Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
I min ungdom hörde jag berättas av gamla människor, att det hade funnits troll vid en plats, som heter ”smörgraven”. Trollen kom till gårdarna och lånade smörkärnan och andra saker. Det var en lång sä- gen om trollen i smörgraven, men jag kan inte erinra mig den nu.
Husligt arbete
När de silade mjölken om sommaren hade de en träsil med stora hål i, så rullade de körsbärslöv och satte som piper i hålen, om vintern gjorde de en viska av årsskotten av gran och lade i silen. Det var två gummor som talade om att de båda till kväll hade kokat vassgröt. Den ena sa- de att gröten blev dryg, för jag hade bäddat under ordentligt, den andra sade att hennes gröt blev så odryg. Nästa gång hon kokade, så bäddade hon under i fatet med gamla trasor och slog gröten på. Nästa gång de träffades, sade hon, att nu blev min gröt dryg också för jag bäddade under med trasor, och när de kom till dem, så slutade de. Om det inte ville bli smör, stack de ner en nål i kärnan eller en eldbrand, somma hade kors i / Kajsa Svensson Leksberg Anna Greta Johansson Husligt arbete 2. sina kärnor och de hade stor smörlycka Gummorna korsade över degen när de hade arbe- tat den och lagt den att jäsa och så sade de: "Gud väl- signe dej till gott bröd!" När de vävt färdigt, tog de noga vara på efsetera och knöt upp dem och vävde strumpeband av. De skulle inte slakta i nedan, för då kröp fläsket ihop när de stekte det. När kvinfolken bryggde, så stängde de om sig när malten låg på rosten, för hade då någon kommit in då, hade drickat blivit surt. Va de två i brygghuset, fick de inte tala med varandra, när vörten gick genom risten för då blev det surt. De voro rädda förr att lämna bort mjölk så länge kalven levde eller skulle ha av den. Skulle de lämna mjölk utom gården såsom till ystekalas, så var bruket det att korsa i mjölken med en kniv, eller släppa ett par saltkorn i den. Mormor påstod, att tog man bara mjölken över vatten, som rann så var det inte / Anna Greta Johansson Kajsa Svensson Husligt arbete 3 Leksberg. farligt. Den piga som med buller å bång förrättade sina sysslor, hon skulle få en bullersam man, och drack hon mellan målen, skulle hon få en supig man. Om en husmor brände brödet under i ugnen, då skulle hennes barn få styvmor innan de va fullvuxna. Ju vackrare brödet blev, som bakades till bröllopet, ju lyckligare skulle äktenskapet bli. För att inte trollen skulle dra kraft ur drickat, så skulle eldbränder kastas i karet innan drickat slogs i Om man börjar äta av brödet innan baket är fär- digt, då kommer baket att bli odrygt. Om man slaktade i "nutänne", då kymte ej köttet när man kokade det och fläsket krymte inte när man stekte det.
Läkekonst
Hade de gulsot skulle de dricka morotssaft. Hade barn engelska sjukan skulle de ha bekresper om halsen, beck på snören. Och i snöret var knutet en liten klut, men var för saker det var i den, det har jag aldrig vetat. Om en blev ormhuggen en gräva ner benet i jorden. Det skulle vara ändå uppåt knät, så inte giftet skulle gå upp i kroppen. Det känner jag flera som gjort så. ### Ida här borta, hon blev huggen av en orm en gång, när hon var i markerna och fick sitta nergravd i flera dar. Och hon blev bra, giftet gick inte upp. När de hade vårtor, så skulle de gå och kasta ärter i en källa. När ärterna ruttnar, så går vårtorna bort. / Det fanns också de som smörjo med en bit fläsk och sen la de fläsket under en sten. När fläsket var ruttet var också vårtorna borta. Halshugg, det var sår, som man fick under tårna när man sprang barfota. Då var det bara till att binda om en ullbåd. Att de använde sådant som man filade av en spik för benbrott, det har jag allt hört talas om. Något liknande kunde man använda för kritter också. Vi hade ett får hemma, som hade brutit benet. Det var bara en liten lammunga, så det var inte mycket nytta att slakta honom, så vi försökte plåstra om det så gott vi kunde. Vi spjälkade benet, och så filade vi av en mässingskam och gav honom. Tandvärk, det kunde de trolla bort. Det var en gubbe här borta, som gjorde det. Han skar pinnar av alla sorters träd och med dem skulle man pilla i tänderna, tills / det blödde. Sen gick han och satte in pinnarna i ett träd en bit bort. Det var de alltid så rädda för att komma när ett sådant träd, den som fällde det fick tandvärken. Trollskott hade de allt ibland. Då skulle de slå dem i ryggen med en kvast. Men för det mesta gick de och kappa sej. Det hjälpte bättre. En gång om året gick de och slog sej åra. Det gjorde de mot de flesta sjukdomar förr. Så fort de var sjuka och tyckte att de behövde det, sprang de iväg, men minst en gång om året. Hade de örnsting skulle ena, som gav di, mjölka i årat på dem. Malörtsbrännvin var en medicin, som hjälpte mot mycket. Om de kände sej dåliga, tog de sej en redig sup av det. Ont i magen kurerades med brännvin och starkpeppar. / Farbror Petter hade ont i ett ben, det var väl nån sorts varbildning. Han gick till Essungakärringen, och hon lade på något och ritade även och hade sina häx med det. Det gick visst bort, det onda. Anna på Snarjet var jag hos en gång, när jag var liten och hade fått en etterblemma på tummen. Hon ritade med en tändsticka på handen, muttrade och pratade en hopen. Men det blev bara etter värre. När jag kom hem var det så förskräckligt ont. Det skulle väl vara "onda better". Med det var inte stor idé att ge sej till ena trollkäring med det.
Lekar och sagor i äldre tid
I äldre tid var det icke vanligt att betala 5 a 6 öre dansen der detta pågick. Dans der betalning förekom, var de sedvanliga balerna. Gubbebalen der även ungdomen fick deltaga, samt gossarnas o flickornas bal som förekom 1 en gång om året med en kostnad av 1 a 2 riksdaler på man. Det kunde även hända att vissa herrgårdars tjenstehjon gjorde en bal den 24 Okt. vid flyttningen. Dessemellan var att gå in i någon stuga der det fanns barn. Der blev sällan någon riktig dans, mest pant och ringlekar. Detta kosta inget. Om sommaren kunde hända att skräddd. Berggren spela med sin fela vid ättstena Hästvadet någon gång då var att sala ihop några ören på man till spelmanspengar. Andra sprungo enkleken o vävde vadmal o.s.v. Men så kunde hända de långa vinterkvälla att man satt och hörde på då de gamle berätta sagor och äventyr om spöken och troll m.m. I allmänhet fördes ett hovsamt språk särskilt om det fanns damer med. Men undantag härutinnan kunde ock förekomma. Det var två ställen där ordet var mera fritt. Det ena hette släggens. Det andra torparns. Båda ställena är nu borta. På det senare stället medgavs knappast några lekar för utrymmets skull. Men så pratas der så mycket mer. I brist på annat gick vi även in här, då det var kallt ute. Hit kom Simmen (Simon) och Per Bom m.fl. De hade varit ute på jernvägsbygge och i Stockholm. Dessutom logera der ofta någon gesäll ell. luffare. Och att dessa inte förde ett språk, som passar för söndagsskolebarn kan man slå sig i backen på. Våra föräldrar tyckte inte om att vi gick dit, men när lyder barn föräldrarni allt? Stugans folk bestod av 7 personer, man hustru o 5 barn. Det minsta var c:a 4 a 5 år gammalt. De två älsta, var ett i tjenst och ett avliden. En kväll hade det talats mer än vanligt grova ord av de äldre, ungdommen hade havt roligt och skrattat åt de befängda historierna. Till sist blev språket allvarsamare, skrattet upphörde. Detta förtröt den lilla flickan, fast hon icke förstog innebörden av språket de hållit förut, så förstog hon att de slutat skratta. Nu lessnar vi på detta, nu talar vi om ”task” igen, sa flickan. Flickstackarn flick sedan heta ”task” så längen hon var kvar i hemmet!
Bröllop
Bröllop firades i brudens hem och varade i 7 dagar. Man satte då upp äreportar vid avtagsvägen eller vid porten. På vintern var den flätad av granris om sommarn av löv. Man gav förning. Vilken bestod av: kalvstek, fårstek, ostkaka, sockerkaka och alla sorters bakverk o.s.v. Den som kom med förningen skulle undfägnas. Den som klädde bruden kallades brudsätta. Merendels den som sydde brudutstyrsel skulle klä bruden. I bröllopståget åkte spelmännen först och sedan bruden och hennes föräldrar och brudgummen och hans föräldrar och sedan släkt och vänner. Bruden och brudgummen åkte inte i samma vagn till kyrkan men hem gjorde di det. / Somliga hade päll som skulle föreställa himmel. Så den var av blått fint tyg broderad med stjärnor. Den uppbars av 4 så den skulle hållas över brudparet när di vigdes. Om det regna under vigsel betydde det tårar och sken solen betydde lycka. Sådan stämningen var på bröllopet, sådant skulle livet gestalta sig. Alla skulle skåla med brudparet med bruden först. Bruden skulle dansa med prästen först och sedan med gästerna. Ungdomarna samlades att skåda brudparet. Man gjorde gubbar och ungar av halm och kasta på bruden. Det ansågs för otur att dansa kronan av bruden. När det bäddades brudsäng så lade man i ris, fat med vatten o.d. Andra bröllopsdagen skulle brudparet vara värdfolk. / Frieri Midsommarafton skulle man plocka 9 sorters blomster i 9 olika änger före kl. 12 och lägga under huvud- kudden och om man sen drömme om någon så skulle det vara den rätte. Gossarna gick en och en och fria Dom börja vid 17-18 års ålder i allmänhet. När det lystes för ett par kallades det att bryta benen av sig för då hoppa di utför predikstolen hette det. Dom fria förr likadant som nu somliga på allvara och andra på narr. Pojka var på många ofog som att "bära bort slängsel le" När det skulle lakas (byka) på gårdarna samlades pojkar och töser från närliggande gårdar på s.k. lakesjå. Då skulle flickorna och pojka turas om att ösa. Och så skulle di bjudas på kaffe. Det var roligt på lakesjå förr för då fanns det så mycke med drängar och pigor på gårdarna. Nu går lakesjå mer och mer bort. / Det fanns sådana som kallades böneman. Det fanns sådana karlar som hade detta till yrke. Att ha en kvinna till böneman ansågs för dålig tur så det ville man inte gärna ha. Böneman skulle vara med på bröllopet och så skulle han få ett par nya strumpor. Man gifte sig utom socknen också. Man hade till ordstäv: "Om berga ä allri så långt isär ska trolla ihop". Man gifte sig mäst mellan 20-30 år. Man fick inte flytta ihop under trolovnings- tiden. Man brukade ge brudparet käppar och kryckor under lysningstiden för då menade man att di bröt benen av sig. Dom var tvungna att vigas det år det lystes annars fick di lysa om igen.
Äldsta bebyggelse. Befolkningen
Förr var folk mycke större å starkare än nu, rik- tia jättar. I Nyborg ser en ännu spår i berg efter dom å deras kreatur å vid Eriksbacken är tre jättegravar. De var en jätte som hade två dötrar å di vart kristna å den ena byggde Skaga offerkyrka å den andra Bodane kyrka. Så vart de e stor sjuke, Digerdöden di säjer, å då dödde var eveli mänska utom två å pojken bodde i Sörgård å tösa i Stenberge. Å frå dom härstammar sen folke. Men så kom Oden å Frej å Tor seglande sörifrå å körde unnan di andra, som mest var finnar. (Sven Svenson, Högskog, född i förs. 1848.) De första mänskerna här kallte di hackarefolket å di var allt mest finnar. (Erik Jonson, Bråten, född i förs. 1846.) "Paradiset" har fått sitt namn därför att där möttes den ende pojken och den enda flickan i församlingen efter digerdöden. (Allmänt omtalat.) / Far min sa allti att Paradisänga var stamhem- manet för hela Finnerödja. Å pojka där het Tor å Jön å Bengt å Björn å Erik å di flytta ut å då vart de Tors- gård å Jonsgård å Bengtsgård å Björsgård å Ersgård, å älsta kyrka stog på far mins gård, Rösa(-nd) å han hävde själv unnan grundmurarna. Ho stog strax norr om stuga å kyrkgårn var sörom. Å Kyrkhävda var allt kyrkbolet. (Henning Johanson, Berget, född i förs. 1874) Kyrkbolets källa ligger i utmarken v. om vägen vid Kyrkhävden. (Byggmästare Anderson, född i förs. 1857) [Enligt Med. Doktor G. Neander, född i förs., saknas alla hand- lingar om denna den äldsta kyrkan]. När di skulle bygga den första kyrkan här hade di de trälit. För va di byggde om dagen rev trolla ner om natta, talte far om. Då tog di e redi stör å spände'n mellan två stutar å satte iväg å där di stanna bygg- de di kyrka. Å där kunde di bygga ifred. (Gustaf Alén, Västeräng, född i förs. 1860). Man släppte spannet i Kyrkhävden å det stannade i Rösand (Ture Almkvist efter sin far Ferdinand Anderson, född i förs. 1841 ✝1926)
Svartkonst
128. En del kunde maktstjäla hästar, genom att klappa till hästen på länden och säga: "Det är en fin hast du har." Då blev den hästen maktlös och svettig om en liten stund. Då skulle ägaren ta spåret efter den andres häst i handen, och så läste han nog något, men det vet jag inte, vad det var, och sen sa han: "Nu kan det vara bra", och sen var hästen bra om en liten stund. Då blev den andres häst svettig och maktlös. Om man kunde ta en groda levande ur munnen på en orm, som höll på att svälja den, utan att döda varken or- men eller grodan, så skulle man sedan kunna hjälpa en kvinna, som hade svår barnsnöd. Bara man kom, så födde hon barnet utan vidare. 126-127 Nej. 129-131. Nej. 132. Det var en gubbar och gummor, som kunde tala om, var något fanns, som blivit stulet. / 133. Det har jag hört, att de kunde. Det var en, som det liksom växte lus på. Hade hade förargat en, som kunde trolla lussjuka på folk. Men den som kunde den konsten, lärde inte ut den. 134. Det har jag också hört, men jag vet inte, hur de gjorde. Men om de stämt möte med ormen, och ormen var där först på platsen, så blev den som stämt det honom biten, så han dog. Den som stämt möte med ormen, måste vara där först, så han kunde ge ormen dråpslaget, när han kom. 136. Då skulle de ha en korpsten. När korpen har ungar, så om en unge dör, förstenas den, och får man tag på den och bär den på sig, så kan man göra sig osynlig. 137. Nej, det vet jag inte 138. I Seglora fanns en klockare, som kunde stoppa blod. När de kom dit, kunde gubben säga: "Gå nu hem, det är redan färdigt," och när de kom hem, var det bra. 139-40. Nej: x 141. Det var till mångahanda, man använde kvicksilver: att fördriva ohyra och att fördriva foster. Om en havande kvinna tog in kvicksilver, försvann havandeskapet. 142. Det kunde de, men det lärde de inte bort. (Det kunde han då) kommer en / gumma till en lagård eller en griskätte. Sa hon då: "Det var en liten va du gris du har," så slutade grisen att äta och den blev sjuk och eländig. Då vet det enda botemedlet om den, som gjort det, vill hjälpa grisen eller också någon annan klok. 143. Sägnen sa, att Marsjödåren hade tagit en oblat från natt- varden och satt på väggen och skjutit på den. Sen skulle han alltid träffa, vad han sköt på. Det var, för att han gjort så, som han blir vansinnig sen. När han skjutit på oblaten, hade han sett Frälsarens bild hänga blödande på väggen. 144. Nej, men en kniv, som det taget livet av sig med, var eftersökt. För det första skulle den alltid vara vass, och vida- re skulle det vara tur att ha den. 145. Det vet jag inte, hur de gjorde 146. Det vet jag inte. 147. Engelska sjukan (skrivran) botades med en trollpåse. Då gick de till den klok gumma, som gav dem en påse. Jag tror inte de fick gömma den. Min hustru var hos en gumma i Lidköping, som kunde bota. Hon tror, att det var vitlök i den påsen. x139. Den som var född med segerhuva, skulle kunna / släcka vådeld, om han kom till brandstället. - Lyckan skulle alltid följa honom.
Svartkonst.
Det var en, som kalla "Hajarn" här i Mofalla, han bodde på ett ställe, som hette Hagen. Han kunde "stämma blod", och han tog bort "vark", det läste han bort. Han läste också över det, när de kom och blödde, men han "muttra" tyst, man hörde inte vad han sa. En, som hette Skön, han bodde här i Fagervalla, han kunde bota kreatur och "förgöra" sådana också, om nå- gon ville. Han gjorde droppar till folk, "Sköns droppar." T. ex. mot blodför- giftning och "Sköns pulver", han lämna recept, så fick de köpa på apoteket och koka själva, det sista var mest / för kreatur. Det var en, som kallades "Stenbäcka-gubbe", men jag har trott, att han bodde i Värsås, det är ett Sten- bäcken där. Denne Stenbäcka-gubbe kunde släcka eld, han var född med segerhuva. Det var eld en gång i ###skogen i Värsås, och då var de efter honom, och han gick runt om elden, ô den slocknade. Det har jag hört, men det är länge sedan. Det var ett folk i Varola, som inte fick smör, när de kärnade. De var efter Göta-Lena, ô hon tala om för dem vem som förgjort kreaturen, det var deras grannar. Och så sa' hon, att de skulle komma därifrån och vilja låna något tidigt på morron, Men de skulle inte låta dem få det, då gjorde det ingen nytta det hon / gjorde. Och de kom, också därifrån tre gånger och ville låna olika saker, sist ville de låna synålar. Men de fick ingenting. Och så grävde Göta- Lena ner något i ladugården, men jag vet ej vad det var. Men sen gick det att få smör av grädden, av samma grädde, som de kärnat så länge på. De, som är födda med segerhuva, ska visst förvara den huvan och så sätta den på sig, när de ska gå omkring eld för att släcka den. Göra-Lena botade sjuka också. När de byggde Brunntorps bro här över Tidan, var det en provisorisk bro bredvid den, och de vägfarande där fick betala en avgift, när de gick eller åkte över där, och detta / skulle brobyggaren ha. Men de peng- arna kom bort, och då var bro- byggarn till Göta-Lena. Hon fråga, om han ville ha ut ögat på tjuven. Det ville han inte. "Ja, jag skall märka honom ändå," sa' hon. Och han fick ett hål i pannan, som aldrig läkte, utan det rann var där jämt. Han var härifrån Brunnbäck, och han gick vakt vid bron och tog upp pengar men lämna inte fram dem. De tala alla om honom, hur han fick gå där med sitt hål. I en gård här kom det bort en hel väv. Men de var till en gumma i Ransberg, ô hon tala om var de fick söka den, de hade hävt den i brunnen, och där fick de den. Det var grannarna, som tagit den, och det var på Bjerg / här i Mofalla, som den kom bort. "Knäckere-käring" i Ransberg trolla bort braxen ur Örlen/Ransbergssjön, det är densamma. de skulle lägga ett kol i munnen på henne, när hon var död, och när detta var smält eller förfarnat, skulle "brasmen" komma tillbaka. Jag har hört om Skön, som bodde här i Mofalla och kunde lite, att han skulle svartkonstbok.
”Hur troll och andra sådana väsen kommit till jorden.”
Dessa som vår Herre stjälpte ned ifrån himmelen då de voro upproriska mot honom, blevo om de föllo på berg, bergtroll; föllo de i skogen blevo de skogs- rån, och de som föllo i vatten blevo sjöjungfrur eller andra slags vattenväsenden.
Födelse och dop
De skulle aldrig slå ut barnens tvättvatten utan att släppa lite eld i det, för att det inte skulle komma något ont på barnet. Och så när man kom in där som var ett nyfött barn skulle man röra vid elden i spisen innan man gick fram till barnet, för att man inte skulle ha något ont med sej. Ljuset ville de inte gärna ha släkt innan barnen var döpta. Förr i världen var de så hemskt noga med att ha lanelistorna, inne till mora hade gått i kyrke. Allting sånt skulle vara innan mora hade gått i kyrke. Barndop var alltid i kyrkan förr. Där var fyra faddrar utom gumma och gummefar. En som var med barn skulle väl inte få bära något barn - det skulle inte vara 'gohällit' - men de gjorde det ibland ändå. Gumma skulle ha svart klänning och blårandigt huvudklä. Faddrarna skulle också vara svartklädda. Innan de gick skulle gumma falla ner på knä och läsa några böner. Så skulle hon sätta sej på en sten och äta en ring för att inte barnet skulle få tandvärk. Och hon skulle inte få pinka sen hon hade tagit barnet. Det var för att inte barnet skulle pinka under. Och farn skulle inte få gå ut och pinka medan de var å hos prästen. Det var också för att inte barnet skulle pinka under. När de kom hem skulle gumman sätta sej vid bordet och äta lite innan hon hade lagt ifrån sej barnet. Det var väl för att barnet skulle bli bra. Sen skulle hon lämna det till farn, (för då kasta de alla bekymmer för barnet på honom), och säja: Du gav mej en hedning men du får en kristen. De skulle ha rediga kalas, kaffe och brännvin. Där skulle läggas faddergåva. Då tog de till att leva om vaggesvejen, att de skulle ha fram den. Så betalte de för vaggesvejen istället. Sen fick farn gå efter den själv. Det var en stor stång till att hänga i taket och hänga vaggan i. Mora skulle inte gå nånstans innan hon hade gått i kyrke. Och hon fick inte gå ut utan att hon hade en påse med svavel på bröstet. Det var för att det inte skulle komma nå't troll - nå'n sjukdom på henne. Min farmor talte alltid om sånt. Och hon fick inte ta nå'n i hand innan prästen tagit henne i hand - det var de gamlas sed. Vaggviser sjöng jag väl för dem: Vy, vy barna, katten hänger i grana mor maler gryna, far slaktar svina och lille bror går till Nyebro, köper skor och spänne åt den lilla för hon ska sova länge. Käringa satt på en staver (stake) och ville låna en naver Vad ska hon med naver? Borra ett litet hål göra en liten vagn. Vad ska hon med vagn? Köra lite hö. Vad ska hon med hö? Ge sin lilla ko. Vad ska hon med ko? Mjölka lite mjölk. Vad ska hon med mjölk? Ysta lite ost. Vad ska hon med ost? Ge sin lille prost. Vad ska hon med prost? För han ska lära alla mina barn och låsa.
Övernat. väsen
När kvarnen byggdes i Prästakvarna gård, som var meddelarens födelsehem, hörde hennes mor ofta hur det arbetade och ”levde” vid bygget om nätterna. Det var ”jänke” som arbetade. Det började att bli oroligt vid bygget redan när man spräng- de bort berget i fallet. ”Dä va la någet slags, som blett oroat där i berget”. Just där sprängningarna började, hade det funnits ( det såg man då det var lite vatten) två fördjupningar i ”slätta berget”. Den ena såg ut som ett märke av baken på en människa, den andra var rund som en gryta. ”Så kônstit va dä.” Meddelaren var också ute en natt och hörde på hur det arbeta- / des. Det gick så förfärligt fort, mycket forta- re än när vanliga människor arbetade. De där märkena i berget trodde man vara märken efter ”jänke”. ”Jänke” sades istäl- let för troll. Man ville inte gärna säga troll rent ut, och så var det lättare att säga ”jänke”, tillade meddelaren (en slags eufemism alltså). En ung "###" satt en natt i kvarn- kammaren tillsammans med en granne. Det var ungefär ”midnattes”. De tänkte spela kort. Då började plötsligt hela kvarnen att svänga som en gunga och detta höll på i några minuter. Männen blevo alldeles ”hjertskrämda” och något kortspel blev det inte av. Mjölnaren kom sedan många gånger till meddelarens mor och beklagade sig över att han såg och hörde så mycket egendomligt i kvarna. Hon svarade honom bara: ”Dä ä la ”jänke”, dä sa du inte va rädder fôr.” / En kväll hade man mycket brännvin i Prästakvarnen och allt manfolk på gården blevo fram på kvällen fullständigt udlösa. Men kvarnen måste ju skötas. Därför blevo meddelaren och hennes syster tvungna att sköta den på natten. ”Vi voro töser på 10 och 13 år då.” På den tiden använde man s.k. ”springstickor” att lysa sig med i kvarnen. Meddelaren skulle hänga för en säck och bad systern, som stod högst upp på trap- pan till underkvarnen, att komma ner och lysa henne. Men hon kom inte trots att meddelaren ropade på henne flera gånger. Hon bara sa: ”Jag orkar inte gå längre”. Och meddelaren fick klara sig själv. Så småning- om kom systern dock ned, (ett trappsteg i taget, sakta) men hon sprang genast in i gården och sade ingenting. Dagen därpå talade hon om, att hon hade sett en väldigt stor / råtta gå före sig på trappan. Råttan hade gått så sakta och svansen hade liksom växt efter henne, så att den, när råttan kom ned på golvet ändock räckte över hela trappan och blott sakta flyttade sig neråt. Det var därför hon måst gå så sakta. ”Vi trodde att det va ”jänke” i skepnad av en råt- ta och vi va glaa att det var i råttgestalt och inte nåt annat otyg.” Det började bli svårt att få någon att arbeta i kvarnen, därför att det var mycket känt i trakten, att det var ”otyg” där. Så fick man i alla fall tag i en dräng, som ville sköta kvarna. De två första nätter- na gick allt bra. Men efter den tredje nat- ten kom han ”in te us” på gården och sa att ” I få följa mä te kvarna i natt töser" "ja går aldrig ensam dit mer" "och när året är gått, flöttar ja.” - Vi följde med men varken hörde eller sågo något egendomligt då. / Dagen därpå frågade vi honom vad han sett. Då talade han om, att när han skulle gå ner till underkvarnen, hade han fått se något som liknade en människa, fast utan huvud, som rörde sig från den ena ”kvarnen” till den andra.----Han gick aldrig ensam dit mera och när året var slut flyttade han. ”Dä ble riktit lessamt mä kvarna.” sade meddelaren. Ingen ville ju arbeta där. ”Vi voro betänkta på å flötta frå alltihop.” Så en gång kom en knalle från Marbäck till Prästekvarna. Han hade varit vida. Bl.a. ha- de han också varit i Lappland. Meddelarens mor sa därför till honom. ”Du sum har vart i Lapplann har la lärt dej å trôlla. Du kunne kanske få bôrt vårt ”jänke” i kvarna”. ---- ”Trôlla kan ja inte,” sa han, ”men vetenskap har ja, så ja kan bota kreatur och människer å lite aent kan ja la mä.” ”Men ska ja gôra nôt åt detta, så får a la stanna över natta.” / Detta fick han. På kvällen gick han ut å fångade en flädermus levande. Den förvarade han till morgonen därpå. Då tog han med sig meddelaren till kvarnen. Han hade flädermusen med sig. ---- I underkvarna fanns ”hjulgruva”. I ”hjulgruva” fanns en tvärstock, som kalla- des ”dyna”( el. dynestocken). I denna stock, som så att säga var en ”dyna” för hela kvarnen, borrade Anders Larsson, som knallen hette, ett hål och stoppade ner den levande fläder- musen där och täppte till. Under hela proce- duren mumlade han något obegripligt.----”Å sen den dan va jänket börte frå kvarna å suntes aldri te mera.” ----Detta hände för 70 år sedan. När meddelarens förste man och far voro döda (de dogo med fjorton dagars mellanrum) måste hon i alla fall sköta kvarnen på nätterna (detta var i Nittorp). En natt, när hon skulle titta till mjölet, fick hon se, hur / hela muren (en avsats utmed väggen) var full- satt av råttor, den ena intill den andra, alldeles som om man hade ställt upp dem där. Alla hade huvudet vänt mot dörren. Och de sutto alldeles stilla (uppskattade antalet till omkring 80 á 90) Men hon tänk- te att det var inte lönt å bli rädder för ”nöt jänke” och så gick hon tillbaka till sä- den. Ännu en gång tittade hon mot muren, och de sutto där fortfarande. Så gick hon upp i kvarnekammaren för att se till sitt lilla barn, som sov där. När hon kom ner igen, voro råttorna försvunna. När hon sedan gick över bron för att gå upp till gården, hörde hon någon slags musik ovanför i strömmen och då hon kom in, slog klockan tolv. En gång voro meddelaren och hennes mor ute en kväll sedan ”sola va igladder” och plocka- de ”vrekspån” vid ett såg intill. Där låg också en gammal kvarn, som då sedan länge stod / öde. Rätt som det var, fingo de höra, hur det ropade där uppe i kvarnen. Meddelarens mor sade då: ”Nu går vi hem, tös.” I den kvarnen trodde man att troll hade sin bostad. Inte så långt från denna kvarn låg ett ställe, (torpställe) som kallades ”Nöa” (nöden). Där bodde ett äkta par. ---- Ofta hade man sett en mycket fin fru gå från berget vid kvarnen bort mot stället. En gång sågs hon av en främmande, som var där. Torpar- hustrun såg henne också. Den fina frun stod ute på ”backen” och pratade med hennes man som höll på att hugga ved. När han kom in förehöll hon honom, att han pratat med den fina frun. Men han svarade, att han inte pratat med någon och dock hade både hustrun och den främmande sett henne. Han tycktes något förvirrad. ----Trots att det var mycket fattigt i torpet, de förtjänade ingen- ting på stället, hade de så mycket där. Alla / slags matvaror funnos. Folk trodde, att den egendomliga frun drog dit. (Det var ingen i trakten som kände henne) Man trodde att hon höll till i berget vid kvar- nen och var en ”bergafru”. Det troddes, att hon och torparen på Nöa hade något ihop, och att det var därför som hon drog dit så mycket gott. (sägen) En dag skulle några skolbarn, när de gingo från skolan, gå ner till Tostarps- sjön för att bada. De voro sexton stycken. Då fingo de se en häst nere vid sjön, och det var någon som föreslog att de skulle rida. Den ene efter den andre hoppade upp på hästen, som tycktes bli allt längre och längre. När den siste (den 16:de) skulle hoppa upp var det så fullsatt, att han trodde att han inte skulle få plats. Men så hade det ju sett ut, när många av de andra hoppade upp också. Han utbrast: ”Kôrs seket / kôrs – lite längre ändå” (han trodde hästen skul- le förlänga sig ytterligare) Men då gav sig häs- ten ner i sjön med alla femton barnen, och dessa syntes aldrig mera till. Efter detta fick sjön namnet ”Barnasjön”---- Hästen var näcken som ibland kan ta hästgestalt. Så fort ”kôrs” nämndes måste han ner i vattnet. I Marbäck skulle en piga en jul- afton gå ut i skogen för att ”hugga städeris” (granris som hackades och ströddes på golvet vid högtider.) Denna piga så ”möcke för å dansa å slarvebötter va ho.” Hon tog med sig en lövkniv och ett rep för att bära riset med. Men hon kom inte tillbaka och folket i gården blevo oroliga och gåvo sig iväg för att leta efter henne i skogen. När de kommo till ett högt brant berg fingo de se lövkni- ven och repet ligga alldeles intill berget, men inte en skymt av pigan såg man. Då förstodo de, att hon blivit intagen i berget, / och de slutade upp med att leta. ---- Så gick tiden och det led mot påsk, men ingen hade sett till pigan. På påskafton, vid samma tid som pigan hade försvunnit på julafton, fingo några som voro ute i skogen se henne ligga framför berget med blödande fötter. Fötter na voro fullständigt förstörda på henne. Hon levde bara i tre dagar. ” Dä feck ho för detta” tillade meddelaren.
Lucia. Tomasdagen. Jul.
Lusemorgonen skulle man upp vid 2 - 3 tiden och ha sig luse- beten. Den bestod av brännvin, kaffe och dopper. Sedan började man att laga till julen. Det bryggades och bakades, tvättades och lekades. Karlarna var på logen och tröskade. - Man bakade i två dagar. Brödet skulle räcka till ett par månader efter jul. Alla i familjen skulle ha sina be- stämda kakor. Barnen och tjänare skall ha sina julhögar, och bonden själv skulle ha en kaka, som han sedan gömde till vårarbetet början den s.k. vårkakan. Vid bryggningen användes ett stort lakekar. Först slogs hett vatten på maltet i en kittel. Så slogs brygden i karet, som kalades rosten. I botten på detta låg aleträn och ovanpå dem halm. Veden avsåg att ge färg åt drickan. Denna fick nu stå och dra sig över en natt. Blev det ingen vört, trodde man, att trollen hade tagit den. För att förhindra detta / stoppade man ett glöd i karet. Sedan silades drickan, och jästen tillsattes. Min mor brukade sedan sticka en kniv mel- lan gjordarna, för att inget ont skulle ta på drickan. Man skulle alltid ha vävt ett stycke att sälja till Tomase marknad. Ett rim löd: "Tomasmässe de är här marken i var sta." Till julafton var all regöring avslutad. Då hängdes handkläderna upp. Dessa bestod av längder av vitt tyg med knut- na hålsömmar. Hemmagjorda papperskransar hängdes också på väggarna i stugan. På förmiddagen kom soldaten och skulle ha sin julakost. Då stod drickan och ystekarsosten på bordet. Den senare kunde väga upptill 20 kg. Det fick inte vara ledigt för ost på bordet under hela julen. Soldaten skulle alltid tas emot väl och bjudas på mat, när han kom om julafton. I skymningen kom far och drängen in med var sin halmkärve. Det var tre stukor i var kärve. Far frågade: `Får vi låna hus här en fjorton dar ?` Mor svarade: "Välkomna. Varsego kom fram å sett !" Då satte de kärvarna mitt på golvet, och så fick de sin sup. Hela huset skulle nu ha kaffe och dopper, innan halmen breddes. Sedan stöttes kärvarna i / golvet tre gånger, och far så efter, om där låg korn un- deer dem. Var detta fallet, skulle de bli bra gröda nästa år. - När kaffet var drucket, skulle mor breda halmen. Där- under skulle alla sitta stilla och lugna. Ett par stukor stacks under bänken. Dem skulle man sedan ha under huvudet. Far och mor låg inte in halmen men barnen låg där och drängen och pigan. Man hade inte av sig kläderna. Halmen låg på till Knut. Nyårsafton och trettondagsafton breddes ny halm på den gamla. Juldagen for man till otta klockan sex. Sedan skulle man inte gå ut någonstans den dagen, för då slängde de gödsel i näsan på en. Annandagen skulle de stå upp bittida och ta möke- bollen från varann. Var och en ville vara först uppe. Först mocka- des i egna stall och ladugården. Så tog man mökebollen, en sup och ralleklöva d.v.s. den syltade klövern efter stornöt. Sedan mockade man för grannen, och skulle då även ha sig en möke- bolle. De red och vattnade hästarna annandagen i ottan före min tid.
Djurfångst, jagt o förtrollade bössor m.m.
Till att fånga djur användes snaror o fallstockar o saxar. Krypesnaror och sprättesnaror var vanligast. Ett sätt var att lägga snaran på marken och binda fast den någonstans där man visste att villebrådet höll till. Djuren trampade i snaran o vart fångade. Saxar användes för varg, räv o utter. Fallstock för vargar. Förr i tiden brukade jägarna "skämma" bössorna för varandra. Bössan kunde förtrollas på så sätt, att om man hörde skottet och visste, vem som sköt, så skulle man uttala en gräslig ed, så var bössan förstörd. Vidare kunde bössan bli förstörd, om någon tog å trädde den genom en gärdesgård. Som skydd mot bösskämmning hjälpte t.ex. om man lade bröd i bössan o sköt med, då kunde den ej förgöras. Ett an- nat medel var en flisa av flugrönn sattes i stocken så att det ej syntes. Var ett gott medel. Var bössan skämd skulle man skjuta med ett skrikehjärta eller ett / ormskinn eller en levande orm så blev bössan bra igen. Ville man att bössan skulle "ta bra" i motskott skulle man låta en orm krypa genom pipan ifrån mynning- en o mot stocken, skulle den "ta bra i medskott skulle ormen krypa genom pipan från stocken o mot myn- ningen. Vid målskjutning brukade man hänga upp en mössa. Ibland kunde det hända att den, som hängde upp mössan lade bröd i densamma, då kunde ej skottet träffa mössan. Men så kunde det hända, att den som sköt, var så knepig så han hade stoppat brödsmulor i bössan o då skyddade ej det brödet, som fanns i mössan utan skottet gick rakt igenom. Ibland var bössor- na så förgjorda så de dödade inte på så nära håll som 5-6 alnar, trots det skytten kunde hinna med att ladda o skjuta 2-3 skott på villbrådet, ibland kunde djuret rentav skoja med jägaren, o det var bössans fel. Ibland kunde det hända att den ene jägaren sköt något för en annan. Detta straffades med påsättning av någon sjukdom. En person A.N i L sköt en hare för en / gammal jägare, som hette Eskelund i Backa. Eskelund satte på honom en sådan sjukdom så att han darrade med hela kroppen o släpade den ena foten efter sig o han kunde aldrig hantera en bössa sedan han skjutit haren för Eskelund. Denne jägare gick ut i skogen o ställde eller satte sig. Det dröjde inte länge innan det kom både harar o rovdjur o fåglar till honom o det var bara att skjuta. Han skall ha varit en säker skytt men han kunde också trolla. Detsam- ma lär ha varit förhållandet med en gubbe på Skog- garaholm, han kunde så pass, så han behövde inte göra sig stort besvär, när han ville ha färsk stek. I Lönnhult fanns för hundratals år sen jägare, som kunde mana fram villebråd på så sätt att de satte en träpinne i jorden o strax kom djuren springande så att fradgan stod om dem, de var absolut tvungna att springa fram o nosa på den där pinnen o då passade jägarna på o sköt dem, men det skulle ske hastigt. Det var på den tiden när här fanns hjortar o det har inte funnits här i trakterna på många år