Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det blev ”gast” av alla som blev mördade. Om det var stora eller små, så blev det gast av dem. Gasten grät ett i allt och fick aldrig ro. Det fanns gastar i bäckar, och i älven hördes gasten ibland.
Bröllop
Nedan skildrade bröllop var jag med om i Fjärås 1882. Det varade i fyra dagar. Fonet bestod av elva tunna brödkakor och en kransekaka. Första dagen gick det stilla och ordentligt till. Brudparet visade sig inte, förrän prästen var kommen. Då hämtade tärnor och marskalkar dem i släde, för de var på ett annat ställe. Två karlar stod vid gårdsporten och fägnade de ankommande med brännvin, innan de trädde in. Inne på gården stod två klarinettblåsare. Så skred man till vigseln. Efter vigseln avåts middagen. Prästen, brudparet, dettas föräldrar, marskalkar och tärnor satt vid ett bord. Vid de övriga gruppeerade sig släktingar och bekanta. Första dagen offrades till brudparet och prästen; den andra dagen till spelemannen. När middagen var undanstökad, röjde man av för dansen. Be- lysningen bestod av talgljus somm placerats i träpipor, vilka / krokats fast vid väggarna. Man dansade vals, polka, schottis och polkett. De äldre satt på rummet ovanpå. Där skulle alltid mat stå framme. De spelade kort. En äldre karl, som de kal- lade för tapparn, skulle sköta dricktunnan. Andra dagen på kvällen kläddes tapparn i trasiga dåli- ga kläder. Nu skulle alla fruntimmer dansa med honom. Tap- pen hade han hängade i ett snöre på ryggen, och den som kom åt passade på att draga i den. Under bröllopskvällen förekom även ett annat upptåg. Här vid gick två karlar framåtlutande efter varandra med en plan- ka på axlarna. Framtill på denna var ett par kohorn fästa- de. Över karlarna och plankan hängde ett par täcken. Så led- des kon in i rummet, och den gamle tapparn kom och skulle mjölka. Han gick till galna sidan med sin träbytta, och en av karlarna spände till honom, så att han flög åt si- dan. Detta var avtalat förut. Så började två partier dispu- tera om, om det var en ko eller en tjur. Slutligen leddes djuret bort ett pliktas, för att man skulle få visshet. Sedan som en pojke in med huden och ville sälja den. Han hade en skallerkrans om halsen, som de ryckte i. Så gjorde han / allehanda konster, och upptåget höll på halva natten.
Staffansritt
Då jag julen 1893 var i Träslöv, fick jag se en Staffansritt. Tio stycken pojkar, iklädda vita skjortor och höga hattar, red på hästar, som betäckts med vita täcken. De begav sig från den ena gården till den andra. Utanför husen sjöng de: Kära mor ve spisen sätt på å koka grisen Här är väl inte dager än, fast stjärnorna de blänker.
Hembränning
Sedan husbehovsbränningen var förbjuden var det många bönder, som hölls på i smyg. En bonde höll till långt bort i skogen, och det gick bra för honom i många år. Länsman misstänkte honom, men han kunde ingen- ting bevisa. Till sist var det bondens egna grisar som röjde honom. Han hade dem att komma bort till bränneri- platsen och få drank. Länsman rannsakade i bondens hem och fick syn på grisarna, hur de satte av inåt skogen. Länsman efter och kom så rakt på bonden, där han som bäst skötte arbetet. Han försökte inte neka. Länsman och han pratades vid i all sämja och länsman undrade, hur han skulle kunna få redskapen med sig. Bonden erbjöd sig att springa hem efter häst och vagn, om länsman ville sköta pannan, för det vore ju i alla fall synd att låta / så mycket brännvin förstöras. Det tyckte länsman var bra. Men bonden sprang efter ett par ojäviga vittnen och så överraskade han själva länsman med olaga brännvinsbränning! Ja, vad skulle länsman göra! Men så många pengar som han fick upp med, det var rent ogudakt- igt.
Släktsägen
Det här stället är ju bara ett torp under den stora gården Borekulla. Men jag har säkerhet på det, så länge jag lever. Det märkvärdiga är emellertid, att torpet varit i min släkt i över tvåhundra år och kanske längre. Det har inte alltid gått från far till son. Ibland har det övertagits på kvinnofolkasidan.
Släktsägen
Min släkt har suttit här på denna gården så långt några kyrkoböcker gå tillbaka, och det är nog en 300 år. Så länge har Rävsnäs gått från far till son.
Forna förhållanden
I Rågelund fanns gästgiveri för längesen. Därifrån skjutsades söderut till Backa i Värö och norrut till Torpa i Fjärås. Men där var alltid ett dåligt liv där med fylleri och slagsmål. Och det gick många rykten om resande, som hade blivit rövade där. Även mord talades om. Men så var en man i socknen, som satte ihop en skrift till landshövdingen och fick en massa andra att skriva under. Han talade om, hur det var, och sen dröjde det inte länge, innan det kom ett påbud, att gäst- givaregården skulle flyttas till Åsa i Ölmevalla. Och där är den än. Det är nog ungefär 150 år sen.
Troll, folksaga
(Hobergsgubben) Den dumme jätten ### nr 1165 Det var en bondgård, som låg alldeles vid ett brant berg. I det berget bodde troll. Men det var snälla och hyggliga bergstroll. Bonden och hans husfolk hade myc- ket tillsammans med trollen och de hjälpte varandra med vad som var på ömse sidor. Men så bar det inte bättre till än att bonden fick sig en arvinge. Och det blev ju glädje. Men så kom han i tu beråd. Där skulle bli ett faddergille, det var klart. Och han visste inte hur han skulle ställa det med trollgubben. Det var inte roligt att bjuda honom. Vem kunde veta hur en sån skulle bära sig bära sig åt om han kom bland folk. Men det var inte heller roligt att låta bli att bjuda honom, för då blev han säkert förargad, och sen var det inte nådigt att honom till närmaste / granne. Och detta här gick bonden och grunnade på, så han kunde blett förstörat. Men så hade han en dräng, som inte var dummer. - Ja ska gå te trollgubben , sa han och bjuda honom te kalaset, så han inte kan bli arger, men ja ska laga så han inte kommer ändå. Så tog han en stor tomsäck under armen och gick till berget. Han knackade på och trollgubben kom ut. - Se, dä ä så, började drängen, att husbonnafolket har fått en son, å nu ba husbonn, att I far, skulle vära så go å hålla te goe å komma mä på fadder- kalaset. - Ja tack, sa trollgubben. Hälsa din husbonne å tacka å säj att ja ska komma! Ä dä manga bunna? - Ja, dä ä en hel blöta, å ja hörde särskilt att han, som kör mä åska, hade säkert lovat att komma, sa den illmarige drängen, för han visste, att alla troll är rädda för blixten. / - Ska han komma! Då tror ja inte att ja vågar me dit, för ser du, vi ä inte så goa vänner. - Men, sa han sen, du har la reda på hur dä ä ve såna gille? Ska vä vu nôga faddergåver? - Dä ä nog ingen, som kommer alldeles utan, om han inte ä rent för fattiger, sa den illmarige drängen. Då ba trollgubben honom följa med in i berget. Där stod en stor kista, som var bräddande full med silverpengar. - Håll upp säcken du har under armen, sa troll- gubben och så öste han i en stor skovel. - Har du sett gevas mer, sa trollet. - Ja, dä har ja, sa drängen. Och så höll trollet på att ösa i, och för var sko- vel frågade han på samma sätt, tills drängen kände, att han inte skulle vara människa att bära mer. Då svarade han: - Aldrig har ja sett nôgen geva mer. Sen gick han hem, och bonden blev botten- rik, och ändå blev han inte ovän med trollet.
Folksaga II Långe Vårdan.
Det var en kvinna, som bodde ensam i en liten stuga med sin dotter, som bara var en liten däga. Kvin- nan hade inte varit gift utan tösen hade hon utaned. Det var fattigt för dem, men hur det var, så hade hon fått ihop en hel mängd mjölk och ystat sig en stor, grann ost. Tösen ville rysligt gärna känna på osten, men mo- dern svarade alltid: - Den ska vi gömma te den långe vårdan kom- mer. Tösen undrade på, vad den långe vårdan kunde vara för en. En dag fram på vårsidan var modern borta, och flickan var ensam hemma. Då kom en främman- de karl in. Han tiggde. / - Ä dä du som ä Långe Vårdan, sporde tösen. - Jo, dä ä ja, sa den främmande. - _ Då ä dä du, som ska ha våran store ost, sa flickan. - Ja visst. Dä ä därför ja kommer, menade luffarn, för nu begrep han varåt det lutade. Så gick den lilla efter osten och karlen smet iväg med fart. Om en stund kom modern hem. - Mor, nu har den Långe Vårdan vart här. - Va säjer du, däga. - Jodå. Och han fick osten mä seg. Men modern var en kvinna, som kunde lite mer än att äta och lägga ifrån sig skeden. Hon mumlade några ord för sig själv, och sen sa hon till dägan, att de skulle gå och se efter, om de kunde hitta Långe Vårdan. De hade inte gått långt, innan de fingo se honom. Där stod han på en fläck och kunde inte röra en fot. Så mycket kunde kvinnan. Hon tog igen sin / ost, och sen sa hon till tjuven: - Nu får du gå. Men han var så rädd, att han sprang allt vad han orkade.
Skämtsaga Prästen och klockaren.
Det var en präst, som tog sig för att predika om barmhärtighet. Han la ut´et väldeliga, så han grät själv. Han sa att den som hade mycket av denna världens goda, skulle alltid dela med sig åt dem, som hade mindre. Och han slog i predikstolen och domderade och var så ivrig. Dethära satt klockarn och hörde på. Och det låg och grodde i honom. Prästen hade mycket, och klockarn var fattiger. Men faen i dä, skulle inte han försöka lära prästen, att leva efter sin predi- kan - lite grand åtminstone. Klockarn hade bara en mager ko, men prästen hade minst tjuge. På söndagskvällen, när prästens kor drevs hem, passade klockaren på och tog så många han hade rum / för, och sa att prästen hade skänkt honom dem. Präs- ten blev himlaarg och for iväg till klockarn och skäll- de ut honom som tjuv, stortjuv. - Så, så, sa klockarn. Pastorn predikade så rörande i dag, så jag trodde, att pastorn hade mening med det, och därför tog jag korna. Och jag behåller dem med. Och så blev det.
Skämtsaga II Den snåle prästen.
Det var en gång en präst, som var så ogud- aktigt snål, att det inte var likt nånting. Han nän- des aldrig äta sig mätt själv en gång, och hans folk svälte som örnar. Men han hade en illmarig rackare till klockare - som alla klockare ska vara - och han satte sig för, att han skulle bota prästasjälen för snålhet, så vida inte själve den sutte i´et. Bägge två voro gamla vana jägare och hade ofta jagat ihop. Nu kom klockarn till prästen och ville, att de skulle ge sig ut på en jaktfärd, men denna gången skulle de visa att de kunde reda sig utan matsäck. Ja, det var prästen gärna med om, det kan en veta. Klockarn hade alla fickor fulla med smörgåsar och / annan mat, men det behöll han för sig själv. Prästen fick svälta hela dan. Klockarn lurade honom med sig till marker, där han inte råkade själv och inte kunde ta sig hem. Sent på kvällen råkade de på en svinabod ute i bergmarken. Där kröpo de in, för då fingo de tak över huvudet. När de sutto därinne i mörkret, hörde prästen huru klockarn åt. - Va äter du, sporde prästen för han var hungrig, så att det skrek i tarmarna på honom. - Svinaskit, sa klockarn. - Ta hit en, som inte ä för blöt, sa prästen. - Ja tror inte du kan äta dä, sa klockarn. Du får nog bli lite hungrigare först. Så somnade de. Andra dan förde klockarn prästen omkring i de värsta illmarker, så att prästen blev rent utkimmater och hungrig, så han kunde ätit sin egen mormor. På kvällen kommo de tillbaka till samma svinabod, / för sen låtsade han, att han var vilsen, han med. Den kvällen var prästen så illa utsvulten, så nu åt han svinaskit, allt som klockarn plockade för ho- nom. Tredje dan var klockarns matsäck slut och nu råkade han utan svårighet ner till bebyggda trak- ter. Han hade räknat ut det så fint, så de kommo till en gård där det var bröllop den dan. Där blevo de väl mottagna. Men innan de kommo fram, så viskade klockarn till kamraten sin: - Skäm nu int ut dig med att äta för glupskt. Du får komma ihåg att du är präst. Det tog skruv och prästen tordes nästan inte äta nånting så hungrig han var. På kvällen fingo de bägge herrekarlarna ligga i samma stuga som brudparet. När alla hade somnat så stötte prästen klockarn i sidan och viskade: - Så du, var de satte grötafatet? Ja ä så för- / skräckligt svulten. - Jo dä står på bordet borte vid spisen. - Men hur ska ja råka tebaka hit igen i mörkret? - Dä ä lätt hjälpt. Ta i tråännen här så behåller ja nöstanet här å så kan du följa trån hit. Men - hör du - ta en näve gröt mä deg tebaka te meg.! Ja, dä lovade prästen gärna bara han hette grötafatet. Och tänk! Dä lyckades bra för prästen å han vräkte i sig gröten utav all världen. När han slutade, var det bara en redig näve kvar, och den tog han med sig till klockarn. Men medan prästen svarvade och åt, så passade klockarekraken på och kastade nystanet över till brudparets säng, så att när prästen sen följde tråden med ena näven och hade den andra full av gröt, så kom han rakt till brudsängen. - Här har du gröten, viskade han. Men de sovo båda två i den sängen, och ingen sva- rade. / - Här har du gröten, viskade prästen en gång till. Ingen sa ett ord. Då blev han rasande och smäckte hela grötklumpen i änden på bruden. För den låg bar, och prästen trodde det var klockarns ansikte. Då viskade klockarn så högt han tordes, och så letade prästen sig fram till sin säng. Lite senare vaknade brudgummen och kände lust att smeka bruden sin och började treva omkring lite på vissa platser av hennes kropp. Men så skrek han till: - Aj, som tusan! Du har sketet ner dig! Hur prästen och klockarn sen kommo däri- från och hem, det har jag aldrig hört. Men det vet jag, att prästen från den dan blev som en om- vänder hand och unnade sitt folk bå redig mat och mycken mat.
Dryckesvisa
En sup gör gott i magen, När man den rätt förtära kan. Men supa hela dagen, Det skadar mången man. ______
Ordspråk
1. Den som ha manga jarn i ellen, så bränns någet upp. 2. Dä kan bli möen skid i korven. (Johs Eriksson) 3. Konstera ä manga. (Karl Olsson) 4. Som man bäddar får man ligga (C. Aug. Nilsson, 1. Nortorp) 5. Dä ä säkert som lås (###). 6. Hut för hut (###).