Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vårhalvåret
Kyndelsmäss kallades "lilla jula", då var det lite högtidligt. Det bakades ett särskilt bak då, men inte så mycket som till jul. Men sedan sa' de: "Nu ha lilla jula vart, nu ä dä slut på dä granna bröet." Och vid "lilla jula" satte man också opp en ny julkärve åt fåglarna.
Kungar.
Karl XI och fogden. Konung Karl den elfte var ofta ute och for i sitt rike. Han reste alltid ensam och var alltid simpelt klädd, så att ingen kunde känna igen att det var kungen. På det viset fick han reda på mycket, som han aldrig skulle fått veta, om han kommit som en kung. En gång kom han sent en kväll och tog in på en gästgivaregård över natten. Han gav sig i språk med gästgivaren om varjehanda. Där bodde en av konung- ens fogdar i närheten, och den främmande var ny- fiken och ville gärna ha reda på hurdan karl denne fogden var. Ja, gästgivaren talade om en hel del, som inte var vidare vackert. Han berättade om en bon- de där intill, som hade ett par vackra hästar. Till ho- nom kom fogden en dag och tvingade honom att byta / bort sina granna hästar för en enda gammal luring. Bonden tordes inte säga nej, då fogden begärde det, utan han fick nöja sig med kraken. Den främmande frågade om detta var riktigt sant, och gästgivaren svor på att det var sant vartevelia ord. Nästa morgon sporde han om gästgivaren ville skjutsa honom till den gården, där den lurade bonden bodde. Det gjorde han gärna. Kungen for dit och språ- kade själv med bonden, och till sist ville han köpa den hästen, som fogden bytt bort. Den blev inte dyr, för den var inte mycket värd. När de kommo tillbaka till gästgivaregården, så ville Karl att de skulle resa till fogden och fråga, om han ville byta hästar. Men då sa gästgivarn nej. - Då kunde jag lika gärna tänka på att själv bli fogde, sa han. För då bleve jag alldeles olycklig för fogden, sa han. - Då reser jag ensam, sa främlingen. - Men det är farligt, invände gästgivaren. / Han fick den gamle hästakraken bunden efter kärran, och så for han. Han körde ända fram till stora trappan vid fogdebostället. Fogden kom ut med detsamma och börja- de svära och gorma för denne simple karlen vågade sig fram till stora trappan. - Jag ville bara byta hästar. Jag har hört, att fogden gärna vill byta, sa den främmande så beskedligt. Då blev fogden rasande och sprang genast in efter en stor blypiska och tänkte ryka på den oförskämde. Men då sa Karl: - Hut, drummel! Och så öppnade han på kappan, så att fogden skulle förstå, att det inte var nån vanlig stackare han hade råkat ut för, och så sa han, att han var kungen själv. Och så kom domen: - I morgon klockan åtta ska du vara på gäst- givaregården ridande på den där kraken. Sen ska du få veta din dom. Sen var det inte mycket mer. Fogden blev avske- / dad på grått papper och tvangs att lämna igen hästarna till bonden och till på köpet bekosta bröllop för bondens dotter. Kungen satte gästgivare till fogde i hans ställe.
Kungar
Karl den tolfte reste igenom här, när han skulle till Norge och kriga där. Han red ensam, för det bruk- te han oftast göra. Han bytte häst här i Rågelund här i Landa, för där var gästgivaregård på den tiden. Nå, där gick det bra för honom, och han fick en pojke med som skulle ta hem hästen. Men ingen männi- ska visste, att det var kungen. Men när han kom till nästa gästgivaregård - det var Torpa i Fjärås -, så var där ingen häst inne, och ingen väntades hem heller. Men kungen ville inte vänta. - Då rier vi te Kongsbacka, sa Karl den tolfte. Pojken ville inte gärna, men han blev så illa tvung- en för han fick inte igen hästen. När de kommo till Kongsbacka var det bara / natten. Ingen människa fingo de vaken, och stall- dörren var låst. Då blev kungen rasande. Där låg en stor stock utanför stalldörren. Då sa Karl till skjutspojken: - Ta du i den lelle ännen så tar ja i den store, och sen klämmer vi te stalldörren, sa han. Ja, det gick, så det small efter´t. Vid första sla- get ramlade dörren in. Men där fanns inte en enda hästakrake. Och så stod kungen där lika illa. Den hästen, han hade ridit från Rågelund, var rent förbi. Hur han bar sig åt för att väcka folket, vet jag inte, men till slut fick han ändå en ny häst och en karl som skulle följa med. När de skulle sitta upp, frågade Karl: - Vad heter du, gubbe? - Karl Karlsson, svarade gubben som san- ningen var, för han anade inte, vem det var han skulle följa. / - Jo, kors, dä heter ja mä, sa den andre, och så talte han om vem han var.
Kungar
En gång råkade Karl den tolfte ut för en, som han inte fick makt med. Det var en smed, som var ovanligt skicklig att tillverka gevär. Kungen beställde en massa gevär av denne duktige smen och det bestämdes när de skulle vara färdiga. Och när den tiden kom, så skickade Karl folk dit, som skulle hämta gevären. Smeden visade dem gevären, som lågo där färdiga och i ordning, men han sa bestämt ifrån, att han släppte inte ifrån sig gevären till någon levande själ, utan kungen fick komma själv och hämta dem. Och ja, min gud, måste inte Karl den tolfte göra sig besvär att komma själv, men då fick han dem.
Herremän
En ägare till Örmanäs i Ölmevalla var känd för att vara grym och hård mot sitt folk. Han pryglade dem för de minsta småsaker, och ingen vågade sätta sig upp mot honom. En gång såg han en karl, som gående rätt över hans gärde. Han blev ju arg, det förstås, och rusade emot den arme mannen. Men den blev inte rädd. Det var den gamle knekten som bodde i Lunkagård här i Landa och därför kallades Lonkaknekten. Han var grymt stark och när herremannen kom emot honom med käppen och svor och skrek, så sa han helt lugnt: - Köss du meg i röva! Dä brugar å hjälpa. Men han vågade sig inte på knekten, när han såg vem det var.
Krigare
1. På Karl den tolftes tid var det nog ibland en och annan, som inte tyckte om att gå ut i kriget utan försökte smita ifrån det. Men det var nog näs- tan ändå farligare än att gå med, för om man fick tag i en sån "rymming", så var det ju döden. Här fanns en ung karl på Maen 1), som blev utskriven till krigstjänst. Han hörde till samma släkt, som jag härstammar från, och den släkten finns också kvar på Maen. Han ville inte i krig utan rymde och höll sig gömd var han kunde medan det värsta oväsendet och letandet pågick. Sen vistades han för det mesta i hemmet på Maen. Det gick bra för honom _______________ 1) Närmaste gård till Bollestorp, blott ett par hundra meter därifrån. Jag kunde sitta i B. och se den gård i Maen, där mannen hade hemma, och den väg han sprang. (J.K.) / en tid, och han började känna sig säker. Men så kom det en liten trupp, som skulle gripa honom. Han hade inte sett upp i tid utan satt hemma i lugn och ro, tills ryttarna voro på gården. Han lyckades dock smyga sig ut bakvägen och försökte rädda sig och kom springande rakt över gärdet hitåt. Mina förfäder, som redan då ägde gården här, sågo honom tydligt och förstodo naturligtvis hur det var fatt. Men så varsnade krigs- männen honom också, och en av dem - det var la en officer - satte efter honom i fyrsprång. Bakom gården här börjar den bergiga utmarken genast, som den gör än i dag. Pojken har tydligen räknat ut, att om han bara lyckades komma över det släta gärdet och bakom vår lagård, så skulle han lätt kunna försvinna nånstans inne bland bergen. Men han hade för kort försprång. Ryttaren vann på honom så snabbt, att han aldrig kom ur sikte. Pojkastackarn / hade hunnit bara en liten bit in i bergsmarken så var ryttaren honom in på livet. När han då inte stannade, så sköt denne officer ner honom på fläcken. Man vet ännu på vilken fläck detta skedde men platsen har inget namn. 2. En ung man som just hade sitt hem i den här gården och tillhörde samma släkt som jag, blev båtsman och var med i Gustaf den III:s ryska krig. Han stupade i slaget vid Svensksund. Mannen hette Börje, vilket är ett stående dopnamn i vår släkt. Jag heter också Börje, men jag har kallats August.
Prästen och hans dräng (?)
Det är nog en 200 år sedan det fanns en prost i Frillesås, som hette Heill 1). Han hade en dräng, Anders. Det var en bra arbetare, ärlig och pålitlig, men han var så full av spektakel, som en kyrka full av bönder jul- ottan. Det var det roligaste han visste att göra andra spratt, och de voro inte alltid så fina. En dag kom prostinnan och bad honom, att han skulle bära in lite vatten i köket. Ja, Anders fick tag i ett par stora spannar, bar in vatten och slog på köksgolvet så att det stod högt på väggarna. Om en ______________________________ 1) Här sviker meddelarens för övrigt briljanta minne honom; det har aldrig funnits någon präst med det namnet i Frillesås. Den ende kände är en kyrkoherde Caspar Hejlius i Tvååker, som nämnes 1694 (och 1708). Hans egen måg khde Nils Bagge i Fagered skriver dock hans namn Heill. / stund kom prostinnan ut i köket. Hon klev i vatten nära på till knäna. - Men, Anders då! Vad tar du dig till, sa hon. - Prostinnan sa ju, att ja skulle bära vann i kö- ket, försvarade sig Anders och såg så menlös ut som helst. Prosten skickade Anders och en annan dräng ut åt utmarken för att hämta hem ett par får från betesmarken. Den andre drängen fick en snäll söa, som villigt följde med, men den Anders fick på sin lott bara konstrade och satte sig på tvären. Till slut blev Anders arg och sa: - Ja stecker´na. - Å, du ä la inte galen! Vad tror du, prost- en skulle säga. - Jo, ja stecker´na, mente Anders och rycktes med söan. Och i ett enda nafs hade han kniven uppe och / stack söan. Sen tog han kroppen på axeln och följde med kamraten. Han gick in till prosten och sa: - Söan blev så sjuk på vägen, så ja tordes in- te annat än att stecka henne mä däsamma, för köt- tet skulle bli te nötta. Och prosten tackade honom och berömde honom för han hade varit duktig. Men en gång tänkte prosten, att han skulle ge Anders lite betalt för alla hans många spek- takel. Prosten skulle resa bort på några timmar, och An- ders skulle arbeta på vedbacken. Prosten tog en järnlänk och fäste den ena änden om livet på Anders och låste fast den andra kring ett träd. - Såja, min käre Anders, nu kan du stå här en stund, sa prosten. Arbete har du! - Förallandel, sa Anders, dä blir så bra, så bra. Prosten for, men så fort han var ur sikte, så tog Anders till yxan och fällde trädet, så att när pros- / ten kom igen, så låg trädet fällt, och Anders var borte på nya äventyr. Det knepet hade prosten inte tänkt på.
Anekdot
Prästens tjur och klockarns tjur kommo ihop och stångades, och prästens stångade ihjäl klockarns. Då gick han till prästen och talade om hela historien men med den lilla skillnaden, att det var prästens tjur, som blivit ihjälstångad. - Då får du ge mig din tjur i stället. Liv för liv, sa prästen. - Dä ä alldeles riktigt. Men pastorn har nog hört fel. Dä va min tjur, som dödades. Och således tar jag nu pastorns.
Rövare
För längesen fanns det en del dåligt folk på ett ställe söder om Rågelund. Där söps och slogs och det påstods att tjuveri och röveri inte voro sällsynta. Far min fick redan som liten pojke - 8-åring - ligga ute och köra gästgivareskjutsar från Åsa i Ölmevalla till Backa i Värö. De resande hade nästan alltid egna vagnar och i sådana fall fick skjutspojken rida hem. Var det då på natten, så var det inte nådigt att komma förbi det här stället, och far talte om, att han alltid brukade rida i rykande trav därförbi, om det var nattetid. En av de fina fåglarna blev gripen för något svårt brott och satt på fästning i tio år. Han bodde sen på Lunkegård (nr 2 Buerås) här i socknen och kallades därför Olaus Lonke.
Maran
Maran var farlig. Hon red hästarna, så att de stodo alldeles genomsvetta och utmattade, när man kom till stallen på morgonen. Särskilt förargligt var det, att hon flätar manen på hästarna, och det var så illa svårt att reda ut sådana mantovor. Om man hängde upp en skjuten skata inne i stallen, så skydde maran. Var där två hästar, så skulle skatan hängas emellan dem. Att maran red människor har jag aldrig hört.
Maran
Maran red hästarna så att de blevo svettiga. Och hon kunde vara farlig även för människor. Hon red och plågade även dem. Maran var en människa som var förvandlad.
Kloka
1. Det var en fru härute vid Frillesås station som hade en bra summa pengar i en låst byrålåda. Det är bara ett par år sen. Pengarna blevo borta och hon kunde inte finna dem och inte räkna ut hur de hade kommit bort. Då gick hon till en klok. Men vad han hette eller var han bodde har jag inte kunnat få reda på. Han såg tjuven i vatten, och han frågade frua om hon ville, att han skul- le märka tjuven. Nej, det ville hon inte, bara hon fick sina pengar tillbaka. Den kloke lovade då att nästa mor- gon skulle pengarna ligga på sin plats i lådan. Och där låg de också. Det är dagsens sanning. 2. En krämmesa kom in på ett ställe där det snart skulle bli bröllop. Hon tiggde ju om allt möjligt, som krämmare alltid göra, men när hon inte fick allt, som hon peka- / de på, så blev hon rasande. Hon vände sig till bruden och sa till henne: - Dä ska du få igen på din hedersvag. Då ska du få skita ner deg. Och den stackars bruden råkade verkligen ut för den olyckan.
Kloka
Här strök i min barndom omkring en krämare- käring, som de kallade Smör-Olleska. Hon kunde både spå och trolla, sa hon. Och så minns jag en båtmanskäring, som hade skuld för, att hon kunde trolla. Men det var inte att undra på, för hon var född i Finland. Hon hade träffat sin blivande man en gång när svenskarna förlorade Finland. Då var ju en del av våra krigsskepp där- uppe.