "Det var ett busse rå", svarte trollet. Brask såg dem dock icke.
Troll
I Sintorpsbergen bodde troll. Dessa kommo en dag till folket som bodde i Klockare- gården och lånade bröd. I källaren hade man drickatunnan. Detta sågo trollen. Och snart märkte man, att det om nätterna tappades dricka, och trodde trollen om det. Då lade man halmstrån i kors på tunnan. Så kom trollgumman på natten, men när hon fick se stråna blev hon både ond och rädd och kastade i förskräckelsen spännerna som hon hade med sig. Då Klockarfolket kom ut på gården på morgonen, lågo där två präktiga kopparspänner. Här på klockaregården hade man en slags smörja, som kallades "blåkullesmörja" och som användes till Blåkullefärden. Trollen hade visst lämnat den. En dag / skulle drängen smörja en vagn ute på gården och tog fel "smörja". Han hade fått tag i "trollsmörjan". Då han smort ena hjulet började detta snurra runt och när det sista blev färdigt, for hela vagnen upp i luften och man vet inte vart.
Troll Sinre-gubbar
I närheten av Sintorp ligger ett berg, som heter Sinreberget. Här har det stundom hörts hammar- slag som från en smedja. "Jag (Gustafsson) hörde själv en vintermorgon då jag kom ut på gården, dessa hammarslag och de ljödo så star- ka. Då ropade jag på pojkarna som voro i verkstan att också de skulle komma och höra. Men så fort de kommit utanför dörren, tystnade hammarslagen, och de hörde dem ej. Mer än en gång har jag hört dem. Ett stycke från detta berg ligger ett annat, och på detta fanns en plats som kallades Dalastugan, där trollen skulle bo. Högst upp på berget fanns det och finns ännu en källa ur vilken trollen hämtade vatten. Här lades pengar och knappar och spikar och dessa ditlades av klena människor som därmed trodde sig / bliva friska. Många, som ledo av värk gingo ofta till denna källa, upphämtade någon av de ditlagda sakerna, placerade detta på det "onda" stället och blevo så krya igen. Det underliga är, att denna källa aldrig sinat ut ens i de torraste somrar, och den saknar tillflöde. I Gödeberg (vid Anderstorp i Lindome) bodde också troll. På en gård, Östergård i nr 3 Anderstorp hade de en stor, svart lurvig hund. På en julafton blev han mycket orolig och man måste släppa ut honom. Så fort han kom- mit ut, gav han till ett gällt skall och försvann så och kom inte tillbaka. Då folket sedan i slåttertiden voro nere på mader- na, hördes hundskall från Gödeberg. "Tro det inte är Östergårds hund, som trolla ta´tt" sade man. Nästa julafton, ett helt år efter det hunden för- svunnit, hördes på kvällen en skrapning på dörren och när man öppnade stod hunden där. Han / insläpptes, fick mat men blev snart orolig igen och ville ut genom dörren. Man försökte hindra honom men det gick inte. Så fort han kom ut, rusade han iväg bortåt berget och sen dess har han ej återkom- mit. Men det påstås, att somliga långt efteråt hörde honom skälla i bergen. Vid "Svarte port" Hyltberg på gränsen till Älfsåker hade trollen sitt tillhåll och vistades här till kyrk- klockan kom i tornet, då försvunno trollen (tor- dön), ty sedan bröts deras makt. Till "Toras" i Lindomeby väntades en gång en "liten". Mannen hade varit i Kungsbacka och på hemvä- gen hörde han att det högg i Hyltberget och för- nam en röst som sade: " Hugg brea fötter och stora, ty de har Tora." Trollen ville gärna byta ut sina barn mot människobarn. När mannen kom hem, var kvinnan mycket orolig och ville tvunget ut genom dörren. Hon var rätt klen och mycket våldsam. Han måste hål- / henne och därigenom hindra henne att komma ut på gården. Där hörde man hur det lunkade och trampade tungt av och an hela natten. Det var trollen som vaktade på, att få bytt bort sin trollunge mot det väntade mänskobarnet. Då solen gick upp försvunno de, utan att ha fått göra barnbyte.
Förebud till dödsfall
Om kattugglan satte sig på taket betydde det an- tingen dödsfall eller barns födelse i det huset. Om inte brödet ville jäsa fick man snart baka om till begravning. Om man glömde en kaka ogräddad inträffade snart dödsfall i släkten. "Skåda händer, skåda lik" d.v.s. om man tänker på dödsfall när man ser i andras händer. Likföljet borde ej flocka sig, ty då blev åter snart begravning. Om någon i begravningsföljet vände sig om då liket kördes ut från gården inträffade snart nytt dödsfall. Var det en man som vände sig dog det en karl och var det en kvinna blev det en kvinna. Om ögonen på den döde ej ville bli slutna betydde det snart dödsfall.
Död och begravning.
Om den sjuke ville byta liggplats var det tecken på, att han ej hade långt kvar att leva. De närmaste anhöriga voro om så ske kunde närvarande vid dödsbädden. Klockan stannade på somliga ställen på själ- va dödsstunden, ty då skulle den sjuke ha lättare för att dö. Kistan gjordes vanligen hemma på gården och så snart som möjligt. Den gjordes av gran. Locket spikades på med 4 spikar. För övrigt inga spikar, ty dessa multna ej. Så sent som 1882 bars liken till kyrkan. Till varje by hörde särskilt bärlag. Men då liket bars ut från hemmet och då det inbars i kyrkan var det de närmaste släktingarna som buro. Begravningen skedde vanligast på söndag. Det var "ge- nant" att ha den på en vardag. Det tillkom endast de fattiga. Graven grävdes av anhöriga, som också ombesörjde ringning. / Till begravning på söndagen bjöds alltid på torsdagen. Alla begravningsgäster skulle ha "fon" (förning) med. De äldre hade 3-4 "fina" brödkakor (vetekakor) en pannkaka (risgrynskaka) och ost. Barnen hade påsar med ringar el- ler skorpor med sig. Bak- eller "återfon" förkom alltid, vanligen då en 4 brödskivor ### och en bit pannkaka. Man mottogs vid begravningen med en sup (åt kar- larna) och ett glas vin x. Därpå följde kaffe och frukost. Innan man så gick till kyrkan skulle alla dricka ur en gemensam kanna en mun hembryggd dricka. Under vägen till kyrkan sjöngs ofta en psalm. Två äldre män brukade vanligen gå före liket. Kördes liket, skulle en gammal häst användas, ty sedan skulle han inte vara duglig till arbete. Man skulle und- vika korsvägar. Vid återkomsten från kyrkan undfägnades man på bästa sätt med mat och inte minst med dryckjom, vilket senare ofta gjordes sådan verkan, att den glada stäm- / ningen övergick i slagsmål. Dagen efter begravningen bjödos åter alla grannar till sorgehuset och rikligen undfägnades. På tredje dagen hände ofta, att "yste"-gummor kommo och då blev det ystegille med lekar och dans och mång- a ostar. Man skulle kasta granris efter liket, då det bars ut från gården, annars "gick det igen".
Självspillingar. Begravning - gå igen.
Självspillingar begrovos förr utan ringning. De skul- le lyftas över kyrkomuren och fingo begravas på kyrkogår- den endast där, det inte var röjt. Dessa brukade spöka intill dess deras tillmätta livstid annars skulle varit ute. Liket av en som blivit mördad skulle ej ruttna förr- än det blivit uppdagat vem som var mördaren.
Vårarbete, skörd, tröskning.
Vårarbetet borde ta sin början i 13 veckan (6 april) om det gick. Den som kom först från julottan fick först "vårat". Bönorna skulle först sås. En brödkaka skulle gömmas från julen och grävas ner i jorden första vårarbetsdagen för att ge rik skörd. Linet såddes på eller efter Rebeckadagen. Kvinnor- na sådde detta och hade kam i håret (för att linet skulle bli fint), vit duk på huvudet och vit påse att ha linfröet i (för att det skulle bli renare vid skörden). Korn och bönor voro de "sädesslag" som såddes i Lin- dome i början av 1800-talet. Kvinnorna skötte om skörden. Skuro med skära. Tröskningen skedde med slaga och började tidigt på ottan men fick ej förekomma på kvällarna i fara för eldsvåda.
Kornmöte
Det hölls alltid "kornmöde" på hösten då man tröskat av den nya säden. (Prästens tionde). Kornmötet hölls i en gård i var s.k. rote och dit hade så varje gård i roten att sända en påse korn efter råd och lägenhet. Prästen var närvarande och tog emot säden noga granskande den. Och det hände mer än en, att han fick gå hem med kornet igen, ty det var inte "stritt" nog, (ej full- matat). De givande undfägnades på kornmödesgården med kaffe och dopp.