Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några farligheter ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finnes". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant näckbett var, men det var mycket omtalat på den tiden.
Vattenväsen
Ortens benämning på manliga vattenväsen: "Näcken", "strömgôbben", "gôbben", "den lelle". Man har trott att "näcken" kunde vålla drunkning. Han skulle vara som en stor karl men han hade man som en häst. Skägget skulle vara långt. Han höll sig i vi- karna i vassen. Han kunde spela fasligt grant sade de som hade hört honom, men han spelade aldrig annat än i skymningen och på natten. Han hade inga kläder på sig. Långt hår skylde kroppen. När en var pojk så brukade en å kasta sten utåt sjön. Stenen kastades högt upp i luften och så långt ut en kunde. Det kallades att "kaste näck" De gamle sade, att om en kastade utåt sjön, så skulle en inte kunna komma illa ut för näcken. / Men en skulle spotta på stenen, innan den kastades och så skulle en säga "näck näck bind däj". För det gick inte an att gå ut i vattnet om en inte hade kastat eller spottat före sig. Det var också bra att skjuta utåt sjön, för näcken skulle vara rädd för skott. Jag hörde berättas av gamla att barn, som höll till vid Åmålsviken hade sett näcken där. Han kom utifrån sjön. Och han simmade som en häst. Barnen blevo rädda och sprang därifrån, så de kom helskinnade undan. Ortens benämning på det väsen, som uppehöll sig i kvarnarna: "Strömgôbben". Sådana gubbar har det funnits i alla kvarnar på trakten. Vid Kasen- berg hade de sett spåren efter honom i mjölet. Och om de blev högljudda i kvarnkammaren på kvällen, så stannade kvarnen. Han blev så ond då, så att han hängde sig fast i vattenhjulet, och då var det ingen kraft som kunde flytta det. Det hände många gången att mjölnaren inte kunde få fart på kvarnen på hela natten fast det var fullt / upp med vatten. Då var det inte annat för kvarngub- barna är att fara hem eller vänta till strömgub- ben blev god igen. Mjölnaren vid Kasenberg brukade varskos, om det var något fel i kvarnen. Å råkade han att somna, så var det aldrig farligt att han för- sov sig, för "strömgôbben" väckte honom. En gång satt ett lag och spelade kort i kvarnkammaren. Rätt som det var hördes det som om hela kvarnen skulle ha ramlat ned, och kvarnarna stannade. Då rev mjölnaren sig i hu- vudet ett slag, men så gick han ned och lade tobak och andra småsaker i underhuset. Och när det led om en stund, så började kvarnen gå. Men det blev inte kortspel mer den kvällen. Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: "Sjöråa". Den skulle föra sjömannen eller fiskaren vilse. Och när jag var sjöman, hörde jag många säg- ner om henne ute vid Värmlandsnäs. För det mes- ta kom hon seglandes i en halv båt, så hade hon ett litet rött segel. Hon hade alltid vind, när hon var ute. Och när hon var synlig, blev det storm o. / oväder. Och det lät inte vänta på sig, utan det kom tvärt som en orkan. Och när gubbarna fick se skum på vattnet, så sa de att "sjöråa" hade varit ute o tvättat kläder och det var inte något bra märke. Det var bäst att söka hamn.
Skogsväsen
"Skogråa geck ôppätter en hög backe ve store Kil. Mor såg'a. Ho sa att dä va ett grannt kvennfolk. Ho hade granne klär som e fröken. När en feck se tokne, så va dä bäst å ta te bönboka, för om en sa nö Guss al, så feck di inte makt mä en. Dä va bäst å läse Fader vår. Men dä va inte alle som kom ihög å läse, å då kunne ho allt förville dôm.
Skogsväsen
Jag mins fälle väl på den tiden, det var kolning i skogarna här, för i det arbetet fick fruntimren lov att vara med också. De stanna med och vakta på milan, å när milan var färdig, så skulle de vara med å släcka å bära ut kolen. Det var arbete för ett fruntimmer. Bönderna kolade i sina skogar å sålde till bruken. När en "kôlgôbbe" skulle till å plantera till en kol- botten, så bodde han där någon natt förut, å om han då märkte, att det inte var fred där eller att inte redskapen fick ligga i fred, så flyttade han till ett annat ställe, för det var inte bra, om det fanns "ont frö i jola". Å jag minns fälle far, han var så rädd att hugga ved på kvällen i milan, för gjor- de han det, så blev det något fel med milan å så fick han inte fred på natten. Det högg över allt i / skogen, å det påstod han att det var "skogråa", som härmade efter honom. En natt så hade "skogråa" kas- tat all veden åt skogen. Men han hade inte "nogat" milan något. Om milan skulle gå bra, så skulle en hålla så tyst vid den som möjligt. Det gick inte an att gå å svärja eller vissla på kvällen å inte på dagen heller, om det skulle vara riktigt bra. Det var en gubbe, som inte hade fred för "skogråa" så snart han låg i skogen å kolade. Hon kom till ho- nom natt efter natt å hjälpte honom med milan. Han blev alldeles förvillad, men så en gång tog han en vedbrand å stack till henne med, å sen kom hon inte tillbaka, men han höll på att komma ned i milan å brännas upp. När milan skulle till att ta eld, så blev kolaren väckt. Far sade, att det var "tomtgubben" i skogen, som hjälpte till att se efter milan. Å konstigt var det, för far försummade aldrig milan. Han kun- de ligga i kojan å sova så att han snarkade, men blev det fel med milan, så vaknade han tvärt. / De ville gärna hålla till att kola på samma #### år ef- ter år, för det var inte alltid som de kom på en backe som var god. När far hade sett till milan sista gången för natten så gick han runt milan å nämnde Guds namn, för då skulle inte varken skogrå eller annat kunna komma in till milan å göra något ont.
Skogsväsen
Far brukade ligga ute i skogen och skjuta tjäder på vå- ren, å då var han ute för "skogråa" många gånger. Han hade bra långt till skogen. En kväll gick han å lade sig i en stuga i skogen, för att han skulle hinna tidigt till spelet. På morgonen när han skulle gå, ville de med all makt inte att han skulle gå dit han tänkt sig för de visste att skogråa låg på tjäderspel där. Men han gick å jager kom skogråa alldeles fram till honom å frågade vad han hette. Då svarade han att han hette "sjôl". Men "sjôl" det var detsam- ma som ingenting det, så hon kunde inte göra nå- got vid honom. Om en talade om namnet för henne, så fick hon makt med en å kunde göra vad skälmstycke som helst. Mormor skulle gå till en bal en gång, å när hon kom till en skogs- backe, / så kom det fullt med grankottar och tallkottar farande på vägen. Hon gick å trallade å sjöng å det tåldes inte vid. Men det var hon som blev tyst. Hon hade fått makt över en karl här i socknen. Å så fort hon påkallade honom, så måste han springa till skogen. Hon var nödig på karlfolk som andra frun- timmer. Till slut stannade han hela nätterna, å en natt fann de honom i en körna, men då sköt de över körnan, å sedan blev han bra. De fick ända som tvinsot när hon fick makt över dem. Hon var fin framante, men hon var så rädd att visa bakändan, för hon hade hästsvans hängande där.
Skogsväsen
Jag gick till sjön tidigt en morgon. Det var så kon- stigt. Jag kände mig inte riktigt igen fast jag gått där tusentals gånger. Jag trodde att jag hade blivit sjuk och satte mig på vägkanten. I detsamma flög en väl- digt stor fågel upp invid mig och det lät som om han hade skrattat. Då förstod jag att det var "skog- råa", som tänkte lura mäj, så jag vände om och gick hem igen.
Skogsväsen
Om kreaturen kom hem till Bjälelidsberget och var där när solen gick ned på kvällen, så var det omöjligt att en fick rätt på dem. De kom inte hem heller utan en fick ha dem i skogen över natten. Jag såg "skogsjungfrua" där flera gånger. Hon höll till vid det berget jämt och en kunde aldrig vara säker för kreaturen där.
Skogsväsen
Manliga skogsväsen har det inte varit så mycket talat om. Barnen har skrämts för "skogsburen", "buren i skogen". Men hur han såg ut, har jag inte hört nå- got om. Han skulle vara farlig. Han kunde ta en med in i skogen, så att en aldrig kom tillbaka mer. Men det var smått folk eller små gubbar i skogarna. Farfar hade sett sådana springa mellan träden. De sprang å gömde sig för honom. Vad det var, begrep han inte. Å han vil- le inte tala om, hur de såg ut mer än att de voro små till växten. Ortens benämningar på kvinnliga skogsväsen: "skogråa". Hon narrade folk, så att de kom långt bort ifrån det ställe de skulle gå till. Den hade de allt sett rätt som oftast här i skogarna och på uddarna. Hon vallade kor. De hörde, att hon lockade på sina kor / "Rälitta, Rälitta mi ko", ropade hon. När de kom ut för henne och hennes kor här i skogarna, så brukade de inte få re- da på sina egna kor och underligt nog så kom inte krea- turen hem sådana kvällar som folk sett henne i sko- gen. Hon var som en käring. Om en vrängt ett ytter- plagg, så fick hon inte makt över en.
Jättar
Det finns runda hål utefter bergen, som vattnet har gjort. De kallas för "jättegrytor". Och de gamle trod- de att jättarna hade gröpt ur dem. Så finns det sto- ra stenhögar härute på näset, som kallas för "jätte- röser". Det ligger en sådan på östra sidan Åmålsviken och en på västra. En jätte skall ha bott på vardera sidan viken. Dessa båda jättar blevo osams och kas- tade stora stenar på varandra, men de lyckades inte slå ihjäl varandra. Den ene jätten hette Torkil och den andre Fogden. De hade kommit osams om Jungfrun, ett berg härute. Båda ville höra till berget. Till sist blev Fogden rasande å tog sig mellan benen och rev av "kôddane" och kastade. De blevo liggande på Näså- sen. Det var meningen att de skulle träffa Torkil och slå ihjäl honom men så bar det nu inte bättre / än att de for ned på Näsåsen. Det blev två skär av dessa. Så skulle den ene jätten kasta på kyrkan, men stenen nåd- de inte så långt. Både Torkil och Fogden flyttade sin väg för de kunde inte lida att höra kyrkklockorna.
Jättar
Jätten var en stor "kâr", som bodde i berget. Han var gift. "Bergjättekäringa" hans var lika stor hon. Hon ha- de bröst så stora att de hang som stora säckar fram- till. I mitt minne har det inte funnits jättar här, men efter vad de gamle här talade om, så skall det ha fun- nits. Det var en jätte, som byggde en kyrka ute på Värmlands- näs. Den jätten hette Eskil å socknen, som han bygg- de kyrkan i heter Eskilsäter. Det var så, att jätten bod- de invid kyrkan, å han hade lovat prästen att bygga den strax intill berget. Men om inte prästen hade fått veta vad jätten hette innan kyrkan var färdig, så skulle han ha prästens ögon. Det gick fort med byg- get. Jätten lade den ena stora stenen på den andra. Till sist var det bara tornet kvar. Prästen var så / bekymrad för han fick inte reda på jättens namn. Men så till sist fick han höra ett kvinnfolk sitta å sjunga "Vyss, vyss barnet mitt, snart kommer Eskil far din hem med prästens huvud på ett fat". Nu blev prästen så glad att han sprang till kyrkan och ropade på jätten: "Du sätter tornet snett Eskil". Då kastade jätten ned det han hade satt upp av tornet å själv föll han ned å slog ihjäl sig.
Troll
En bonde i Årbol hade ett stort havergärde oskuret och som han hade blivit försenad, så var han bekymrad att han inte skulle få åkern skuren. När han gick hem från åkern på kvällen, så suckade han och sade: "Det vore allt gott om all havern vore skuren till morgo- nen". På morgonen, när han kom till åkern så var all säden skuren och uppsatt. Det hade trollen gjort på natten. Men till betalning hade de tagit hans största oxe. Den fick han inte se mer
Tomtar
I St. Kil har det varit "tomter" förr i tiden. Det var på den tiden som far åt ###### ####### där. Å så bodde min mor å far där. Å far påstod alldeles bestämt att det fanns "små gubbar" där. För flera gånger hörde de att korna voro lösa på natten å att de höllo på att stångas. Men när de kom till lagården, så var allt som det skulle vara. Korna låg å vilade. En gång hörde han att lagårdsdörren slogs igen på natten. Han gick och såg efter, för han trodde att hon hade blåst upp, men när han kom dit, så var hon stängd å låst. På Sjövik hade det funnits tomtar. De voro till hjälp. De siktade allt mjöl som skulle siktas. Så skulle husbonden göra väl mot dem, så han lät sy nya klä- der åt dem. Men när de hade fått dem, så kom en tomte fram å sa: "Lull, lull, grann gôsse sekter / inte mjöl mer". Tomten skulle ha alla smulor som föll från jul- bordet. En fick inte ta upp sådana smulor. Så hade mor å far för sig. Det blev inte bra om en tog upp dem. Bara en var god mot tomten, så var han god.
Tomtar
I St. Kil var det en tomtegubbe i stallet, jag fick al- drig se honom, men fodret var så drygt å jag behöv- de inte å rykta hästen, för den var skinande grann jämt. Men jag hade en dräng å den kom in en kväll å var så konstig. Han var som om han hade varit velig. På mor- gonen talade han om, att han hade fått ett slag av en liten gubbe. Han såg gubben precis med detsamma han fick slaget.