Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Då de ville lära sig att spela av näcken, skulle de gå till en bäck och sitta där vid rinnande vatten och spela, så skulle näcken komma. Bänken i Hemsjö lärde sig att spela av näcken, allting dansade, då han spelade den biten, som han hade lärt sig av honom, det var tolv repriser på den dansen. Han kunde spela på baksi- dan av fiolen med, och då han var död, så låg han alltjämt och lekte med fingrarna.
Folkliv.
Gälinge har ju alltid räknats såsom centralpunk- ten inom den halländska "knivabygden". Och kniven satt nog bra löst såsom jag minns det. Slagsmål hörde till ordningen för dagen. Där hölls ingen danstillställ- ning utan slagsmål inom socknen. Betecknande för uppfattning är följande sanna historia. En äldre bonde i socknen, väcktes sent en kväll av ett förfärligt leverne på vägen utanför hans gård. Där pågick ett vilt slagsmål. Gubben steg upp och stod i bara skjortan vid fönstret och såg på. Men snart blev lusten att få vara med om nöjet honom för stark och han sa till käringen sin: - Ja får nog ta på meg böxera å ge med mä. Det var ingenting ovant eller skrämmande för henne, men när gubben var i dörrahålet, så ropade hon / efter honom: - Päar, Päar, du tog la blypiska ? - Jamän, svarte gubben. Och käringen vände sig på sidan och somnade lugnt och tryggt.
Begravning.
Likkistan gjordes alltid i begravningsgården. Varje bonde hade en packe torra bräder liggande just för sådana tillfällen. Så snart ett dödsfall inträffat, hämtades en snickare, som hade sina verktyg med sig och sedan stannade kvar, tills kistan var färdig. Det förekom aldrig - så vitt jag vet - att några saker lades ned i kistan, varken brännvin, rökdon eller annat. Självspillningar jordades på en särskild plats på kyr- kogården, norr om kyrkan. Där låg de fattiges begravningsplats. Ingenting gjordes i avsikt att hindra den döde att gå igen. Att kasta linfrö o.d. efter den döde torde vara alldeles okänt. Då jag först kom till Gällinge för snart 50 år sen, skulle alla lik bäras hela vägen till kyrkan. Man / bar liken på två stänger, som voro sammanbund- na med rep. Stängerna voro svartmålade. De när- maste släktingarna buro först, och de buro ock- så alltid in den döde på kyrkogården. Begravningar skedde alltid på söndag "före mässan" och alltid ute, hurdant vädret var. Det är först på allra senaste åren, som jordfästningarna förlagts till kyrkan. Klockare skulle inte möta vid kyrkogårds- grinden och "sjunga in liket". Prästen och klocka- ren kommo i följe, sedan likkistan var nedsatt i gra- ven. Kransar voro alldeles okända. Inte en blomma på kistan. Före avfärden till kyrkan vankades frukost. Den var alltid synnerligen enkel; bestod blott av smör, ost och bröd samt stuvad fisk och - brännvin. Det senare var ingen brist på, och det var nog inte så ovanligt / att kärarna voro knäsvaga. Det berättades t.o.m. att en gång skulle en karl ha tagit överblansen och ramlat ner i graven. Men det var före min tid. Efter hemkomsten från kyrkan blev det middag. Gästerna sutto vid långbord med den dödes närmast- te släktingar på hedersplatserna. Först serverades bok- stavligen en smörgås: en skiva bröd, stor och tjock, med endast smör på; inget pålägg. Till den vankades en jättesup ur ölglas, vilket gick från man till man och ständigt hölls fyllt av den bakom gästerna framskridande "bonnen på golvet", det är vär- den. Den supen hette smörgåssub. Sen kom en ny brödskiva utan smör på men med en väldig ostbit till. Osten åts på tallrik och skars sönder med egen kniv i lagom stora tärningar. Så kom bonnen på golvet med ny halsa- raspare. Den hette ostasub. Huvudrätterna, som följde därnäst bestodo näs- tan alltid av ärter och fläsk, som åts ur gemensam- / ma fat, vilka framsattes i så pass tillräckligt antal, att varje gäst kunde med bekvämlighet nå ett av dem. Och så söps där ! Sen kom kött med peppar- rotsås och potatis. Och brännvin ! Till efterrätt vankades antingen sötost eller pannkaka eller bådadera. Bägge utgordes alltid av forn (förning). Och en liten manasse skulle vär till. Sötosten framsattes i synnerligen vakert sni- dade träfat, sm voro avsedda endast till att bära forn i, och som funnos i vartenda hem. Kaffe med brännvin (gökar jöga) serverades ett par gånger under kvällen. Och fram vid midnatt kom- mo toddarna. De lagades till i köket och buros in på en bricka. Förmodligen därför, att ingen skulle ha någon möjlighet att skolka. På ottan åts slutligen kvällsvard. Den var kan- ske något enklare än middagen men i alla fall både riklig och bastant. / Det ansågs såsom en stor synd att plocka en blom- ma på kyrkogården, vare sig en planterad på en grav eller en vildväxande. Och nästan värre var det att ta bär därstädes. De skulle ju rent av ätas ! Gavarna vårdades i äldre tid alls inte. De lågo rent för fäfot.
Husligt arbete
Den enda belysningen i ett bondhem under de långa vinterkvällarna utgjordes av en liten flacklam- pa, som hängde i taket. Kring denna sutto oftast en 6 - 7 kvinnor med sina spinnrockar. Ja, så hade man ju brasan i spisen, men bränslet var sällsynt och dyrt, så ljuset därifrån var inte mycket att tala om.
Umgänge
Då en gäst skulle fägnas med kaffe, framsattes all- tid två koppar samtidigt, båda fyllda med kaffe. Den ena var avsedd såsom doppekopp, den andra var påtåren. Skulle han ha mat, så kom där fram en smör- kopp av glas på fot, liknande en större sockerskål. På den fanns en konisk smörkladd av synnerligen aktningsvärda proportioner vägande allra minst två kilo. Det hade varit en skam att komma med mindre. Det ansågs vittna om bristande hyfsning om gästen angrep smörkolossen från någon annan punkt än just själva toppen.
Julafton
I böndernas stugor gagnades aldrig gardiner för fönstren annat än vid juletid. De sattes upp julaftons- morgon och nedtogos dagen efter Knut. En familj flyttade in från en annan socken, och jag minns, hur det anfördes om deras högfärd: "De ha gardiner uppe hela året om". Julhalm fanns i varenda stuga. På julnatten låg hela familjen i halmen, och sängarna stodo obe- gagnade. Nej, jag har aldrig hört, att man trodde, att de döda skulle ligga i sängarna den natten. Många lekar hörde till julhalmen. Kanske minns jag ett par. Tämja stutar. Kallas på andra håll Spänna spark e.d. Två karlar stodo emot varandra. rep bundos korsvis om deras anklar. Sen gällde det att genom hastiga ryck, som kommo / oförberett, bringa motståndaren på fall. Dra kävle. Vanlig. Trä nåla. Sitta på en butelj med benen kors- lagda vid vristerna och träda en nål.
Naturföremål
Mellan gårdarna Boberg och Kvia finns det en- ligt sägnen en underjordisk gång rakt igenom berget.
Död och begravning
Till sorg gingo kvinnfolken alltid med ytterkjolen vrängd och uppdragen över huvudet då de voro högtidsklädda sär- skilt vid kyrkbesök. Kjolen arrangerades så, att baksprun- det kom framför ansiktet, varigenom en viss möjlighet bereddes kvinnan att få kasta en titt ut över omgivningen. Denna möjlighet reglerades av sorgetidens fortgång. Un- der de första veckorna efter sorgens inträdande ordna- des sprundets öppning så, att kvinnan omöjligen kunde se med mera än ett öga. Lite längre fram utvidgades öppningen så, att hon kunde titta fram med båda ögonen. Och slutligen skulle hela huvudet genom sprun- det så att kjolen hängde på axlarna.
Varsel.
Min far och en hans kamrat hade seglat till Kungsbacka för att sälja fisk. Det gick bra för dem. När de seglde hem skedde en olycka. Ett fall var lite hårt slitet och vid en häftigare by brast det och seglet föll ned. Kamraten sopades i sjön och blev borta, men far blev oskadad. Han lyckades få upp seglet och kom lyckligt hem. Kamraten hans bodde här strax intill. Liket flöt upp åtta dar senare, och så kom det brev till hans hem, att de kunde hämta det. De gjorde i ord- ning en flakvagn och körde i väg. Så slog det mig, att jag hade sett samma skjuts köra ifrån sam- ma gård samma dag, som olyckan skedde, fast jag inte kunde begripa, vad han körde efter. Det var varsel.
Väderleksmärken.
1. Västanvind kommer nästan alltid med regn här ute vid kusten. Det är rent av ett ordstäv: - Västan tvättar, och han blir aldrig trött. 2. Mareld bådar storm. Om havet lyser mycket i mör- ker, så blåser det alltid upp dan därpå. 3. Om strömmen är hård, så blir det storm. Vinden kommer alltid då från samma håll som strömmen. 4. Om en stjärna följer nära månen, så bådar det också storm. 5. Regn på Bönasöndag bådar ett gott "gröaår". (Petter Johans- son i Skattagården).
Skatter.
1. Dragstedt i Lingome såg det lysa en natt ur ett röse. Han gick dit och grävde, men han fann ingenting 2. Min far såg vättaljus i en hög. Han tog en karl till med sig, och de grovo. När de hade hun- nit ungefär en halv meter ner hittade de två gravurnor, men de innehölle endast aska.
Skatter.
1. Vid Penningerten i Landa skall det finnas en stor skatt. Den ligger under en stor, flat hall. Det har nog funnits de, som lyftat på hallen, men ännu har ingen hittat skatten. 2. I Store Knopp, en bergshöjd, lär också finnas en skatt. En bonde hade i flera timmar gått och letat efter sina får i trakten kring Store Knopp. Så fann han en stor kista, stående fritt ute på marken. Locket stod öppet, och kistan var proppande full med guld och silver, både pengar och smycken. Bonden blev själaglad och fun- derade på, hur han skulle få hem dyrbarheteerna. Han beslöt sig för att springa hem efter häst och vagn. Men det dumma nötet hade inte vett att binda skatten. När han sedan kom tillbaka med hästen, fanns inte / ett spår av varken skatten eller kistan. 3. En karl grävde efter skatter på en plats, där han hade sett det lysa. Han hade tur och fann en stor kopparskál (-kittel), bräddande full med guldpengar. Kar- len grep tag med en hand i vartdera av kälens öron. Men han orkade inte rubba kälen en tum., fastän han tog i allt vad han orkade. Och ändå värre var det sen. Han orkade inte släppa örena, hur han vred och vände. Där fick han stå och hålla kälen hela natten. Först när solen rann upp, kunde han släppa, men då försvann också ela kälen. 4. Om det skedde en eldsvåda nånstans, och ett hus brann ned, så troddes det allmänt, att under det huset voro pengar nedgrävda. Det var de som ville bli uppdagade. 5. Det var en gammal snål och rik gubbe, som / hade en massa pengar. Men han var inte sams med dem, som skulle bli hans arvingar, och unnade dem inte att få tag i rikedomen. Så beslöt han gräva ned pengarn och binda dem, så att ingen någonsin skulle få tag i dem. En söndag fick han ett bra tillfälle. Alla i huset gingo till kyrkan, och gubben ensam stanna- de hemma. Då tog han sitt stora pengaskrin och bar det till den plats han redan utsett i ladan och grävde en grop och satte ner det där. Innan han sedan fyllde igen gropen, band han skatten genom föl- jande formel: - Den som plöjer mä tacka å harvar mä höns, han lötter denna skatt upp. Fan bevare den till dess ! Men drängen misstänkte, att gubben hade såna tankar för sig, och han smög sig tillbaka och gömde sig och låg och hörde altihop. Han började genast göra i ordning små don: en plog och en harv. Då kom gubben och fick se, vad han gjorde. / - Va ska dä bli, sporde han. - Å ! Dä ä snart såna tier så en ska plöja me´ tacka å harva mä höns, sa drängen. Men hur det sen gick, har jag aldrig hört. (Jag har förut återgivit samma sägen i en annan socken efter en fullständigare och bättre återgivning). J.K.
Fornminnen.
På vår mark ligger en gravhög, som rätt och slätt kallas Högen (hörwan). Där var förr två stora resta ste- nar, en vid vardera ändan av graven. Nu är den ena försvunnen. Den ligger i källartaket till ett torp, som uppbyggdes därinvid, och som också fick namnet Högen. På själva Högen har av ålder varit platsen för den stora majstången i Stråvalla socken.