Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julafton
Mor skulle promt baka så mycket bröd till jul att det räckte över 'vâffer'. Å jag tror att de skulle hug- ga så mycken ved till jul att de skulle ha kvar av den till Mickelsmäss. Dagen före julafton skulle palten bakas. Den hängdes upp på spett att torka. 'Jullim- pan' skulle vara till 'vâffer'. Allt skulle räcka så länge. Å till jul skulle trösken vara avslutad. Ef- ter jul skulle alla karlar till skogen å kola, så kom de hem frampå våren. Själva kolningen var nog färdig till jul. För den sista milan för året rök på julafton, men milorna skulle rivas å kolen skulle fraktas bort.
Julafton
En "julevrå" hade vi hemma i mitt hem på jul, det var torr och fin björk- ved, som lades opp i en vrå runt och fint ända opp i taket, och den veden fick man ej ta av före jul. Så kläddes golvet med barr alltid. På julafton doppa vi i grytan, o då ställde vi doppegrytan på hugg- kubben framme på golvet. Maten stod alltid kvar på julbor- det under julnatten. Och tomten skulle ha sitt, ett gröt- fat utsatt, då fick de tur i gården hela året sedan. På julafton skulle man bada, / o då elda man bastun varm o la' sig där o svettades o sen skulle man skölja av sig. Alla i huset skulle bada då. Sen elda man "julbrasan" av fin björkved, det var så viktigt med "julaven" alltid. Om det blev en outbrunnen brand kvar i julbrasan, så skulle någon dö i familjen före nästa jul. Korna fick fint hö på jul- morron innan de for till kyrkan. Hemma hade vi bloss till julottan och bjällerkransar skulle det vara på hästarna. Och överallt var det opplyst, när man for förbi.
Läkekonst
En resande som var mycket i Finland hade en fästmö där och en här i Sverige. Han hade lovat komma till Finland om jul men då var han hos den svenska fästmön. På kvällen kom en gesäll och bad om husrum. De ville först inte ge honom det, men han sa att han kunde bli nyttig. På kvällen bad han att få en kittel med vatten. Och då visade han dem den finska fästmön och hennes far som stod redo att hugga den resandes bild, som de också såg, i vattnet. Men gesällen var kvickare och högg finnen i stället. Jag ville lära mig att stämma blod av en gubbe men han sa att det var så syndigt så han ville inte lära mig det. Det var en pojke som retade en finngumma. Hon sa att han skulle få betala för det. Sen gick han som en fyllhund. De påstod att hon satt ner honom. Tagare-Kalle hade en svåger som kunde göra sig osynlig. Han var mästertjuv och ingen kunde ta honom. De hade för sig att det fanns ingenting bättre att släcka en åskeld med än mjölk från en kvinna som gav di. När hästarna blev modstulna skulle man titta genom betslet vid öronen, så skulle man kunna se vem som hade gjort det.
Troll
I Bälinge var det ett torpställe, och där kom alltid trollen från Bälaberget in var julafton om natten och förde sådant liv, så folket kunde inte bli inne. En julafton kom en björnförare med en björn och frågade, om han kunde få bli där med natten. Men de talte om som sanningen var, att det var omöjligt att bo där om natten, för trollena skulle komma. Men björnföraren sa att han nog skulle reda sej med dem, och så blev han kvar där. — Så fram på natten kom trollena, en helan mängd. Björnföraren hade stuckit in björnen i ommen och nu öppnade han luckan och ropade: "Kisse, kisse!" Trollena hade redan börjat spela och dansa, men när de fick se björnen, blev de så rädda, så de gav sej i väg hals över huvud. Den andra julnatten — d. v. s. julen följande år — hörde folket, att det knackade så försiktigt på dörren och att någon frågade, om kissen lever. "Ja, dä gör han", svarade de. Sen fick de vara i fred för trollen, så länge de levde.
Slåtter, skörd och tröskning
Julafton, när de for hem ifrån kyrkan, skulle de köra på kapp. Vilken som då kom först hem, den fick först sin gröda insamlad. De hade alltid för sej haren skulle va i de sista stråna på åkern. Här va så gott om hare förr. "Nu är la haren i det sista, nu ska vi ta honom", sa de. Men han akta sej nog. De skulle vila åkern när de tatt av det sista, annars blev det ingen gröda till ett annat år, sa de. De reste enebuskar i hörnena och strödde enris i stabben, för att inte råttorna skulle stjäla av havren. När de hade gjort å skörden, skulle de ha skördekalas. Då dansa de hela natten på logen. De hade med sej en som spela dragspel och så dansa de hela natten igenom. Här fanns inga tröskeverk förr utan de fick stå och tröska med präglar. Där fick de börja klockan 4-5 på morgnarna och hålla på till 9 på kvällen. Före jul skulle det va upptröskat allastans.
Frieri och bröllop
Fästmön gick och bad om lin. Hon hade en gumma med sig, som bar påsen. Det var en hemma hos oss en gång. Det var fattiga som gick så. Gumman skulle ha lite med. Hon fick vara nöjd med blånor . Det fick inte lysa för någon i fastan. Ville någon gifta sig vid den tiden fick de lysa för sig mellan jul och fastan. Bönemannen skulle ha en skjorta i ersättning. Bruden skulle ha en psalmbok och hela klädseln av brudgummen och själv skulle hon bestå klädseln åt den senare. När det lyste för en flicka sade man: "Nu bröt den benet å sek". Bröllopet stod på 1870 talet i fyra dagar och tre nätter. Första natten var man i brudens hem. Så flyttade brudparet till det nya hemmet, och gästerna följde med. Nu var man där en natt. Därefter delade gästerna på sig och brudens främmande följde med till hennes hem, under det att brudgummens stannade hos denne. Andra dagen drog gästerna kockabråte, det vill säga de hämtade en björk från skogen och släpade den gemensamt fram till kocken. Sen skulle de ha sig en gök på det. Meningen var bara att de skulle ha något att roa sig med.
Juldagen
De gick till julaotte alla förr så när som ett. De hade stora bloss då. Det laga de till dem 14 dagar före jul. Då tog de en stor lång stake och klöv den i änden och satte in tjärstickor och spingestickor där. Så när det led till juladan om morgonen skulle den ut med sitt stora bloss, och då samlades alla runt ikring från byn. Så gick han före med sitt bloss - det lyste högt på himlen. När de så kom fram till kyrkan, la de blossen i en stor, stor hög en bit från kyrkan, så låg de där och brände medan de va inne i kyrkan. När de skulle ur kyrkan, skulle de skynda sej så. Alla ville före, för den som kom först hem, han fick först in sin gröda på hösten. De som då åkte, så fick hästarna veta av det. Det blev sån uppståndelse när de sjöng på den sista versen, för då skulle alla ut och ha för sina hästar. Men det är längesedan detta, jag hågar det inte. De gick aldrig nånstans juladan, de skulle alltid vara hemma då. Gick de nånstans, fick de en slev köttspad efter sig
En bonde från Risagård körde en gång till kvarnen ...
En bonde från Risagård körde en gång till kvarnen med sin julamäld och hade då vägen förbi berget. Han stannade och hörde huru trollen samtalade sins emellan. "Julafton skola vi gå till Risagård och stjäla julamaten från dem". När mor bär in julagröten skola vi fälla ikull henne och så lägger far i en ed och så taga vi gröten." Samma eder sade de om alla de andre rätterna. – Tack skall I ha, tänkte bonden. När julafton kom bar mor in grötafatet, men snavade omkull och slog ut gröten på golvet. "Gud välsigne gröten." sade far. Trollen förlorade nu makten att stjäla gröten. För varje rätt husmodern sedan bar in var far färdig att säga: "Gud välsigne var smula!" Husmodern lyckades bära fram varje rätt till stor välsignelse för knut; men så hade det ej alltid varit, ty varje jul hade maten brukat försvinna på obekant sätt.
Troll
Det var på ett ställe före jul och så bryggade de, men det blev ingen vört. Gubben var till kvarn och när han kom förbi Bobjär så ropte det i berget: "Be Singela Sangela gå hem för hennes barn föll i elden och brände upp sig." Detta sa gubben då han kom hem och då sprang det ett troll fram och slängde något över sig och for ut genom dörren. Och när de då tittade under sängen så stod där två spänner fulla med vört. Det var en pojk ute och vaktade kor vid ett berg och så satt han på en stubbe. Så kom ett troll och ville ha lagat en bakegressla. Och när han hade lagat den så kom det en stor brödkaka rullande till honom. Det var en gumma som hade ett trollbarn och så var det en som lärde henne att när hon bakade så skulle hon ta ett äggskal och koka gröt i. Ungen satt bredvid och såg på och då sa han att så gammal han var så hade han aldrig sett att de hade kokat gröt i ett äggskal. Han var långt över hundra år. "Jasså," sa gumman, "är du så gammal så ska jag hiva dig i ugnen." Men då kom trollungens mor med deras barn och ville byta till rätt igen.
Lutfisk från Od
Ingredienser 1 spirlånga (i enklare fall användes stockfisk) 1½ skålpund soda 1½ kanna vatten Salt Beredning Fisken skäres i bitar och vattenlägges i 3 dagar. Vatten kokas upp med sodan, lagen skummas och silas. Fiskbitarna nedläggas i en handduk och sodaluten slås öfver och får stå i 3 dygn, hvarefter den afslås o friskt vatten påhälles, hvilket ombytes 1-2 gånger om dagen i 5-6 dagar. När fisken skall kokas nedlägges den i kallt vatten, saltas och får koka till dess den kännes fullt mjuk. Servaras med mjölksås o potatis. Istället för sodalut användes äfven klar asklut med något soda. Ätes om julen till middag eller kväll som förrätt. Recept från: Bonde och torparhem, Od, Västergötland. Upptecknat : 1897 av Anna Rudbäck. (Uppsala 29403:20)
Juldagen
De skulle hugga ett träd i skogen som var tjärigt och klyva det smått i ena ändan, och det skulle tändas på julmorgonen. Det lagades till långt innan. När de då kom fram till kyrkan var där en plats, där de skulle kasta sina bloss, och det blev en stor hög som brann så förskräckligt. När de körde hem från kyrkan, skulle de alla köra i kapp. De körde så fort som hästen orka- de, för den som kom först hem skulle få inbärgat sin gröda först. Det första de kom in genom dörren, fick de inte stanna och ta av sig ytterkläderna, utan de skulle springa fram till bordet och ta lite i mun- nen, en smörgås eller något. Julafton, juldan och annandan skulle kreaturen ha bättre än eljest. "De ska ha jul," sa mor. De fick inte röra nån gödsel i lagårn på juldan. Det fick ingen gå bort på juldan. Det var en skandal, men / så annandan fick de börja att gå. Juldan skulle de sjunga och läsa och betrakta Guds ord och leka med nötter.
Annandag jul
Vi var några stycken här, som gick med stjärnan annandag jul i några år för omkring 56 år sedan. Då tog vi förut reda på av gamla de gamla visorna, o hur det hade gått till förut, vi fick en ledtråd här o en där, men muntligt alltsammans, ingenting tryckt. Sen satte vi ihop detta. När vi började, var det bara några som gick omkkring o sjöng julvisan. Vi fick sedan hålla på i en månad före jul o göra i ordning, stjärnan o kronor o dräkter, det skulle gå ordentligt till. Det var Herodes o hans tjänare, Moria lands konung / o hans slav, tre vise män, stjärnförarn o Staffan o Judas med pungen. Moria lands konung var klädd i svarta byxor med breda guld- revärer på sidorna o krona på hu- vudet, sabel vid sidan o en "kartusch- rem" över ena axeln o en vit skjorta på överkroppen. Och så var han svärtad i ansiktet. Vita skjortor hade de nästan alla. Herodes hade också byxor med revärer o vit skjorta o krona på huvudet, han var ej svärtad i ansiktet. Herodes tjänare var ung. likadant klädd, men han hade inga revärer. Moria lands konungs tjänare var också svärtad i ansiktet. De "vise männen" hade svarta byxor o vit skjorta o vita "hattar", det var handdukar, som vi virade om huvudet i varv på dem. Och så / hade de höga stavar. Sen var de andra också ungefär klädda på samma sätt, stjärnförarn o Staffan o Judas med pungen, Judas med pungen hade just ingenting att säga. Kronorna var gjorda av papper med påklistrade stjärnor, silver- o guldpapper. När vi kom till ställe, sjöng vi först utanför fönstret: "Se julen är inne, glädje en var, vi hälsa den välkomna gästen välkommen, ty allt sedan forntidens dar är julen den gladaste festen. Låt glädjen bestiga, en tröstfull och sen, må den över julen dig gästa. / Och i Eder konung förbliva en vän, ibland Edra vänner den bästa. Och nu med Ert tillstånd på forn- gammalt vis, vi sjunga med glättiga sinnen den stora högtiden till ära o pris o oppliva alla dess minnen." Sen kom vi in o ställde opp oss, o så gjöng vi om denna visa. Sen började Herodes: "Jag står här så vred och förbittrad i mitt sinn och vet inte vart jag skall vända min hand eller fot, när jag tänker på den nyfödda juda- konungen, som är kommen till att beröva mig min krona. Därföre kallar jag min tjänare fram." / Tjänaren går fram o säger: "Jag är konung Herodes tjänare så vitt jag bär svärdet i min hand och baljan vid min sida, mig lyster att strida, vad befaller hans majestät?" Herodes: "Jag befaller dig, att du skall resa över hela Egyptii land, dräpa och ihjälslå alla små svenbarn mellan ett och tre års ålder, för att möjligen kunna finna den nyfödde judakonung- en, som är kommen till att beröva mig min krona." Tjänaren: "Allt vad min herre och konung befaller skall ske." Så går han till Moria lands konung och säger: "Jag är utsänd av konung Herodes att resa över hela Egyptii land, / dräpa och ihjälslå alla små svenbarn mellan ett och tre års ålder, för att möjligen kunna finna den nyfödde judakonungen, som är kommen för att beröva min herra hans rike och hans krona." Moria lands konung: "Det är ej rätt av konung Herodes att resa över hela Egyptii land, dräpa och ihjälslå alla små svenbarn mellan ett och tre års ålder, vänd därför tillbaka till din konung, rövare, mördare, bandit!" Tjänaren vänder åter till Herodes och säger: "Nu är jag åter här, har min konung och herre kär! Jag haver rest över hela Egyptii land, dräpt och ihjälslagit alla små svenbarn mellan ett och tre års ålder, / Men på hemvägen blev jag överfallen av tre vise män och en Moria lands konung." Herodes: "Var upphåller dom sig?" Tjänaren: "Här i trakten." Herodes: "Framkalla dem till mig!" Herodes tjänare: "I, min konunge Herodes tjänare, fram- kallar jag er, tre vise män och en Moria lands konung." Moria lands konung: "Kom, låtom oss gå med friskt mod!" Därefter sjöng vi en vers emellan: "Se vår stjärna hon lyser oss till Betlehem fram, om vi henne troget följer, så kommer vi fram!" / Herodes säger: "Va ä du för en ond anda, som framför mig står? Jag liknar dig vid en sotare!" Moria lands konung: "Visst är jag svart, men väl bekant, det kan min krona och mitt svärd bevisa." Herodes: "Äst du en herre och en konung av Moria land, befaller jag dig att du faller ned och tillbeder mig!" Moria lands konung: "Nej! Min stav faller!" Herodes: "Nej, själv måste du falla, annars skall ditt huvud skiljas från din kropp, och blodet rinna för mitt svärd." Så sjöng vi: "Se, den hedniska kungen hur han Herodes tillbedja får, / tre herdar och en konung, sjunga lustigt och glatt " " " " Under tiden detta sjunges, stå de vise männen med stavarna över huvu- det på Moria lands konung, medan han ligger på knä. Konung Herodes: "Stig upp, du har min nåd! Sätt din krona på ditt huvud och visa, att du är en herre och en konung av Moria land!" Så sjunga de vise männen och Moria lands konung: "Se, Herodes han blev narrad, och det var så bra, tre herdar (!) och en konung sjunga lustigt och glatt!" Konung Herodes: "Vem vågar kommissera i mitt rike?" / Moria lands konung: "Tre vise män och hedningar från Österland, som komna från Median till Betlehem, upplåto sina håvor med hjärtans största rörelse och skänkte honom gåvor, guld, myrra, rökelse!" Konung Herodes: "Vart länder er resa?" Vise männen och Moria lands konung: "Till Betlehem att fira där vår julefest, att Kristus själv må bli vår gäst, vi önska må!" Därefter sjunger Staffan: "Staffan var en stalldräng, det tackom vi så gärna, / han vattnar sina fålar fem, allt för den ljusa stjärnan. Staffan rider åt källaren, det tackom vi så gärna, han tömmer vin i bägaren, allt för den ljusa stjärnan." Och så sjöng vi till sist: "Så har det hänt i forna dar, fast vår skildring enkel var, ett minne dock, som kallar opp bland världens skönsta hopp. Och nu till sist, av hjärtans grund, vi tacka er för denna stund, och nu vi alla önska får, ett gott och trevligt år!"
Troll
Så har vi en saga om Boberg. Där har funnits troll, rika så all- deles förskräckligt. Ibland när folk gick förbi, så var det spel och musik inne i berget. När det var bröllop där, stod berget på guld- pelare. I Lekvadberg bodde också troll. De gjorde allt vad ont var. När folk bakade till jul, stal de bröd, och när de bryggde, stal de drick. De bytte bort barn, tog böndernas ungar och lämnade sina. Ibland kom trollen och lånade bröd, men det de lämnade igen vågade ingen äta. - Mor sa alltid: "Nu är här inga troll, för åskan har slagit ihjäl dem." Mor talade om, att det var en trollkäring, som varit inne hos en bonde och bytt bort hans barn. De gjorde så för att få sina barn bättre uppfödda. Ungen växte inte, bara huvudet blev större och större. Så var det en klok gumma, som lärde bondhustrun, att hon och några andra gummor skulle ställa sig ute på gården / och prata om, hur de skulle ha det till julen, och då sa den här gumman, att hon skulle sätta juldegen i ett äggskal och brygga i ett nötskal. Det satt trollkäringen och hörde, och då blev hon rädd att hennes unge skulle svälta ihjäl, så hon gick hem med det rätta barnet och tog sitt, och så sa hon: "Så hade jag inte tänkt att göra med erat." Det var på ett annat ställe, som en trollkä- ring också hade bytt barn. När folket i gården förstod, att det var galet, så blev de lärda, att de skulle gå ut på går- den och ropa: "Assas barn ligger i elden och håller på att brinna upp." Då kom hon farande, som en piskad katt och sa: "Oj, oj, det är mitt," och så tog hon sitt och lämnade det andra. Det var en man, som var ute och red på julnatten. Han skulle till kyrkan. När han red förbi Boberg, kom ett fruntim- mer ut, så granner så alldeles, med ett gullhorn och bjöd ho- nom en dryck. Han låtsades dricka drycken, men han slog den över axeln, och då rann det ut på hästen, och där brändes håret av. Sen kastade han om hästen och red i sparrsträck därifrån. Han behöll hornet förstås. Då bör- / jade trollkvinnan ropa: "Ut alle man! Han har tatt vårt dryc- keshorn!" Så var det det som hjälpte honom att trollen i berget blivit oense och ett ropade: "Rid på åkern för hin håle, så kan hon inte ta dig!" Och han red bratt och djupt över plöjda åkrar, och det ska vara den kalken, som är här i kyrkan, men den är omarbetad.