Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trebandskvasten
Det var en som måste springa undan skogsrå. Till slut kom han in på ett ställe i Brattbäcken. Då rev skogsråa på dörren där, så att hon höll på att ha sönder den, men den gick inte upp. Sen ropa hon: "Treband kvast, kom och öppna!" Men det fanns ingen kvast där med tre band om, bara med två, så han gick fri.
Ormar
Om en försökte slå ihjäl en orm och inte fick riktigt slag på honom utan han kom undan så sa de gamle, att en kunde stämma möte med honom, men jag har alldeles glömt hur man bar sig åt. Men det är säkert att det gick.
Lyktegubbar
Lyktegubbar äro rätt vanliga. Det är nog inte många som vet, vad det är. Men jag vet det. Det är ingenting annat än en mask lång som ett finger. Jag såg det själv en gång, när vi körde till Göteborg. Det var vid Flabäck. Drängpojken tog en av maskarna och la den på sitt hattbrätte. - Ja men det är ju känt att lyktegubbarna fladdra och fara hit och dit synnerligen snabbt. - Det finns många maskar. När den ene slocknar så tändes den andre, och så ser det ut som om han sprunge hit och dit. Så är det.
Gastar
Gastar tycka mycket om att hänga på ett åkdon och då göra de lasset så tungt, att hästen med nöd kan dra det. Men det kan man hjälpa själv om en är kvicker. En ska gå framom hästen och lyfta på betslet så pass, att en kan se bakåt under nackremmen. Nej, en behöver inte ta av betslet. Gör en det så får en se gasten, och då hoppar han av lasset. Men en ska sno sig, annars får en sig en redig örfil.
Gastar
Gastarna äro inte mycket kända här. Jag har kanske hört någon historia om en gast som brukade hänga sig på lasset då någon var ute och körde nattetid. Han gjorde lasset så tungt att hästarna knappt orkade med det.
Spökeri
1. Det var några unga karlar som voro tillsammans och hade tagit lite. Så var det en som sa: - Ä dä nägen å er, som vågar gå in i bårhuset å ta en döskalle å bära hit den? - Dä vågar ja, sa en. - Du törs inte menade de andre. Och så hölls de vad om en bra summa. Och han gick. När han kom till bårhuset gick han in och tog en skalle. Men då skrek det till. - Ta inte den! Dä ä min. Ja, han släppte skallen och grep efter en annan. Men då skrek samma röst: - Nej, inte den heller! Dä ä hustru mins. Han blev förargad, men han gjorde änå som rösten bad honom och tog fatt i en tredje skalle. Men då / hörde han en annan stämma som sa: - Inte den! Dä ä min. - Jo, den tar ja, dä kunne I vära lettna på, sa han och tog skallen och gick. Nä, det gick bra för honom och de döde gjorde honom inget. 2. Det var en full bonde, som gick upp på kung Fridlevs gravhög nära vid Frillesås kyrka och satte sig där och skulle göra sitt tarv. Fuller va ´n och skälla på något skulle han, som en fuller bonde ska göra. - Nu skiter ja på di grav, kong Frölle, skrek han och gormade värre. Men han fick annat att veta. Kong Frölle tålde inte precis vad som helst. Innan bonden visste ordet av blev han kastad rätt upp i luften så högt, att han såg Fröngselta môsa över Högaberg. Han trodde han skulle rent slå ihjäl sig, när han kom ner igen, men det gick nådigt av. Nog slog han sig, men / inte värre än han levde över. (Gården Fringshult ligger ungefär 3 km väster om Frillesås kyrka. Mellan dem ligger det 100 m. höga Högaberg, så att bonden fick göra en avsevärd luftresa, om han såg "Fröngselta môsa över Högaberg" J.K.)
Spöke
Jag har sett spöke en gång. Jag var en femton år gammal. Far och jag hade varit i Varberg och sålt spannmål. Vi voro på hemväg och hade kommit nära fram till Rågelundsbro. Det var sålunda nära hem- mavid. Jag körde. Vi gingo båda två vid sidan av vagnen. Far gick ett par steg bakom mig. När vi kom mitt på bron, så skvatt den ena hästen till och stannade. Det var en liten gul märr, som aldrig brukade konstra. Då tittade jag upp, och då såg jag , att vid väg- kanten satt en förbaskat stor käring. Hon var så jäkla stor, så hon var säkert fem alnar lång. Först reste hon sig upp, så stor hon var. Sen hukade hon sig ner som om hon skulle tatt vatten, två gånger. Sen gick hon rakt under bron, och där blev hon / borta på en gång. Vi sågo henne tydligt både far och jag, men vi hörde ingenting, inte ett ljud. Som käringen försvann, ropade far till: - Agust! Såst ´ e den? - Ti bara stell, svarte jag. För den gången var jag nog klokare än fargubben och kom ihåg mig bättre. Jag visste, att, om en fick se något sånt, som inte var naturligt, så var det farligt att tala om det förrän en hade sovit en natt. An- nars blev en illa sjuk. När jag sa de orden, så hågade far sig, och vi sa inte ett ord om synen förr än morgonen därpå. Sen blev det, förstås, mycket prat om, vem det kunde ha varit, som spökade där vid bron. Men Rågelund var på den tiden en gästgivaregård, och där levdes ett vilt liv. Slagsmål voro vanliga där och även dräpamål. Nu gissade folk, att spöket hade varit nån stackars kvinna, som på något sätt hade blivit mördad där i närheten.
Spöken
Spöken har inte heller varit ovanliga här. Jag kan inte minnas mer än en enda historia om spöken, och den skedde inte här i Landa fastän han som såg det var Lan- dabo. Det var min morfar som berättade den. Han och en annan karl härifrån hade gjort en Gö- teborgsresa som voro så ovanliga förr. De voro på hemvägen. Hur det kom sig att de körde över Gåsevadsholm vet jag inte, men det gjorde de i alla fall. Där sågo de ett väsen, som for fram och tillbaka över gärdena. De blev rädda båda två för de begrep, att det inte var något naturligt. - Sar ´e va dä ä? sporde kamraten. Men morfar var lite klokare, så han bad ho- nom för Guds skull hålla tyst. Se, det ska inte vara bra att tala om något sådant förr än dagen efter, sedan man hade sovit på ´t. / Sedan räknade de ut, vem det måste ha varit. Där hade funnits en spektor där på Gåsevadsholm, som hade varit hård och elak mot folket, och det troddes allmänt att han spökade illa, sedan han var död. Han hette Bäcklo.
Spöken
Det går en sägen, att en svensk-amerikan kom hem och köpte sig ett hemman i Sverige. Han skulle ha mördat två maseller därute i Amerika. Men de följde ho- nom överallt. Många sågo två unga kvinnor sitta på bisla- get till hans nya gård natt efter natt. Ingen visste vad det var för ena, och ingen såg dem någon annanstans.
Maran
Det är ingen, som vet, vad maran är. Men kreaturen bli "svetta" och fördärvade, när hon "rier" dem. Hon rier även människor. Och det ska vara svårt, säger de som ha pinats av henne. Hon lägger sig över dem och vill rent "köva" dem. Skyddsmedel? Ja, de gamle brukade sätta en kniv över stalldörren utanför. Då vågade maran sig inte in. En käring i Värö kände jag. hon hade ofta ont av maran. Då var det någon, som lärde henne att hon skulle lägga en bibel under huvudkudden. Och sen hade hon aldrig ont av maran. Se, maran, dä ä nok "den onne" själv.
Maran
Maran red hästarna, så de stodo där svettiga fördärvade när man kom till dem på morgonen. och hon flätade manen och rumpen hos hästakräket så att det var nästan omöjligt att reda ut dem. Skydda en häst för maran var dock lätt. Det behövdes bara, att man kunde skaffa sig en flintsten med hål i 1) och hänga upp den i stalltaket rätt över hästen i ett kort rep. Det är säkert att maran skydde för en sån flintsten. Min far hade alltid en hängande i stallen, och det hän- de aldrig, att maran red nån häst för oss. Ett annat sätt användes också. En död skata häng- des på samma vis över hästen. Men flintsten var säkrare. 1) Flintyxa med skafthål. Finns det skafthålsyxor av flinta? C.M.B. / Maran red också människor. och det var nåt rackar- tyg. Jag hörde talas om att maran skulle vara en människa. De sade att "den och den gick mara". En skulle ha fångat en mara. Men jag kan inte reda ut det. Man skulle kunna freda sig mot maran, om man ställde träskorna under sängen, så att de vette på ett visst sätt.
Jättar
Något jättekast vet jag inte om. Men i Ölmevalla bodde en jätte, som blev rasande, då kyrkklockorna börjat ringa, för han tyckte att klockeljudet var för strängt. Då tog han ett oerhört stenblock och skulle slå ner kyrkan. Han råkade i ### Stenen ligger ännu kvar en bit från kyrkan. En jätte hade på något sätt lyckats fånga en pojke. Han tänkte först sluka honom genast Men pojken var så eländigt mager, så jätten tyckte inte, att det var lönt, och så beslöt han sig för att göra ho- nom ordentligt först, innan han slaktade honom. Han bar pojken med sig hem. Där stängde han in honom i en bergklyfta, där han förvarade sina får om nätter- na. För att pojken inte skulle komma åt att rymma / vältrade jätten ett väldigt stenblock för ingången till klyftan. När han på morgnarna flyttade undan block- et för att släppa fåren på bete, satt han alltid själv utanför för att se efter, att pojken inte smet undan. Pojken åt och drack och blev längre och fetare. Men han blev också allt räddare, att jätten snart skulle ta honom och han funderade på hur han skulle komma ut. Till sist hitte han på råd. En morgon när han hörde jätten bråka med stenblocket, kröp han under buken på den störste baggen och höll sig fast i den långa ullen. Det gick bra. Jätten märkte ingenting, när hela den stora fårflocken rusade ut på en gång. Pojken sprang och gömde sig undan för undan och kom ända ned till havet. Där kom han ombord på ett skepp. Men jätten upptäckte snart, att pojken var bor- ta och letade överallt efter honom. När han inte kunde finna att enda spår av honom, oaktat han hade letat genom själva klyftan och marken utan- för ända ner till havet, så fick han syn på skeppet. / Då begrep han att pojken måste vara med där. I vredesmod fick han tag i ett stort klippblock och slängde det efter skeppet. Det var på ett hår, att han råkat. Men klippblocket slog dock ned i havet, men så nära var det, att vattnet sprutade över skeppet så det höll på att välta. Men pojken blev i alla fall räddad.
Jättar
En jätte bodde i Fjärås Bräcka. Han hade länge va- rit rasande på alla de vällingklockor 1), som han hörde från alla håll i de många storgårdarna nedanför åsen. En dag stod han överst på Bräckan och fick höra en ovan- ligt stor vällingklocka skramla på nånstans söderut. Då blev han rent ursinnig och grep ett förskräckligt stort sten- block och slungade det åt det håll, varifrån ljudet hördes. Det var vällingklockan på Åskloster han ville åt. Men stenblocket nådde inte riktigt fram. Det sprack i två bitar av farten. Det största stycket tog mark strax väster om de ___________ 1) Jag frågade meddelaren, om det inte möjligen skulle vara kyrk- klockor. Men han bedyrade att det var det inte. Någon kyrka i Åskloster hade han aldrig hört talas om. - Sägnen sådan jag fick den i Landa är ett tyd- ligt bevis på folktraditionens förvanskning. Samma sägen har jag återgivit i / båda torpställena Axas i "Nasaret" och ligger alldeles intill landsvägen på höger sida, när en kör norrut. Det mindre stycket slog ned i Viskan mitt för herregården Åskloster, som i alla fall fick ha sin vällingklocka i fred. 1) _______________________ 1) Göteborgs Jubileumspublikationer XVI, sid. 70, men där i en mera ursprunglig form.