Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trettondedagen och Knut
Inga vissa antal rätter. Det åts den dagen som på de andra högtidsdagarna under jul. "Trettondag klätt gör jula slätt. Tjugondag Knut kör jula ut." Tjugondag Knut var det slut på julen. Det blev att klä av julgranen och köra bort den, so- pa golvet och lägga undan sådant en hade haft framme för julen. Så börjades arbetet. Spinnrocken och kardorna kom fram och det blev vardag med en gång.
Huset
Förr hade de innebyggda sängar. I Loftås i Hyssna finns en sådan än i dag. När di byggde hus, gjorde di en innebyggd säng i det frammersta hörnet med skåp över i stället för tarre – där låg far och mor. Vid dörren var en inne- byggd säng i två våningar. Drängarna låg på tarren (= 2dra våningen) och pi- gorna i den undre sänga. Vi hade det så. Barnen låg i lösa soffor – 2, 3 i varje. Alla låg i stôva om vintern, för i framkamrarna fanns ingen eldstad. Om vintern användes inte köket mycket – där var mest trägolv eller hallar. Bröd och fläsk och korv hängdes rundan kring spisen. När korven hade legat i saltbalja ett par veckor, så hängde di opp den framför spisen att torka. Fläsket fick ligga i saltbaljan en månad; sedan togs det upp och hängdes till tork framför spisen. Därefter hängdes fläskbitarna upp på vinden. Tiggare fick stå eller sitta vid dörren. Di fick inte gå fram i stugan, för de flesta hade löss. Det var la ingen dag utan det var fem eller sex å ba' om. Alla torpare här upp gick å ba' om. Vid jul skulle di ha sugel till bröt När en la' i korven, skulle en säja: "Nu lägger ja' i korven." Då skulle en annan säja: "Den ska' hålla."
Nyår
På nyårsafton kokades en sovelgryta. Den som ville fick dop- pa i grytan såsom det var vanligt på julafton. Detta sovel skul- le vara till dess julen var slut. På nyårskvällen spisade vi lutfisk och risgrynsgröt. Det var lika på alla ställen. Det håller i sig ännu idag. Om nyårsnatten kunde det hända något kusligt – vad som helst. Man kunde få se något märkligt tecken på himmel t. ex. Nyårskvällen skulle vi kasta sko och se on någon skul- le flytta från huset. Blev skon liggande med tåspetsen liggande mot dörren, då blev det flyttning. Några större nyårsvakor var det inte. De unga hälsade på varandra och satt och pratade till dess att spöktimmen var över. Nyårsdagen var en stor dag. Då skulle en inte besöka an- dra och störa helgdagsafton. Åtminstone inte förrän på / kvällen. Då kunde pojkar och töser ha någon tillställning i en stuga med dans och litet traktering. De lade ihop och köpte kaffe och bröd och brännvin. Flickorna lade inte till för att köpa brännvin. Det var pojkarna ensamma om. Om en fick ta emot någon gåva på nyårsdagen, så fick en tur till gåvor hela året. Såsom det hände en på ny- årsdagen så skulle det hända en hela året. Om en var lat och ville ligga och sova på förmiddagen, så blev en lat och ville sova hela året. Om en ville veta, hur det skulle bli för en under året, så skulle en titta på nyårsnyet och slå upp psalm- boken. Psalmen som en fick upp visade hur det skulle bli för en.
Död och begravning
En gammal gumma var död. Sonen var rädd att hon skulle gå igen. När de bar bort henne, satte de därför ner kistan då de kommit ett stycke från huset och sådde ut hårt brända hampfrön på vägen. Därvid upplästes en formel. Först när fröna växt upp skulle den döde få gå igen. Vilka som helst kunde gå igen. En man i Vågerse kunde se de döda på gården i arbete när som helst under året. I synnerhet vid jul blev de synliga för honom. Hans svärföräldrar och svågern kom alltid på besök vid midnattstid om julanatt. Svågern hette Karl. Åt denne slog mannen upp en sup, satte fram tilltugg och lade en pipa bredvid. Karl smakade av det framsatta och rökte pipan. Om mannen inget hade att bjuda på, stannade svågern länge, men då hände det också alltid något tråkigt efteråt. En gång kom mannens svärföräldrar och ville tala med hustrun, Anna. Hon låg innerst. Sedan bytte de sängplats för han tyckte inte om att ha de döda hängande över sig då de skulle tala med Anna. Om en kvinna hade svårt för att dö, hände det att man tog och sydde i något medan den sjuka fick titta på. Man trodde i detta fall att anledningen till att kvinnan inte fick dö var att hon sytt en söndag.
Frieri och bröllop
De gick från den ena ladan till den andra om nätterna förr och sökte efter flickorna; ### kalla- des det. Det var, när höet var bärgat och hela tiden sen före jul, så länge de kunde ligga ute. Det var alla nätter i veckan men mest lördags- och söndagsnätterna. Då förvände de talet, när de kom, så att inte töserna skulle känna igen dem. De talte ### ###. Det var gluggar i ladorna till att krypa in igenom. Då läste de upp några ramsor. Det var både fästfolk och opartiska, som var med. Töserna gick allt ### de med, när höet kom in. Så gick de och håvade i höet, tills de fick fatt på dem. Då skrattade de och väsnades. - De "lekte gömme" i höet, gungade i gungor och hoppade. Föräldrarna tyckte det skulle så vara. / Men föräldrarna bestämde giftermålen, så att det passade med rikedomarne och gårdarne. De fick inte ta ut lysning i nedan. Då blev det mörka barn. Om det lyste i fastan, blev barnen fattiga. Bröllopet hade de sex veckor efter lysningen i brudens hem, om hon hade något. Om de snöade eller regnade i kronan betydde det lycka. De hade också ### om nätterna, och det har de mycket än. Pojkarne hjälper till att lyfta av grytorna. De förstör mest och gör så mycket rackartyg de kan. De kokar kaffe och dricker. Poj- karne får elda och ösa ur grytan. Förr lakade man hela nätterna.
Den siste ättestuparen Halleberg
Det var dagarna före jul. Mycken snö var fallen och nordan drog bitande kall från Vänern och Trätäljas land. Gråben (Vargen) kom ned från bergen och gick glupsk och skräckinjagande omkring bondens ladugård, sökande äfter rov. I Rånnumsbyn hade byamännen varit ute i tidig otta och skottat undan snön så gott sig göra lät, på de dåliga färdevägarne. Man måste ha väg till järpe (Hjerpetorp) kvarnar (skvaltkvarnar) ty ännu hade man ej fått hem mälden till julbaket. Och så skulle ved förråden fyllas. Detta togs från Halle-Hunneberg. Man tog de torraste granar och furor, av torrfurans topp fick man kådveden. Denna spinkades till bloss och stickor, lyskäringar, som fästes i väggen. Även till att tända eld med i de stora gråstensspisarna. Mödrarna hade ett väldigt ståhej att med trälkvinnans hjelp göra i ordning slakten, sedan den stora julgrisen och andra kreatur blivit avlivade. Även skulle tunnor och fat fyllas med hembryggt julöl. Även flinta och stål fick vara till hands för eldtändning och för trollen om dessa skulle visa sig närgånga såsom ofta förr vid midvinter fästen. Byk och tvätt var allaredan undanstökat. Men så skulle väggarne prydas med bonader. Bord och väggfasta bänkar skulle skuras. ungnbänken likaså. Trä och tenntallrikar Tenn och silverbägare samt dryckeshornen skulle skuras fina och blänkande, då de stog på långväggens hyllor i storstugan, före användandet. På motsidan hängde bondens skjöld och vapen ävensom gårdsfolkets. Även härifrån blänkte det från det matta ljus som kom från takfönstret och väggens gluggar. Det var julafton omsider. Den här julen var en av de första sedan Randhems kapell blivit till. Den lilla klockan förkunnade julaftons skymning att julhelgen ingick till minne av vite Krists födelse. Det var mest de yngre som beredde sig att fira kristen jul. Men även en och annan danneman, som på tidigare vikingfärder kommit sig att sluta sig till den nya läran. Och så de trälar som från främmande land förts till snö och granklädd nord. Andra följde med av nyfikenhet. Men de funnos och som intensivt fasthöllo vid asaläran och dessa beredde sig att i smyg hålla sitt midvinterblot. Till dessa hörde byns ålderman, Ingel Halvardsson som hade bo der nu egne hemmen ligga på Rånnumslätten. När så dessa asadyrkare sågo mot det upplysta kapellet och hörde psalmsången klinga riste de sina huvuden och drogo sina svärd till hälften. Men sången lät så mild och ren i nattens tystnad! Svärden stuckos åter djupt ned i baljorna. Juldagsmorgon talade den gamle munken, prästen, om den nyfödda judakonungen och förkunnade frid på jorden. Krig och örlig skulle upphöra. Det veknade sinnet på mången gammal viking. Men gamle Ingel av älvagrimsläkt och väldig viking innan han stannade i Rånnumsbyn, han kunde ej förlika sig med den nya läran. Allfader Odin var hans allt. I nattens mörker sedan hans husfolk gått till kapellet, spänner han om sig sitt gamla svärd, och går upp för kleven till ättstupan, Genvägen vid Hästvadet var honom för brandt att gå. Han stannar på yttersta branten der stupet är som högast. Han sätter sig på den sits som kallas vålehäll, derifrån hans fäder gått före honom till Valhall. Hans vita skägg och hår böljar sig för vinden medan Ingel såg utöver Tunhems bygd och älven, minnande sig om yngre dagars fröjder i främmande land, då städer och slott blevo tagna. Han ser folket lemna kapellet. Han ser sin by och gård. Han ömkar och beklagar sina barn och kommande släkten. Hans blick vändes till domarringen, der månget handfast löfte gjorts. Han ser Odinsdammen och sina fäders gravar. Han minnes de bragdrika fäderna, som nu firade midvinterblot i Valhall der mjödet kringbars av sköna valkyrier. Dit vill han sjelv gå. Då husfolket kom hem från ottan i kyrkan, saknades gamle Ingel. Han fanns sedan vid foten av ättstupan lemlästad och död. Han blev tvådd äfter gammal sed och sin tro i Odinsdammen och begrovs bland fäderna å Hästvads mark. Gamle Ingel blev den siste som från ättstupan for till Valhall i Tunhems bygd!
Rörsås den 201 1934
Rörsås den 20/1 1934 Wästsvenska Folkminnesarkivet Göteborg Får hermed tala om vad jag vet om gamla seder och bruk och vad jag varit med om som barn. När ett barn föddes då skulle ljuset brinna, tills barnet var döpt var det någons om släckte ljuset så blev deras barn bortbytt och dom fick ett trollbarn istället vilken kallades buting. War det någon som gick ut sent en kväll blev han blev han krammad utav dagstånnare och då blev dom sjuka, när han kom in då skulle han ta en glöd mellan skjortan och kroppen eller en kvast med eld och vira den tre gånger kring huvudet och spotta tre gånger då blev dom friska. Når första lasset kördes in i ladan så lades en bränvinsfjäling under de första nekarna, den kallades läktekanna den skulle hösk- laget supa ur. Julnatten komma de döda hem då lät man gröten stå kvar på bordet den skulle de döda äta utav. 1 / Annandag jul då skulle alla vattna sina hästar vid rinnande vatten för att de skulle springa fort. Julhalmen bars in och breddes ut på golvet den skulle man ligga på om natten; när den tagits ut brändes den upp. Om juldagsmorron skulle man titta i spisen såg man ett spår i askan skulle den dö vars fot passade i det spåret. Påskveckans dagar kallades Frimånda, Hoppetisdag, Dimmonsdag Skärtorsdag, Långfredag, Korta Lördag. Dimmonsdag då red alla påskakäringar till Blåkulla; när dom sköt på dom då kom det ner kvastar och trasor. Om jul bakades en Lev den skulle di ha tills de skulle så, den skulle folk ha av även oxarna för att di ej skulle bli vårskna. Om Göken gol på bar kvist då blev det hårt år, om man kunde komma under det träd där göken gol, då skulle man önska sig något för då slog det in. 2 / När man gick över en bäck då skulle man spotta i den. Det var en klok gubbes om kunde förgöra folk och kritter, det kom en ### och åkte fyrspan förbi stugan där gubben bodde när han kom dit stannade Hästarna och han kunde ej åka förbi förrän han gick in och bad gubben att han skulle få åka förbi. När man bygde en ny ladugård då skulle man borra ett hål i tröskeln och stoppa ned en levande orm för då fick man tur med kreaturen. Man skulle gå tre torsdagsnätter i rad kl: 12 då skulle man få se sin käreste. Då man körde ut sista lasset ur döngestan om skrapa den då skulle man få skrapa sädesbingarna. Om våroxen var svart blir det regnår eller om han är vit blir det törkår Lämpligaste såningsdag för rågen är Arvid för havren Ture samt för potatissättningen Påstäntia dagen. 3 / Halnafrun kunde bota alla slags sjukdomar som inte en doktor kunde. En Doktor var der med sin fru som halnafrun botade för blodförgiftning. Då ville han ha reda på hur hon gjorde men hon svarade att en olärd människa skall ej lära en lärd. När man hade sått en teg färdig skulle man gå runt och läsa över sådden. Dessa minnen äro upptecknade dels från Fägre dels från Ullervad En del minnen äro mina och en del från för- äldrarna. Adress/ Augusta Hallberg Rörsås Mariestad. 4
Spökeri
De som var ihjälslagna kom hem om jul. En gubbe var i syne, och han gick alltid ut på vägen på julnatten. From hette han. Han mötte en bekant, som hade blivit mördad. De visste inte, vem som hade dödat honom. "Hur är det med dej?", sa' From. "Det ser du på min kropp", sa den döde. "Var det den som slog ihjäl dej?" frågade From, för det kom en person strax bakom den döde. Men den döde sa inget. Han bara vände på huvet och titta' på den som kom efter ho- nom. På Almnäs var det ett rum, som det spökade så stolligt i; de kunde inte bo i det rummet. De såg ett litet barn där om nätterna. Till slut hittade de ett spädbarn i ett spisrör och lagade att det kom till kyrkogården, och sen var det / slut med spökeriet där. Och i Småland blev en piga och hennes barn dödade av en bonde och hans son; hon hade tjänat hos dem. De skulle skjutsa henne och barnet till station, för de hade övertalat henne att resa till Amerika och ta barnet med sej. Men på skogen stannade de och slog ihjäl bägge. Där såg folk ett vitt spöke stå och de var rädda och tordes inte gå för- bi där. Men så var det en dräng, som sa: "Om det så vore själve den grömme, så ska jag gå dit." Han gick dit och träffade spöket. "Vad gör du här?" sa han. "Följ mej!" sa hon. Och hon visade honom graven i skogen och talte om, hur det var tillgånget. Och mördarna fick bekänna och fick sitt straff.
Sägen. Rövare. Novellsaga. Aarne nr. 870
En flicka från Skoga blev en gång tagen av rövarna, som bodde i Texelberget. Hon fick stanna hos dem i sju år och led mycket ont. Sju barn födde hon i berget. Överröva- ren mördade dem alla och åt upp deras hjärtan. Därigenom skulle han aldrig någonsin kunna bli fasttagen. Den sjunde julen som flickan var i berget, så saknade rövarna smör och julhalm. Hon erbjöd sig nu att skaffa båda delarna. Innan hon lämnade berget, fick hon gå helig ed på att komma igen och inte till en kristen själ tala om, var hon vistades. Så gick hon. När hon kom hem, låg katten i spisen. Hon vände sig till honom. "De sade, att jag inget fick säga till en kristen själ", sade hon, "men jag talar vid dig lille pissen. Juldagens morgon skall du samla mycket folk och koma till berget. Jag skall laga, så att det inte blir farligt, för jag skall slå vatten på krutet i deras fängpannor". / I det flickan gick, sade hon: "Den som följer strå från strå, får de var ja blir å ". Flickans anförvanter hade legat i sina sänger och hört sam- talet. Juldagens morgon bådade de upp mycket folk och följde halmstråna till Texelberget. När rövarna märkte faran, sprang de till sina gevär. Men de brann inte av. Sex av rövarna togs nu till fånga och blevo senare hängda. Men den sjunde, överrövaren, sprang som en katt ut på berget och hoppade rakt i sjön och försvann för alltid.
Himlakroppar
På ny växer inte nånting. Man högg björklöv till fåren förr; man högg det efter slåttan. Det skulle vi vara så noga med och hugga det på ny, för då blev lövet bättre. Och högg man det på nä, växte inte björkarna om hösten sen. Och det är vad slags virke man vill hugga, foringsbräder och vad som helst, så blir det bättre på ny. Det slår aldrig bom. Träet är mera dött och vilat på ny; på nä har det ingen vila. När nyet står rätt upp och ner, det är vinterny. Då blir det vinter och kallt. Ligger det, då dryper det av det. Då blir det vått. När det blev ett ny för mycket, då kalltes det för gållny. Det är 12 ny, men så kan det bli 13 ibland. Det blir det sista som blir gållny. Det skulle inte vara bra, sa de. När det är månring, då blir det oväder. Är där en stor ring långt utifrån, då blir det ett litet oväder. Men är där en liten ring runt ikring - det är både kring solen och månen - då blir det stort oväder. Värsol (väder-) det kan vara på solen ibland en liten sol långt bort på vänster sida och ibland en på höger sida med. Ibland är det bara på den ena sidan. Då blir det torka, det har jag gett akt på alltid. Det skall vara i Augusti, de som spår efter Vintergatan. De som kan det, så slår det inte bom. Där är en gren på Vintergatan; nu i år var den ju så klar, då blir det frost och mycket snö, då blir det vinter. Men är den mulen och så där fläckig, då blir det mycket regn. Jul, det är rätt på himlen över oss. - Den kan vända sig lite olika, Vintergatan. Men den går egentligen från öster till väster.
Annandag jul
Jag minns på annandag jul när jag var liten, rätt vad det var lyste det i fönsterna, o de börja sjunga utanför, o vi måste opp o på med kaffekokaren. Det var ett grannlag som samla ihop sig, de blev fler o fler undan för undan. De sjöng, men de var inte utklädda då, men i Hova sn. klädde de ut sig, vitklädda med röda band. Och en halmbock hade de med sig, det var egentligen den som skulle tigga pengar i gårdarna, de samla till en julbal som de höll sedan. De, som var vitklädda, / var "vise män." Men detta gick bort, o sen gick de bara till varann o sjöng. När de kom till oss o sjöng så börja de: "Godmorgon, godmorgon, både herr och fru, mamseller o go herrar, varer lustiga nu! Vi önska Eder alla en god jul!" Sen sjöng de: "Guds son är född i Betlehem på denna dag!"
Annandag jul
Då red de Staffan. De red från den ene byn till den andre. De var så många, ett halvt tjog, alla unga karlar. Drängarna fick ta sina husbönders hästar, och bondsönerna var med. De var inte utstyrda, inte heller hästarna. Vid hu- sen sjöng de en visa, sen fick de fägnad av fruntimmer, som kom ut till dem. Å sen gick de om jul. De gick med stjärnan. Det var sju eller åtta stycken. Det har jag varit med om. Då hade jag ex- ercerat beväring och var 21 eller 22 år. Det lärde de gamle en. Vi hade en stjärna, tre alnar i genomskärning, så var det vis- sa rutor med rött, vitt, svart, grönt. Den var inte riktigt rund utan det var taggar. Den gick runt omkring med en vev. Vi var förklädda, hade skråpuksansikten. Jag var ena käring, hade klöe på huvet och kjortlar och var uppstoppad, för / jag skulle vara havande. Pojkarna var utklädda de med. Nej, de kallades inte Herodes, Svartekung eller så. Vi sjöng bara Staffansvisan. Vi fick fägnad överallt, men vi tog inte mycket emot. Det sista stället vi var på var Svenstorp i Holmestad, då sa de, att jag var sjuker och skulle få barn. Jag skulle få lägga mej med drängen, en pojk som var 16 eller 17 år. Men drängen blev förskräckt. Han tog på sej och gav sej av. Nej, det var inga visa män eller så. Den som var stjärnan var klädd som en knekt. Vi sjöng: Staffan var en stalledräng o.s.v. Sedan fortsatte vi: Vi ser på eran fönster blank att här finns sbrännvin å inte lank Fick vi inget, sjöng vi: Vi ser på eran skorsten svart, att här var ett rackarepack. Vi ser på eran skorsten rö, att eran dotter ä inte mö. Det var de som gick så kär efter oss (efter det vi slutat), / men det var inte i många år. Det visade sej alla möjli- ga uselheter för dem till sist. De påstod, att det var inte rättvist att gå så. De gick och gav kreaturen i andras lagårdar eller hävde gödseln för dörrarna, så folket kunde inte komma in. Har in- te hört talas om måkebollen.
Annandag jul
Juldagen fick en inte ha något skoj för sig. Men när kl. var 12 på natten, så fick en börja. Då var det att ta en häst i stallet och rida bort och vattna den. Se'n red en till några stugor och sjöng för dörr. När husfolket hade vaknat så var de kvicka att komma ut och bjuda på brännvin. Inte alla hade häs- tar. En del gick. Men det var oftast några stycken i varje lag – åtminstone två tre stycken. De sjöng också och blev bjudna på brännvin. Somliga ställde till ofog i lagårdarna och kastade in en massa gödsel och skräp. Det var för att häm- nas på sådana de inte tyckte om.