Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Maran
Vid marritt var det bra, om man kunde säga: "Mara, mara, kom igen i mara och fråga efter tre ting, som jag inte har". Den som var mara måste då komma, man fick då se, vem som var mara. Sade man då: "Du är mara", "så slapp mara ifrån eländet". Om en kvinna inte hade hår omkring blygden eller i armhålorna, så var hon mara.
Påsk.
Dagarna i "dömmelvega" hade särskilda namn: Svarta manda. Wida tista. Dömmel onsta. Skärtorsta. Langa fraida. Ägga lorda. Under denna vecka hade varje familjemedlem - små och stora - sin särskilda "äggada", då det ar hans (hennes) rättighet och skyldighet att taga reda på och samla in de för dagen lagda äggen. Var och en höll noga reda på antalet, ty det var en stor ära att hava samlat flest. Det hade dock ingen praktisk påföljd. Insam- laren fick nämligen inte behålla, vad han funnit, utan detta lades till husets gemensaamma förrråd. / Påskäggen skulle ätas på aftonen; icke på morgonen av påskdagen. Den som inte hade många nog höns själva, fingo köpa ägg, ty den gången hade var och en rätt att äta så många han orkade. Påskeldar voror lika vanliga förr som nu. Den tändes var som helst på någon bergknalt nära en gård. Ty i regeln hade var gård sin. Tjärtunna var inte ovanlig, så vida man kunde få tag i någon. Dans kring påskelden kan jag inte erinra mig. Påskakäringar har jag knappt hört talas om. De voro nog, utdöda före min tid. Men jag har ju reda på, att för längesen trodde man nog på dem. De reste till Blåkölla, trodde man. Ingen enda historia om dem har jag hört. Solen dansar påskamorgon.
Påsk.
Den vind, som rådde påskdagen, stod sig i regeln hela tiden ända till pingstdagen. Den kunde vara starkare eller svagare, men den blåste i alla fall från samma håll. Likaså med kölden. Var det kallt påskdagen, så fick man bereda sig på, att de följande sju veckorna kommo att vara kalla. Påseldar höra till gammal sed. Någon särskilt märkligt med dem, tror jag inte vi hade här. Ung- domen skulle alltid dansa vid påskelden, det var klart. Man sköt väldiga påskasmällar. Det var för att skrämma bort påskakäringar, som på påsk- kvällen kommo hem från Blåkullaresan. Man var mycket noga med att skjuta spjället, / så fort solen gick ner. Annars kunde lätt någon påskakäring ha kommit ned och in den vägen.
Midsommar.
Till midsommar skulle det alltid majas i varenda stuga. Blommor och löv - XXXX. björklöv - sattes in över allt, där de kunde fästas i väggar och tag, bakom skåp och andra möbler och så naturligtvis i krukor och vasar, som de nu säga, på bord o. d. Majstång hade vi i varenda gård. Men det var bara små stackare, och de sattes upp bara för husets egna barn, så det blev aldrig någon folksamling omkring dem. Den seden har vi nog kvar än. Majstången kläddes med löv och blommor ända upp. Men det grannaste var nog ändå alla äggaskalen. Inga äggsskal krossades lång tid före midsommar. De blåstes ur. Sen träddes de upp på långa band och hängdes i majstången. Ju flera man kunde anskaffa, desto rarare var det. De färgades aldrig. I min tidigaste barndom restes alltid en stor maj- / sång i Rågelund 1). Dit samlades en massa ungdomfrån Landa, Ölmevalla och Frillesås. Där dansades hela natten, men där söps redigt också, och nästan alltid blev där vilda slagsmål. Därför kom majstången bort. Jag minns, när hon var där, men då var jag för liten, så jag fick aldrig följa med. Och när jag blev stor, så var hon borta. 1) By västligast i Landa, vid kustlandsvägen, fordom gästgivaregård.
Vårarbete.
När sädesärlan kommer, så är det rätta tiden att så. En kaka av julbrödet gömdes alltid till våren. Då skulle både dragare och folk ha med av den. "An- nars kunde de inte våra". Jag minns inte själv denna sed. Men min gamle far talade om det för mig. Jag tjänte i mina unga år hos en bonde i Bolg i Ölmevalla socken. På våren, när han gick och sådde, såg jag, hur han satte ifrån sig såskäppan och tog upp några små, röda kryp från mullen och gnodde sönder dem mellan händeerna. - Men varför göra I så, frågade jag. - Jo, sa bonden. Då blir läkehänner å da´. Om ja lägger näva på ett stt sjukt djur, så blir det bra. Och / om en gör en liten deg och rullar den mellan nävarna och ger djuret in dem, så slår det inte fel, att djuret blir friskt. Jag frågade honom, vad krypen hette, men de visste han inte. Om en råkar hoppa över någon liten fläck på åkern, när en sår, så betyder det, att såningsmannen kommer att dö inom ett år. "Han sådde te si egna grav", heter det. Själva fläcken kallades "likkista".
Vårarbete
Vårråg skulle sås i elfte veckan. Blev man inte färdig då, var det bäst att vänta till nionde veckan för i tionde veckan var det inte bra att så vårråg. I åttonde veckan regnar det alltid vartenda år, och det slår aldrig fel heller. I den veckan kan man inte så. Linet (hören) skall sås i sjunde veckan. Kornet i femte. Bönor ska sås på Beda. Då blir de bäst. Bönor var ingen dålig mat, fastän de nu äro rent bortlagda. Bäst äro de, om de få stå en dag och sen ätas med surmjölk slagen ovanpå i bönefatet.
Vårarbete
Kornet var huvudsådet förr. Det var sexradigt korn vi odlade här. Det skulle helst sås i "sjätte vega". Fast dä gick nog an att så det senare, till och med "när dä inga vega var", och det kunde bli bra ändå. Jag minns ett år, när kornet var fullt moget efter elva veckor från sådden. Bönor (bondbönor) odlades mycket. De skulle sås tidigt. "Får vi inte så bönera i april, så ä dä inte möe värt å bry seg om att så." Bönan ska ha tre blad gamle korsmässeda.
Slåtter och skörd.
Slåttergillen ha aldrig varit brukliga. Men skördagröt (hjulagröd) skulle där till. Det var ingen bestämd dag, utan den åts allteftersom man på olka gårdar fick skörden inbärgad. "fä ta harren" har jag aldrig hört talas om.
Skörd.
När skördearbetet på en åker var avslutat, skulle arbetsfolket nödvändigt lägga sig på renen och "vila ager". Annars blev det dålig skörd på den åkern nästa år.
Husdjur.
När man mjölkar en ko första gången efter kalv- ningen, skall man ovillkorligen ha stål i mjölkbyttan, annars blir kon sjuk. Den första råmjöken får inte köras under bar himmel. Den, som mjölkade skulle alltid hänga slaba- ten (förklädet) över mjölkbyttan, medan hon gick över gården. När mjölkerskan kom in med råmjölken, skulle hustrun själv slå upp den i fat. Därvid skulle hon fråga mannen, som måste vara inne: - Va ska vi göra mä mjölka ? - Vi ska ysta och kärna, ska mannen svara, så blev det tur. Även jag tjänade på Hammargård i Ölmevalla / Den gamla käringen där sa alltid till mig, när jag skulle gå ut och mjölka efter kalvningen: - Du glömmer la inte å torka juret (juvret) mä nairdailen ! Så blir svullna borta". Hon ville att jag skulle torka juvret med "ner- delen" av särken min. Men jag gjorde´ t aldrig.
Husdjur.
Märramjölk används inte till annat än som bote- medel för kikhosta. Jag har aldrig hört talas om något vidskepligt skydds- medel vid nyburen kos första mjölkning. Råmjölken bars obehindrat in från lagårn utan att vara över- täckt. Kons första dryck efter kalvningen bestod blott av varmt vatten med mjölk och något salt i, men varken stål eller annat sånt lades i. Ville kon inte bli ren, så gav man henne en dosis brännvin. Mjölken kunde både säljas och skänkas bort utan att tillgrep några som helst hemliga skydds- medel. Jag har aldrig hört talas om, att man kunde ta makten från djur eller människor. / För att skydda en häst för kvarka och bota den, om den hade kommit, var det ett bra sätt att lägga peppar- rot (pebarot) i krubban. Hade en häst fått fanget (bukrev, fång), så var det ett säkert botemedel att leda in honom på fåratallen 1) och med en grep lyfta undan taelen något, så att hästen fick den fräna lukten rakt i näsan. Det har jag själv försökt. Det misslyckades aldrig. Det är aldrig bra att gå över en hästatumla. Då fick man ont i benen. Då man klippte får, skulle man alltid lämna en liten lock av ullen i pannan. Men vad detta skulle tjäna till, har jag aldrig hört. Getter ha inte varit vanliga här i mannamin- ne. En och annan torpare har kanske haft någon enda, men det har varit undantag. 1) Den under året samlade och av fåren hoptrampade fårgödseln. / Innan bina svärma, kan man på kvällen förut höra, hur den ene visen ropar till den andre: "ut, ut, ut!" Svaret kommer omedelbart. "Ska, ska, ska". Vid svärmningen är det bra att kasta vatten över svärmen, så vida man märker händelsen, innan bina kommit för högt. Själv har jag en gång varit nära att bli ihjäl- stucken av en bisvärm. Jag hade rätt många bisam- hällen och råkade stå mitt i vägen för en utfly- gande svärm. Det hade inte varit farligt, men så kände jag, hur ett bi slog ned i nacken på mig. Jag slog till med handen och dräpe djuret. Men det råkade vara visen själv. Och omedelbart hade jag hela svärmen över mig. Jag fick flera styng och förstod, att jag måste springa för livet. Jag lycka- des komma in genom en dörr och få igen den efter mig. Men då var jag så illa stucken, att jag var sjuk i fjorton dar. / Jag har hört talas om den dumma seden att borra in en levande orm i lagårdströskeln. Men jag har al- drig själv sett den. Innan kreaturen släpptes på bete första gången på våren brukar man giva dem benmjöl. Det är den enda skyddsmedel jag vet om. Att driva dem över eld är säkert helt okänt. Gnield okänt. Maran brukade rida kreaturen trodde man. Ingen säkerhetsåtgärd känd. Då en ko leddes till tjur, gagnade man nog vissa knep, som skulle verka så, att kon säkert blev tidd (befruktad). Det bästa skulle vara att lägga en hästasele på kon, innan tjuren var på henne. Det var säkert, sa de gamle. Själv har jag verk- ligen en gång sett en ko, som var utstyrd på detta sätt. Det påstods, att det var gamla Trissa, som hade lärt folket här i Landa detta knep. Men de kunde det nog förut. Trissa var en käring nerifrån Värö, som brukade stryka här igenom / allt ibland. Hon tiggde, och hon botade sjuka kreatur, och hon trollade - sa hon. Ett annat bra sätt att säkerställa kons dräktighet var att efter parningen leda henne tre varv motsols kring en jordfast sten. Och det fanns ett tredje också. Man tog isär de båda halvorna av en arbetsvagn, så att bakvagnen kom för sig och framvagnen för sig. Efter parningen leddes kon en gång mellan de båda vagnhalvorna, vil- ka därpå omedelbart ihopsattes.
Slakt
Sven Petter i Stallabacka var den förste "ärlige" man här i socknen som vågade själv slakta och flå en häst. Det är inte så värst längesen. Jag minns denne Sven Petter, mycket väl. Han var så pass djärv, att han åt hästakött, och han skäm- des inte för det utan gjorde det öppet, fastän folk nog skydde honom för det. Förr var de rackarns göra att slakta och flå hästarna och döda och flå hundar och katter. Det var alltid kringstrykande krämare, som kommo och frågade, som det fanns något sådant arbete åt dem. Ibland kunde man också få något bud till en rackare, och då kom han gärna. Jag minns inte precis, vad han brukade ta för sina arbeten, men tolvskilling var taxan för han gällde en hund. En krämare gjorde det arbetet / åt mig här en gång. Han hade en säck, och hur skam han bar sig åt, så lyckades han få ner hunden med huvudet före i säcken, så att endast bakänden satt utanför. Sen var det snart gjort. Rackarn var avskydd och föraktad av alla människor. Betalning skulle han ha i kontanta pengar, och nåt mer fick han aldrig. Jag minns den gången, då han var här och gällde hunden, då bad han om lite vatten, för han var så illa törstig. Då gick mor och letade upp en gammal trasig ler- kruka och gav honom vattnet i, och sen fick han själv slå sönder skrället. Om det någon gång hände, att en rackare gick till nattvards, så fick han gå fram sist och ligga där ensam och han fick inte dricka ur kalken som riktiga människor, utan prästen vände på kalken och gav rackaren vinet ur foten på kalken, som ingen annan nånsin drack ur. / Erik i Borekulla var en stor filur i alla sina dar. Han hade en gammal häst, som hade tjänat ut, och som han måste slakta. Han skickade bud på rackarn. Denne kom och tog hästen med sig, och ledde honom bort i bergen en bit bakom gården. Där skedde det. Se, det var aldrig sed att gräva ner en död hästkropp, utan han fick ligga, där han fallit. Medan rackarn var borta, drog Erik ut bägge sina bästa åkevagnar på gården och la fina åke- kläder i dem. Sen gick han där och vaktade på rackarn, tills denna kom med hästahuden. - Dä var försmädligt, sa Erik. Du skulle ju haft lite mat, sa han. Men landshövdingen och flere fina herrar ha kommit just nu, och jag vet inte, hur vi ska bära oss åt. - Kors för faen! Då törs inte jag visa meg. - Nä, dä ä la kanske bäst, sa Erik och flydde rackarn den slant han skulle ha, och sen la / rackarn i väg som ett skott. Se, Erik ville inte för död och pina ha rackarn in i sina hus och få dem utskämda. Såna kringstrykande rackare levde helst på tiggeri. Det var svårt att neka dem. Då gjorde de alltid något ohäll. De behövde ju bara röra vid något föremål, sätta sig på en stol eller så, och så var den förstörd. Kom en rackare och bad om en bit fläsk, och han tyckte moran äm- nade till för snålt, behövdes det bara att han sa: - Om inte eran kniv biter, så kan I få lån min. Han visste mycket väl, att hellre än att moran släppte rackarns kniv i sitt rara fläska- stycke, så tog hon själv till skada. Vid slakt kastade man alltid bort olycks- örena. Dä ä två små bihang, som sitta vid / hjärtat på ett kreatur. Det var inte bra att låta dem komma med i någon mat. Miltera (mjälten) dugde heller inte. De kastades också bort. Gallet (gallan) tog man vara på. Den var bra till botemedel för somliga sjukdomar. När djuret va öppnat skulle slaktaren skära ett kors i hjärtat. Men det skedde nog bara för att ut blodet.
Gastar.
Gastarna bruka gärna tjuvåka. Då gör sig en sådan gast så tung, att hästen endast med "nö och näppe" orkar dra vagnen steg för steg, även om han är utan lass.