Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Talesätt om julen
Ann'da trätt* ä jula slätt, tjugene Knut kör jula ut. *trettondedag
Om trollen i Kleva berg i Mårdaklev
I Kleva berg bodde förr bergatroll. En gång en tidig otta körde en bonde till kvarn. Då fick han ta en dörr i berget, som stod öppen, och han såg att det gnistrade och brann en stor brasa där inne, och han hörde någon som sa: "Dödi, Dödi, Dinte lelle, Dinte lelle trolla i elden och brände upp sig." När han kom hem talade han om vad han sett och hört. Där höllo de på med att brygga juldrickat, för det var så där en vecka före jul. Där inne var också en kvinna, som han aldrig hade sett förr. Hon var stor och grov, och hon hade bröst så stora, så hon hade slängt ett över var axel. När hon hörde vad bonden berättade skrek hon: "Då va' de' min unge" och sprang. I hastigheten glömde hon den kittel hon hade haft med sig för att ta vörten i. Den kitteln var av mässing, och det påståss, att den finns kvar ännu.
Troll
Här är ett berg borta i Tummared. Där skall vara troll. De kunde höra, hur det vävde inne i berget. Och om vintertid hade de sett spår i snön. Det var efter trollungarna, som hade gått ner till sjön barfota. Strax före jul skulle bönderna mala om nätterna. Då kom trollen och stannade kvarnarna för dem. Det talte min mor om. Hon och hennes far var ute i en kvarn i Fagered och skulle ha malet. Rätt som kvarnen gick som bäst tvärstannade den. Mjölnaren gick ut och skulle se, vad som var till. Men han förstod ingenting. Vattnet och allt var i ordning. Men om en stund tog kvarnen till att gå så, så att de måste ge sej därifrån. Det var visst om lusse. Och det trodde de var troll och allt det som ont är :'s utskickelse. Om en kvinna fick ett barn, la de stål över dörren. Det skulle vara där, tills barnet var döpt, för att trollen inte skulle komma och byta bort barnet.
Julseder
Tre torsdagar i rad före jul skulle man gå årsgång sent på kväl- len. Julnatten skulle man få höra vad som skulle hända en. Det var vid en korsväg, och vi var tre flickor. Den som fick höra en hund skälla i väster - hon blev gift åt det hållet. Jag hörde ett brus som från ett vattenfall - jag visste inte vad det skulle betyda, men sedan när jag kom att resa till Ame- rika, begrep jag det. Julnatten fick man inte tala till varandra, men de tre torsdagskvällarna var det inte så noga. Hemma gömde vi julbröd till dem som sådde. De skulle ha en bit av det i såskäppan och gå och äta - nej, de fick inte sitta. Hästarna fick också. Det var av det finaste brödet. Man skulle ha brått hem från kyrkan juldagen. Och det första hus- fadern skulle göra, när han kom in hemma, var att köra käppen i askan i spiselvrån. Julhalmen hade vi hemma när jag var barn. Den lades in julaf- ton på eftermiddagen. Vid nyår tog far in ny halm.
Lucia. Tomasdagen. Jul.
Lusemorgonen skulle man upp vid 2 - 3 tiden och ha sig luse- beten. Den bestod av brännvin, kaffe och dopper. Sedan började man att laga till julen. Det bryggades och bakades, tvättades och lekades. Karlarna var på logen och tröskade. - Man bakade i två dagar. Brödet skulle räcka till ett par månader efter jul. Alla i familjen skulle ha sina be- stämda kakor. Barnen och tjänare skall ha sina julhögar, och bonden själv skulle ha en kaka, som han sedan gömde till vårarbetet början den s.k. vårkakan. Vid bryggningen användes ett stort lakekar. Först slogs hett vatten på maltet i en kittel. Så slogs brygden i karet, som kalades rosten. I botten på detta låg aleträn och ovanpå dem halm. Veden avsåg att ge färg åt drickan. Denna fick nu stå och dra sig över en natt. Blev det ingen vört, trodde man, att trollen hade tagit den. För att förhindra detta / stoppade man ett glöd i karet. Sedan silades drickan, och jästen tillsattes. Min mor brukade sedan sticka en kniv mel- lan gjordarna, för att inget ont skulle ta på drickan. Man skulle alltid ha vävt ett stycke att sälja till Tomase marknad. Ett rim löd: "Tomasmässe de är här marken i var sta." Till julafton var all regöring avslutad. Då hängdes handkläderna upp. Dessa bestod av längder av vitt tyg med knut- na hålsömmar. Hemmagjorda papperskransar hängdes också på väggarna i stugan. På förmiddagen kom soldaten och skulle ha sin julakost. Då stod drickan och ystekarsosten på bordet. Den senare kunde väga upptill 20 kg. Det fick inte vara ledigt för ost på bordet under hela julen. Soldaten skulle alltid tas emot väl och bjudas på mat, när han kom om julafton. I skymningen kom far och drängen in med var sin halmkärve. Det var tre stukor i var kärve. Far frågade: `Får vi låna hus här en fjorton dar ?` Mor svarade: "Välkomna. Varsego kom fram å sett !" Då satte de kärvarna mitt på golvet, och så fick de sin sup. Hela huset skulle nu ha kaffe och dopper, innan halmen breddes. Sedan stöttes kärvarna i / golvet tre gånger, och far så efter, om där låg korn un- deer dem. Var detta fallet, skulle de bli bra gröda nästa år. - När kaffet var drucket, skulle mor breda halmen. Där- under skulle alla sitta stilla och lugna. Ett par stukor stacks under bänken. Dem skulle man sedan ha under huvudet. Far och mor låg inte in halmen men barnen låg där och drängen och pigan. Man hade inte av sig kläderna. Halmen låg på till Knut. Nyårsafton och trettondagsafton breddes ny halm på den gamla. Juldagen for man till otta klockan sex. Sedan skulle man inte gå ut någonstans den dagen, för då slängde de gödsel i näsan på en. Annandagen skulle de stå upp bittida och ta möke- bollen från varann. Var och en ville vara först uppe. Först mocka- des i egna stall och ladugården. Så tog man mökebollen, en sup och ralleklöva d.v.s. den syltade klövern efter stornöt. Sedan mockade man för grannen, och skulle då även ha sig en möke- bolle. De red och vattnade hästarna annandagen i ottan före min tid.
Lucia och jul
Lussemorgonen skulle man upp vid 2-3 tiden och ha sig lussebeten. Den bestod av brännvin, kaffe och doppet.. Sedan började man att laga till julen. Det bryggades och bakades, tvättades och lakades. Karlarna var på logen och tröskade. Man bakade i två dagar. Brödet skulle räcka till ett par månader efter jul. Alla i familjen skulle ha sina bestämda kakor. Barnen och tjänarna skulle ha sina julhögar och bonden själv skulle ha en kaka som han sedan gömde till vårarbetets början, den så kallade vårkakan. Vid bryggningen användes ett stort lakekar. Först slogs hett vatten på maltet i en kittel. Så slogs brygden i karet, som kallades rosten. I botten på detta låg aleträn och ovanpå dem halm. Veden avsåg att ge färg åt dricken. Denna fick nu först stå och dra sig över en natt. Blev det ingen vört, trodde man att trollen hade tagit den. För att förhindra detta stoppade man ett glöd i karet. Sedan silades dricken och jästen tillsattes. Min mor brukade sticka en kniv mellan gjordarna , för att inget ont skulle ta på drickan. Man skulle alltid ha vävt ett stycke att sälja till Tomasmarknad. Ett rim löd: "Tomasmässe da, ä här marken i var sta". Till julafton var all rengöring avslutad. Då hängdes handklädena upp. Dessa bestod av längder av vitt tyg med knutna hålsömmar. Hemmagjorda papperskransar hängdes också på väggarna i stugan. På förmiddagen kom soldaten och skulle ha sin julekost. Då stod drickan och ystekarsosten på bordet. Den senare kunde väga upp till 20 kg. Det fick inte vara ledigt för ost på bordet under hela julen. Soldaten skulle alltid tas mot väl och bjudas på mat, när han kom om julafton. I skymningen kom far och drängen in med varsin kärve. Det var tre stukor i var kärve. Far frågade: "Får vi låna hus här en fjorton dar" ? Mor svarade: "Välkomna. Varsegod kom fram å sett". Då satte de kärvarna mitt på golvet, och så fick de var sin sup. Hela huset skulle nu ha kaffe och dopper innan halmen breddes. Sedan stöttes kärvarna i golvet tre gånger, och far såg efter, om där låg korn under dem. Var detta fallet, skulle det bli bra gröda nästa år. När kaffet var drucket, skulle mor breda halmen. Därunder skulle alla sitta stilla och lugna. Ett par stukor stacks under bänken. De skulle man sedan ha under huvudet. Far och mor låg inte i halmen, men barnen låg där och drängen och pigan. Man hade inte av sig kläderna. Halmen låg på till Knut . Nyårsafton och trettondagsafton breddes ny halm på den gamla. Juldagen for man till otta klockan sex. Sedan skulle man inte gå ut någonstans den dagen, för då slängde de gödsel i näsan på en. Annandagen skulle de stå upp bittida och ta môkebollen från varann. Var och en ville vara först uppe. Först mockades i egna stall och ladugårdar. Så tog man môkebollen, en sup och ralleklöva det vill säga den syltade klöven efter stornöt. Sedan mockade man för grannen och skulle då även ha sig en môkebolle . De red och vattnade hästarna annandagen i ottan före min tid.
Vårarbete
Som snö och drivor låg på vintren, likadan skulle grödan ligga under sommaren, det skulle bli bra skörd. Man skulle sitta på harven och äta av såkakan. Även hästarna skulle ha en bit, detta gav styrka åt hästar och körkarl. Det skulle bli mer nästa år, om den sista neka blev liten, den skulle då bli fylld. Präglarna sade då de trask två: "Pick pack du å ja." Tre, "fattas en, fattas en," fyra, "Picka packa päls och jacka." Det skulle vara upptröskat före jul. Den som slog sista slaget i logen på sista blötan fick heta "logubbe", detta namn fick han bära tills långt fram på vintren. "Ja, sa sega dä ble ena ojämn tröskning den sista sia, för alla va rädda att de slog sista slaget." Något brännvin i ladan minns jag inte, men ena halvskäppa äpple hadde de lagt ned.
Lucia. Tomas
Lussefärs släkte skulle vara ett stridbart folk. Det står ju: "I må komma som 12000 tecknade av Lussefärs släkte, så slo- ge jag Er dock." - Lussemorgonen skulle man upp mkt tidigt för att hindra Lussegubben att komma in. När det blev ljust i huset, så trivdes han inte. "Lussebbeten" bestod av brännvin och fläsk. - Ordet har inget med lus att göra. Vid Lusse skulle korna ha bättre "foras". De fick då hö istället för halm. Det var deras "lussebete". - Var det inte slaktat till Lusse, så skulle det ske omedelbart. Men slakten skulle inte ovilkorligen ske Lussedagen. Grisen fick inte stickas med dagen, utan det skulle ske i ottan, "svinotta". Nötslakten kunde också företagas tidigt samma dag. - Vid lussetiden tog man itu med brygd och bak. Öl och bröd skulle sedan räcka till "lilla jul". - Till Tomasmäss skulle allt stök vara undangjort. Då tvådde man ansikte och fötter. Samma dag hölls höstmarknad i Borås.
Tomten.
Mor talte alltid om tomten. I hennes hem hade de lagårn bredvid grannens lagård, och de hade tomtar. Mor och de andra kunde höra, hur två tomtar tisslade hos grannarna, men var de tysta för att lyssna, slutade tomtegubbarna också. En morron, när far kom hem, sa han, när han gick förbi lagårn: "Nu har Svål tröskat maj." Då började det vina kring honom, och när han kom in small det till i stugknuten. Tomtarna hade nog röda mössor De var nog snälla. Det var en tomte, som hjälpte en smed att smida. Smeden gav tomten nya kläder till jul, och då sa han till honom: "Nu bli junker för finer". Då svarade tomten:" "Då blir jag för finer att smida", och sen hjälpte han honom aldrig mer. Hon tyckte inte om att / smeden sa' så. Det skulle hänt åt Vegby till detta. Det hörde jag som barn. Om smedens släkt lever än. Tomten skulle nog bemötas med aktning. Det var inte rätt säga nåt åt honom. Där tomten var, där var trevnad.
Nyår
Nyårsafton, när de hade skjutit spjället, skulle de inte röra askan. När de så stod upp nyårsdagen skulle där stå spår i askan. Viste spåret inför skulle där födas någon och stod det så att det viste utför, gick det någon ur huset. Vem som kom nyårsdagen sa de var nyårsgåva. Den äldste i huset fick den första nyårsgåvan - var det en karl som kom var det det äldsta fruntimret som fick, och var det ett fruntimmer var det tvärt emot. Sen gick det efter ålder. Det skulle vara sådana som inte varit där förut på julen. Och inte skulle de vara bjudna utan komma ändå, annars räknades det inte. När de såg nyårsnyet skulle de passa på och ha en psalmbok och slå upp den. Var det då så att de slog upp en begravningspsalm skulle de dö på året. Annars gick det väl bra för dem, då fick de väl leva. Fick de tag i en mjölkabötta att ha i händerna när de såg nyet, skulle de få så mycket mjölk det året. Och de som ville samla pengar skulle ha plånboken på sej. 'Mûnemest' (för det mesta) bli två ny lik nyårsnyet.
Julafton
För att värdigt fira julen fordrades ett förfärligt stök, som börja- de för Lusse; såsom slakt, brygd, bak och storrengöring. Julgrisen slaktades ofta på själva Lussemorgon eller någon dag förut - korv och syltor skulle vara färdiga till julen. Juldrickat skulle bryggas - mal- tet därtill var iordninggjort i förväg - och julbrödet bakas. Bröd ba- kades flera sorter såsom surlimpor, vörtbröd, grovbröd och siktebröd. Min mormor gjorde en sorts surlimpor, som var mycket goda. Kokt råska- lad potatis stöttes fint så inga bitar fanns - däri arbetades in litet grovt rågmjöl, så det blev en lagom fast deg - degen lades i ett stort lerfat. Den skulle stå i värme en tre-fyra dagar, tills den började spricka - då lades den i ett tråg. Litet mjölk, sirup och kummin jäm- te jäst tillsättes och mjöl, så mycket som behövdes. Detta blev ett mycket gott och saftigt bröd, sötsurt. Av varje brödsort bakades en / kaka till varje familjemedlem, som kallades julhög och skulle stå på julbordet. (Men denna sed började att taga av då jag var barn, så det var merendels då endast småbarnen, som fingo detta.) I mormors ung- dom var det däremot ett bruk, på julafton fick var och en av tjänste- folket sin julhög - en del gömde dem under hela julen, men en del bar hem dem till sina fattiga föräldrar och små syskon - där det of- ta var ont om mat. Så bakades också vetebröd, julkusar och stora vetekransar, småbröd och "ringakakor". Var det ett förmöget hem, så behövdes också matva- ror, ty många voro, som skulle tänkas på till jul. Bl.a. gick orgel- trampern och tog upp sin rättighet, som han kallade det. Han hade sin lön in natura d.v.s. han skulle ha litet i matväg på varje ställe, och det gick han och tog upp dagarna före jul. Ingen som kunde, ville va- ra sämst, så det blev bröd, kött, fläsk, korv, ost m.m. i säcken - det hörde också till, att han skulle ha en sup; det hade han en flaska med sig och tömde i, så inte heller julbrännvinet behövde han försa- ka. Han gick på varje ställe i socknen - även torp och backstugor - / så han fick gå hem många gånger och tömma säcken. Detta fortsatte till omkring 1890-talet. Många tiggare passade ock- så på att besöka hemmen vid juletid, ty det ansågs då fult att låta någon gå från sin dörr ohjälpt. Så var det storrengöringen - mormor talade om att det fanns de hem, där det ej skurades mer än till jul och midsommar - och ofta var det ju smådjur inne - såsom höns och får. Då fick ofta manfolken hjälpa till - var det riktigt smutsigt slogs ofta ett par spannar vatten på golvet, fördes omkring med en grov riskvast och fick blöta på, sen var det att taga vad man hade till hands att skrubba med, såsom träskovlar, spadar och grova ristvagar och då fick man ösa upp och torka upp sör- jan så gott man kunde - sen finskurades det med rent varmt vatten och en finare tvaga - och torkades efter med vitmossa. (Skurborste och skurtrasor användes icke av våra mormödrar). Torr vitmossa gällde det att taga upp om sommaren, så man hade ett stort förråd. Allt detta skul- le vara färdigt på kvällen dagen före julafton - där det var ordning i huset. På julafton gjordes allt småpynt, lades på dukar, sattes ljus / i stakar (ljusstöpningen var också en viktig del av julförberedelser- na). Ljusen stöptes i allmänhet på senhösten då får- och nötslakten ut- fördes. I mormors ungdom användes inte julgranar inne hos allmogen - utan en handgjord krona av bleck och trä, i det senare fallet var träet ö- verklistrat med olika sorters färgade papper, klippta i smala ränder och klistrade i spiraler. Användes både trä och bleck, var även träet överklätt på liknande sätt, men blecket var klippt i löv och vackra slingringar och fäst så att det utgjorde prydnader. Mormor talade om, att deras far hade gjort en sådan till dem då de var små - där var ä- ven plats för sex ljus. Då denna krona på julafton kom in och ljusen tändes i den, då var det högtid i stugan. Jag kan inte säkert säga, när julgranen började göra sitt inträde i allmogehemmen, men jag skulle tro, att det var omkring 1850-talet och blev sen mer och mer vanligt. I mina morföräldrars hem fanns alltid julgran så länge jag minns - mor- mor älskade julgranen lika varmt som jag gjorde....... Julaftons morgon började likadant som Lusse morgon d.v.s. till fru- / kosten skars julosten, ett par sorters bröd, jämte smör. Drickstopet stod alltid på bordet, likaså mjölktillbringaren. Kaffe serverades och ett par supar pr man. - I många hem tog brännvinet överhand och förstörde julfriden och julglädjen för hela familjen, sorgligt nog. I mormors ungdom och till omkring 1850-talet brändes ju nästan i var- je gård, och senare togs hela fat hem och delades. Detta senare för- siggick då jag var barn - alltså 1880- 90-talet. (Efter sen bränvinsbränningen var förbjuden, brändes ofta i smyg. ibland belv de fast och då tog de bränvinspannan i beslag och det blev stränga böter ....) Så sattes tidigt en stor järngryta på elden och där kokades det su- gel, som skulle vara till julmat, såsom kött, fläsk, korv och rullsyl- ta, och det skulle vara färdigt till kl. 12, ty då samlades allt hus- folket i köket eller vardagsstugan för att doppa i grytan. I allmoge- hemmen samlades de alltid i stugan = vardagsrummet, och då stod det alltid uppdukat på bordet, skuret bröd av alla sorter jämte av alla sorters sugel. Var och en fick ta av det han ville ha. I vardagslag / delades sugel och ofta också bröd till varje person - ja detta bruka- des i mormors ungdom och ända fram till 1880- 90-talet, och på en del ställen ännu längre. Då mormor var barn och ung, breddes halm på gol- vet, tjockt med halm, och det tyckte alla var roligt. Sängarna stod bäddade, men husfolket låg i halmen över juldagarna - barnen ännu läng- re. Den första halmen låg kvar till nyårsafton, då byttes den och ny lades in - den låg till trettonde. Då byttes den och låg till tjugon- dedag Knut, då var julen slut på allvar. På julafton rullades ett stort lakekar in i stugan, ty nu skulle alla bada - vatten hade värmts i en stor gryta i den öppna spiseln - kvinnfolken först, och sen manfolken i tur och ordning. Därpå togs på rena kläder både över och under, och det tyckte alla var både högtid- ligt och skönt. Då kände man sig ren och fin för att rätt kunna fira den heliga julhögtiden. Sen hjälptes manfolken åt att bära ut vattnet och karet. Under tiden kokade kvinnfolken kaffe och dukade fram och då skulle alla sorter av det bakade vetebrödet och småkakor - där så fanns - smakas av och då tändes julljusen i krona eller gren, jämte / stakar; och då var det jul. Därefter lästes julevangeliet och några psalmer av husfadern eller husmodern - de kunde ju vara gamla och sy- nen dålig - och då blev det någon yngre person, som trädde i stället. Det är underligt när man tänker på t.ex. min mormor och morfar ha- de aldrig gått en dag i skola utan fått lärt sig i hemmet, men de läs- te utmärkt och kunde därtill långa stycken i biblen och katekes utan- till, därtill de flesta psalmerna. Heder åt dem - och många av oss få skämmas, som dåligt utnyttja våra rika möjligheter. (Min mormor gick och läste vid 14 års ålder, vilket var mycket o- vanligt vid den tiden och så fick hon jämte tre av kamraterna var sitt nya testamente såsom belöning och till minne - även detta en ovanlig utmärkelse för den tiden) ... I min barndom åts alltid risgrynsgröt och lutfisk till kvälls- mat jämte uppskuret sugel. Ett par stora hela kanelstycken skulle ko- kas i gröten - de togs bort då den var färdig - sen ströddes den över i rutor med finstött kanel. Mormor talade om att de även i hennes ung- dom åt "viter gröt", men om det var risgrynsgröt vet jag ej. / Sen julbordet dukats på julafton, skulle det ej dukas av (d.v.s. sådana matvaror som ej tog skada.) Ett stort fat varå fanns fläsk, kött, korv och sylta uppskuret, den hemysta osten på en tallrik, samt drickstopet - gärna även brännvinsflaskan; i mormors hem användes en stor vit fyrkantig flaska till detta. Vid julen var smöret packat i en rätt stor och hög glassmörask; smöret var mönstrat med en träsked ovanpå - smöret mitt på bordet. Från julafton och till tjugondedag Knut fick ingen besökande lämna huset utan att ha blivit bjuden på nå- got, ty då bar han ut julen sades det. På julafton gick man tidigt till sängs, ty man skulle ju upp till ottan nästa morgon. Det troddes att förfäderna gästade det gamla hemmet under julnatten och därför skulle bordet ej dukas av och ordning och reda härska i hemmet. På juldagen skulle alla till ottan, som kunde komma ut - i mormors ungdom började ottan 5-6 på morgon; i förväg hade alla skaffat sig tjärbloss, som de hade och lyste sig med; även de åkande hade tjärbloss. Stugornas fönster voro upplysta med hemstöpta talgljus - ofta tregre- niga. Det var en vacker syn att se alla dessa upplysta fönster och al- / la rörliga bloss i backar, stigar och på vägar - med den kära kyrkan som mål - i den mörka vinternatten. Vid framkomsten till kyrkan kastades alla blossen i en hög vid in- gången och de bildade ett stort hål, som gnistrade och lyste. Ja så berättade mormor och så tillgick det även i min ungdom, med undantag av blossen - talgljus användes rätt länge - Mormor stöpte alltid ljus till julen ända till omkring 1890-talet, men det fanns stearinljus att köpa, och vaxstapler till julgranen. Vaxstaplarna voro böjda i en spi- ral (smala) så de fick man sätta upp allt eftersom de brann. (Mormor berättade också några sägner om de dödas julotta - önskas det?) Även i vår tid upplysas alla fönster och ytterbelysning tändes juldagens morgon, fast nu är det elljuset som strålar. Både i min barndom och nu börjar julottan kl. 7 på morgon. .... Alla åkande kappkörde från kyrkan när de for hem från ottan, ty den, som kom först hem skulle få sin skörd först inbärgad under det komman- de året. .... Så åts frukost - smör, bröd, ost och uppskuret, nedsköljt av sup, dricka och kaffe. Middagen bestod av lutfisk, kött, fläsk och / korv - det skars upp och åts kallt - varm potatis. Om det fanns gröt sen föregående kväll kvar, så koktes det upp mjölk och däri lades det klimpar av gröten och åts efteråt, sen åts fruktsoppa (hemtorkade körs- bär, russin och sviskon) om tillgång och råd fanns. (Fikon var också mycket uppskattade i soppan om man hade råd). Efter middagen och sysslornas utförande lade sig alla att sova en stund med kläderna på - kröp ner på bänkar och soffor - och i julhal- men på golvet, för att vila ut efter den tidiga ottefärden. Detta kal- lades att "môla möske". Natten mellan juldagen och annandagen bildade ungdomarna lag och gjorde rent i ladugården hos grannar och bekanta. Detta tillgick så, att om de var goda vänner med ägaren av ladugården, så gjorde de verk- ligen rent, d.v.s. körde ut gödseln, sopade ladugårdsgolvet, ryktade kreaturen, lade för dem foder och allt var färdigt och i ordning, när husfolket kom ut för att mjölka och sköta om djuren. Men voro de ovän- ner med ägaren - eller han var ansedd som ogin och gnidig - då gjorde de så mycket ofog de kunde, t.ex. körde in hela gödselstaden i ladu- / gården, släpade fram all möjlig gammal bråte och placerade framför in- gången till ladugården, och det kunde också hända, att de stapplade upp en hel del gammal bråte framför ingångsdörren till boningshuset, så att husfolket hade en mycket arbetsam stund innan de kunde taga sig ut. Denna sed varade fram omkring 1850-talet eller något längre. Ungefär vid den tiden började folk sätta upp julgranar utanför sina hem. Det var då ett mycket omtyckt trick att natten mellan juldagen och annandagen byta bort dessa - där spelade också vänskapen en stor roll. Det kunde hända, att den som hade ett par stora, ståtliga gra- nar vid sin dörr, kunde få dem utbytta mot ett par små fula ruskor, eller helst bli utan; och detta ansågs mycket harmfullt. En fattig torpare eller backstugusittare kunde under annandagsnatten få sina små rankiga granar utbytta mot storbondgårdens mera storståtliga d:o; de gott anseende hos bygdens ungdom. Ibland vakades det i gården för att vakta julgranarne. Denna sed varade till 1890-95. Annandagskvällen gick man omkring med julbocken. Detta tillgick så / att någon av de manliga ungdomarna skrudades i en getskinnspäls med stora horn; han leddes i ett rep in i stugan av några kamrater - han bräkte och slogs. Barnen skrattade och skreko och flydde upp i den sto- ra sängen eller upp på ugnen, som den tiden ofta fanns i allmogens storstuga. Både bocken och de, som ledde honom, skulle trakteras med vad huset förmådde, och som det vid denna tid fanns gott om brännvin, slutade detta ofta med vilda uppträden och blev sedermera på grund därav förbjudet. Denna sed brukades ej då jag var barn.
Annandag jul
"Ljuse stjärna" går de allt med än, o det gjorde de förr också. "Julvisan" (Guds son är född i Betlehem) och Staffansvisan sjöngos. Det var annandag jul på morron som vi gick. En var utklädd till Judas med en vrängd skinn- päls o en väska på ryggen. Vi andra sjöng, o han fick tigga. Det var ibland som de var utklädda till visa män också, men det var inte vi. Vi sjöng också: "Goder morgon, goder morgon / både herr o fru husbonde, matmoder, varer lustiga nu. (l. stiga lustigt ur säng) Vi önska Eder alla en fröjdefull jul (l. lycksalig god jul) från alla olyckor bevare eder Gud! Inte ä vi utgångna på något snikeri, frukost åt vi hemme, men dä tror inte ni!" Om de inte kom in på ställena, så sjöng de: "Jag ser på eran skorsten svart att här bor ett rackarepack, jag ser på eran skorsten blå Maja inunner o Lasse oppå!"
Annandag jul
De gick o sjöng "julavisan" annandag jul, när jag var pojke, "Guds son är född i Betlehem på denna dag." Och så skulle folket på ställena bjuda dem på något. Och ibland var de utklädda, det var "Judas mä pongen" o "vise män" som var vitklädda, o så var en klädd som knekt med blanka knappar. Bönderna satte opp julagranar framför portarna, o dessa var det pojkar som tog o bar bort till andra gårdar, särskilt till sådana där det fanns töser för att "högakta" dessa. Annandag jul på morron gick de också o gjorde rent i varandras / ladugårdar eller också gjorde de tvärt om, öste in gödseln o hade redskapen i oordning. Men på en del ställen kunde de göra så fint o barra golvet t.o.m. De tog då inte ut någon gödsel på juldagen förr utan gjorde fint på julaftons kväll, o sedan fick gödseln ligga till annandagens morron.