Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Att skydda sig för vittren
Då man lägger sig på backen ska man lägga stål först. Då har inte vittren makt att göra en något. Det var en gampojke här i Orrnäs, som hade lagt sig ute och somnat i slåttann, och då han vakna så skaka ena armen för honom så förfärligt. Men då han åt eller höll i lien eller så, så var den stilla. Likadant också när han satt i kyrkan. Men så fort han kom ut, så skaka han likadant. Han rakt nötte sönder byxorna utav att armen slog emot dem. Till slut var han en visgubbe, och han sa att han hade legat åtför (i vägen för) vittren. Och han laga ihop nånting åt honom, som han fick smörja med, och då vart han bra.
Kloka
Jag minns, att de gamla talade om, att det fanns människor, som hade svartkonstböcker och såna kun- de göra vad de ville.
Kloka
En tattarkäring kom en gång in i en gård i Soleryd här i socknen. Gubben var ensam inne i stugan. Käringen började som vanligt att tigga och hotade, att hon skulle trolla ont över gården, om hon inte fick som hon ville. Gubben trodde inte på sånt, så han svarade: - Dä va bra. För jag har en trollkäring själv. Ja ska kalla in henne, så får vi se, vem som ä värst. Och så ropade han på hustru sin. Men när hon kom in, så sprang tattarkäringen och gömde sig bakom ett sparlakan och bad för guds skull, att den andra inte skulle göra henne något ont, så skulle hon också lämna dem ifred. Och så hon på dörren.
Läkekonst
Matleda. Mot madalaja skulle det vara bra att ha i sig några stycken levande löss. En fick ju ta dem i någon slags mat, förstås. Gulsot. Vi säjer gulasod. Knarren. Det var nån slags sjukdom i fingerlederna. Det knäppte i leden var gång en rörde honom. Kikhosta. Mot kigehosta är det bra att ge barnet in marramjölk. Men det ska vara mjölk efter en enfärgad märr, annars hjälper det inte. Onda bettet. Onna bedet var en förskräcklig värk, som en kunde få i en finger. Ofta värkte det så vilt, att benflisor värkte fram. De trodde att det kom sig av ett slags små kryp, som levde under stenar. Nåt namn på dem har jag aldrig hört. Vårtor. Det fanns många hjälpmedel för vårtor men / om det gjorde nån nytta, det vete herran. Själv hade jag en stor ful vårta på handen. Den skar jag bort med rakekniven och strödde kalk på. Den blev borta. Det skul- le också vara bra att skära itu ett äpple och gnida vår- torna med skärsidan sätta ihop äpplet igen och sen gå och gräva ner det i jorden på en plats där det inte gick nån människa. Ett annat gammalt sätt är att kasta ärter i en brunn och kvicka sig så man är under tak in- nan ärterna komma till botten.
Läkekonst
Den i annat sammanhang nämnda Starke Sven i Ånäs skulle ha varit mycket skicklig i konsten att sätta ihop och läka benbrott. Men vi hade en här i Landa som var ändå värre. Han hette Kal ve Åna. Han botade benbrott, stämde blod och sydde ihop sår. Han hade alltid med sig en liten flaska med en gulaktig vätska. Av den vätskan strök han alltid på ett sår, när han förband det. Sätta bort piggar. Den sjukdomen som de kalla "pegga" (bölder), kan man lätt bota själv. Det är bara att böra ett hål i en trädstam och så ta lite var från bölden på en klut och stoppa in den i hålet och sedan plugga väl igen det. Men för den, som råkar fälla ett sånt träd är det värre. Han får alla / "pegga" som blivit inborrade i trädet och många fler. Det var en karl, som fällde ett träd av den sorten. Och han blev så full av "pegga" så det fanns inte en fläck på hela hans kropp, som inte hade någon, somliga större och somliga mindre. Sätta bort tannavark. Det var någon gammal i släkten - jag tror det var morfar - som fick en sån förfärlig tandvärk en gång på en resa. Så kom han till en smedja som låg vid en korsväg. Där gick han in, ja, inte för tandvärkens skull utan för att få något smitt. När smeden fick höra hur det var fatt så lärde han honom ett gott råd. - Här har du ett hästskosöm, sa han. Ta nu och peta tanden med det, så att där kommer lite blod på det. Gå sen ut på korsvägen här mittför och slå ner sömmet mitt i själva vägkorset. Och det hjälpte.
Läkekonst
För skiver (rakitis) hos barn är sådant vatten, var- med ett lik tvättats, ett bra medel, och likaså för flera andra sjukdomar. Vårtor blir borta, om man med vårtan berör en död eller bestryker dem med liktvättvatten. Vårtor kun- na också borttagas genom att kasta så många ärter, som man har vårtor, i en brunn och laga så att man hin- ner under tak, innan ärterna nått botten.
Läkekonst
Vi hade en pojke som fick skiver (rakitis) så rys- ligt illa, så att efter en lite tid kunde pojkstackarn inte gå, inte stå på benen. Vi sökte flera läkare, men ingenting hjälpte, och sjukdomen blev bara värre. Då tog jag pojken med mig och for till Kongs- backagumman, du vet, hon som bodde på Hambrölier. Hon smorde varenda led på pojken med en salva och allteftersom hon smorde, så band hon om leden med linnebindlar. Dessa skulle sitta på ett par dar, sen skul- le de tas av, och då skulle de brännas. Vi gjorde som hon hade sagt, och dan efter det bindlarna voro borta, så gick pojken.
Magi
Till Värö kom en kringvandrande krämare, som erbjöd sig läsa bort alla råttor. De gingo in på hans villkor. Sen gick han omkring från gård till gård och kallade ut råttorna. varevelia råtta kom. På ett ställe kom det en liten stackare, som var halt. Men krämaren sa till henne: "Du får nog följa mä, du mä." När han hade fått alla samlade, så bar det rakt ned i Viskan. Där drunknade de.
Magi
Förr talade de om att det fanns människor som kunde ta makten av både folk och fä. Men jag har aldrig träffat någon sådan. Det fanns också sådana som kunde förvända synen på andra. En hörde jag som var styv till det. Han slog vad med några stycken, att han skulle krypa igenom en stock som låg där ifrån den ene änden till den andre. Han började och det såg ut precis som om han krupit allt längre och längre in i stocken, och till sist var han inte synlig alls. Men så kom där en karl, som inte hade varit med från början och som han sålunda inte hade förvänt synen på, och denne sa till de andre: - I ä dumma. Ser I inte att han kryper på / marka ut från stocken. Då sprack det sönder. Då sågo de allihop hur han kravlade på marken. Om någon var förälskad i en annan och ville ha den lika kär, som han (hon) själv var, så behövde han bara skära sig aldrig så lite i en finger och laga så att en droppe blod kom i något, som den andre parten skulle dricka (mjölk,, kaffe e.d.)
Spådom
Förr fanns det gott om spåkäringar. Men nu tror jag inte det finns en enda i hela Landa. De spådde i kaffesumo. Och de spådde i kort. På marknader i Kongsbacka var det alltid flera stycken som spådde, och de tjänte bra pengar. Men det säkraste sättet var att spå i ägg. Då slog man sönder ett ägg och lät det rinna i en kopp. Sen skulle den, som skulle bli spådd, vara kvick att lägga handen över koppen och hålla den där en liten stund. Därefter kunde spåkäringen läsa framtiden i ägget.
Starka
På den stora kungsgården Åskloster i Ås socken höll man på att köra in hö. Patron hade främman- de ända uppifrån Stockholm, fint folk. De hade nog aldrig sett sånt arbete, så de skulle nödvändigt ut och se på, hur folket bar sig åt. Patron följde med, det förstås. De körde med oxar på den tiden. Stora, starka oxar hade de, och de lässte väldiga lass. Då tyckte en av Stockholmsfröknarna att det var rent synd att tvinga de arma djuren att dra såna lass. Men patron bara skrattade och sa att det inte var så farligt. - Vi ha en bonde här strax intill, som utan svårighet drar ett sådant lass, sa han. Det ville de främmande inte tro. Och så slogo de vad. / Då skickade patron bud efter Sven i Ånäs 1) Han var känd över vida trakter för sin oerhörda styrka. Han kom. Patron sa till honom: - Hör du, Sven, du får det här hölasset, om du själv drar hem det till Ånäs. Sven grinade brett och sa: - Ä dä nôra å herrskapet, som vell åka så sätt er på, så många som vell. Och desse fine fröknarna tyckte det var roligt, så de klättrade upp allihop och en del herrar också. Och så klämde Sven till och drog. Sakta gick det, men han mattnade inte. Så länge han var på stora landsvägen över det stora släta åkergärdet gick allt bra. Men när han vek av från stora vägen och skulle uppför backarna till Ånäs by på sämre väg, så började Sven bli lite rädd, så han stannade ____________________ 1) Ånäs är en by som gränsar till Åskloster, men avståndet blir rätt betydande, enär Åsklosters ägovidd är synnerligen imponerande. / och ropade upp till de åkande: - Dä ä la bäst, att I hoppe å, för annars kunne I kanske slå i mark å fördarva er. De lydde honom, ty lasset skakade så pass, så det var inte lätt att hålla sig kvar. Men Sven drog hem sitt hölass med glans. (Den allbekanta historien om salttunnan är också knuten till Starke Sven i Ånäs. Johansson kunde även den, men jag har förut återgivit den efter annan meddelare, som för resten inte kunde den nu anförda. J.K.)
Starka
I Ånäs by i Ås socken bodde för längesen en bon- de, som var grymt stark. Han kom en gång in i en handelsbod i Varberg och ville köpa en tunna salt. En dräng följde med och mätte till saltet och sen erbjöd han sig att hjälpa bonden med den tunga säcken, så att han fick den på vagnen. - Ånej, sa bonden, dä dara lelle bär ja la. - Du har ju en mil hem! - Än sen då. Därmed kastade bonden säcken på axeln och bör- jade knalla iväg på hemhållet. Drängen och en till följde efter, för de ville se hur långt han orkade. De vaktade honom ända till Tångaberg. Där gick han av vägen och började gå och äta kröser (lingon) med salt- säcken på ryggen och böjde sig ner gång på gång / och rätade upp sig igen. Då blev väktarna rent flata och vände och läto bonden gå ifred.
I syne
1. Det var en karl här som var i syne. En kväll natt gick han förbi Landa kyrka. Då såg han en hel mängd döda människor på kyrkogården. En kvinna kände han igen. Då hälsade han: - Go afton, Krestina, å alle Guds vänner. Krestina svarade ingenting men en annan käring skrek till: - Va ska då alle vi andre göra? 2. Två däker kommo en kväll utifrån kyrkan och gingo vägen häråt. Den ena steg av vägen, men den andra bar rätt fram och gick mitt i vägen. Dan därpå frågade hon som gick åt sidan: - Men såg du inte, vad du mötte? - Nä, vad då? / - Såg du inte, att du gick rakt igenom en stor likfärd? Men jag såg det, och jag kände igen alli- hop i likföljet. Du ska få se, att det snart blir lik i Maen. Hon fick rätt. Där låg en man sjuk i Maen, och bara några dar senare så var han död.