Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Jag kan inte minnas, att jag hörde talas om näcken i Järstorp. Där finnes ju inte något vatten i den delen av socknen, där jag växte upp. Men folket måtte väl ändå haft någon föreställning om honom, ty jag minns, att jag en gång, innan jag kunde ha läst något om näcken, stod och tittade på ljusbrytningen i kvarnfallet därhemma, och då tänkte jag: "Om nu näcken spelade här med, så skulle det vara grant". Mor måste således nog ha talat om, att näcken spelade.
Lyktgubbar.
De finns där som det är stora diken och stillaståen- de vatten. Det är dunster som stiger ur jorden, men de trodde det var någon som gick och lyste med en lykta. Det såg ut så. De trodde det var spöken, det var klart. Och fick man se en sånn så vissste man, att det skulle bli ont väger, för de båda alltid oväder.
Spökeri.
Vid Gårda brygga hörde jag det synga en gång men det blev inget utav. Först rodde vi rakt dit med våran båt och frågade om det fanns nått där. Då hörde jag tydligt det sa´ Johannes i vasskanten. En tid efter blev det buret en karl i land, som hade drunknat. Han som bärga iland ´en hette Johannes och jag tror karln. Det fanns så´ na som var i syne. Om det gick en likfärd på en höjd och en människa som var med barnunge såg himlen under likkista så blev barnet i syne. Det var två bröder som gick från sjön nattetid och den ene gick avsides för en likfärd men den andre gick tvärs igenom. Min mor talte om att tjänarna på ett ställe hade varit på nöje, det var både drängar och piger, och när de kom hem gick det en häst lös på gården. Då gick en dräng fram och skulle ta´ in hästen men där fanns ingen och alla / hästar var inne. De talte uppi sockna att där var ett ställe där de hör ett barn gråta. Där påstås ett barn vara mördat och gravt ner. Det var något hemligt som skulle uppenba- ras. De trodde det var elaka människor, som gick igen. Det var bort i en stuga i Värö hos en människa där det skulle vara som en präst som kom upp i stugan och till sängen där hon låg. Och han skulle vara vitklädder. Hon jämra´ sig så förfärligt och det kunde inte bli borte. Men prästen var där och läste bort det och då blev det tyst. Jag tror den människan har gjort nått galet. Frampå herrgården, det är väl hundra år sedan, talte de om att de hörde buller uppe på vinden. En gammal skräddare tala´ en gång om, att han mötte en karl på landsvägen och han var barfotad och hade så röda fötter och gick så lätt. Skräddareen gick på ena sidan och den andre på andra. Han trodde det var den lede själv.
Spökeri.
Man fick inte säga något ont om en person, som var död, inte baktala honom för då fick man bära hem honom. Det kalltes så när en blev trött och sjuk och kräktes.
Spökeri.
Jag hade en gammal morbror, som var i syne. En gång när de körde till sta´ n såg han en kycklinghöna och så många kycklingar så han kunde knappt gå pch en gång såg han en sugga på vägen och så slog han tlll den och då blev det en karl. Och så gick han in genom en stängd dörr borti Torpa. Om han då ställde sig fam- för hästen och lyfte på remmen högst uppe på huve´t fick han se det som spöka. Då skulle en laga att en stog lägre än hästen, för annars fick en ett slag, när spöket flög. Då fick hästen det istället. Det bästa var att ha ett tåg hängande efter vagnen för då slapp den spöken, för det skulle alltid sitta på sista änden av vagnen. När min bror kom körande till Hanerö en gång fick han nått på vagnen och han måte gå av och det gnissla så / men när de kom hem till Lekarekullen skulle hästa sätta i sken och då hade´n blett å me´t. Det var en pojk, som var ute på isen härborta och så såg han ett halmlass komma från Tjplöhom och körde över isen och det var på kvällen, och kantänka, två höns drog lasset. Han har väl varit i syne, kan jag tro. Han är död nu, men han talte om´et en gång.
Spökeri. Varsel om död.
Anna i Nygård såg i syne. Hon kunde se förebud för begravningar. Det var en fru från Värö och hennes man och fem andra skulle gå ut på sjön. Och när de kom ett stycke utanför Örmanäs blev det storm och alla sex drunkna ! Så drev de i land och herrgårdshästar- na var ute och hämta´ dem. Men långt innan hade Anna i Nygård mött denna vagnen och hon skulle ha lött på presseningen och då skulle hon ha blett kas- tad långt bort. När jag var tretton år tjäna´ jag hos ett par gamla neri Åsa. Då var där en som de kallte Grisesa som låg sjuk. Och en dag kom Anna i Nygård och då frågte vi hur det skulle gå med Grisesa och då sa´na: "Hon kommer inte upp för jag mötte henna vagn häromkvällen". Och hon kom inte heller upp. / Det var härnere på ett ställe en gammal som hette Johanna som talte om, att där skulle spöka. Det var två systrar som bodde i en stuga och de visste, att det kom klockan tolv. Det skulle bullra så de blev väckta. Men Johanna gick till prästen Anders Lundgren och talte om´ et och han sa´, att det var nå´n bov som ville in och sen hon hade varit där, hörde de det aldrig mer. Det var en gång Jenny gick till Fjärås station och hon tyckte som hon hade en likkista i följe och hon tyckte det var mora, men det var brorn för han hängde sej strax efter. Albertina i Vallby sa´, att då hon gick upp till Furåsen kom det tre vitklädda emot´na, och jag vet inte hur hon kom förbi. Hon talte om, att när Birger var riktigt liten såg hon en gång en liten, liten gubbe som körde med en tveler (tupp) och hon sa´det var riktig sanning.
Spökeri.
Det var ett fartyg som skulle gå in i en hamn och dan före de kom till land var det en av besätt- ningen som var på vakt och så såg han ett par man av besättningen som var framme i backen och hade så mycket att syssla med och han undra vad de skulle där, och det var bara deras skep- nader. Han var i syne vad de kallar. Dagen efter kom de i hamn och skulle ha ankare och då gick en av dessa som han sett överbord.
Spökeri.
Somliga människor är i syne som de säger. De kan gå på en väg och kan möta människor som varit döda i femtio år. De ser vad som helst. Så går de undan och av vägen och andra går rätt igenom. I Åsa var ena hustru som reste till Amerika och dog där och det påstods att hon visa sig här. Det skulle vara människor som varit lea på ett eller annat vis genom dryckenskap eller andra utsvävningar. De som fick se de döda skulle fråga: "Vad vill du ?" och då skulle de svara vad de gick efter, det var något hemligt och fördolt som de ville uppenbara. I prästgården här spökar det så förskräckligt, säger de, så de har knappt kunnat bo där. Det är den gamle pros- ten Vinberg. som går igen. De ser honom överallt och de hör honom också. Den snälle, gamle mannen kantänka, / men fröken får inte tala om det hämte för någon. Om någon vvar förgiftad skulle hans lik inte multna och var det då något mystiskt skulle det bli gravöppning och då skulle det inte vara svårt att finna liket. Det finns människor som då de färdas fram på vägar kan se alltmöjligt, en halshuggen hund eller en människa, som står vid en gärdsgård. Häs- tar kunde också få se spöken och då orka´ de inte gå. Så tala´ de och om något, som hängde sig på människor så de knappt orka´ gå. De sa´, att de var kramade. Det skulle vara en död människa som de bar på. Så sa de: "Jag bar på den och den i natt". På kyrkogården fick en inte ta något för de trodde det var till och ta från de döda. Då trodde de, att de blev sjuka eller att den hade tagit ifrån skulle komma och spöka och hämta tillbaka det stulna. Nu på sista tiden har det inte spökat så på präst- gårn för de sa´, att prästen en gång hade varit ute och / promenerat och då hade han tappat sin hatt. Då var det förståss nå´n leer människa som hade tatt´en och inte frågat efter vems den var. Men när arbetar- na var på prästgården och det bruka´ spöka så för- skräckligt låg prästens hatt en morgon på verandan och efter den dan blev det bättre. Min mor tala´ om, att hon och några ungdomar gick nere vid landsvägen en kväll, och så kom det en stor vit häst och gick i kapp dem. Och de sprang ju undan förståss, men rätt som det var blev han borte. Och då förstod de ju, att det var något konstigt och de såg det allihop. Min mor berätta´ och, att det var två systrar som bodde ihop neri Onsala och den ena hade tjänst hos en gammal dam som hade dött. Och där hade hon tagit en krinolin. Och sen den gamla var död fick inte hon sova. Det var något som ruska´ i henne och fick aldrig va´ ifred. Då sa´ den andra söstera, för hon låg jämte henne:"Har du gjort nått ont så säg det, / så får du sova". Då talte hon om det och gick dit med krinolinen och sen fick hon sova. Det var en gammal hämte som hette Andreas som var på väg till Kungsbaka och när han var norr om Klämma stanna´ hästen och då begrep gubben, att det var något fel och ställde sig framför hästen och såg en mellan öronen och då såg han det som spöka som hästen inte våga gå för. När det knäppte i väggarna hemma sa´ mamma alltid, att det var en väggasmed. Min farfar påstod, att han såg spöken en gång. Han kom norrifrån så kom det två vitklädda mam- seller från kyrkogården och var komna före honom och skulle gå till säteriet. De hade hatt och var fina och de gick före honom hela vägen. Han bodde på säteriet Och så tog han en genväg för att bli av med dem, men så snart han kom dit, var de före honom igen. Pappa talte om, att förr i världen då gamle lag- man Holmerts far levde var det så mycket spöken att / folk ute på ängarna kunde se folk komma i karetter och köra fram till herrgårn i mörkningen, men de fick aldrig reda på, att någon var kommen dit. En gång blev dörrarma i salen kastade av gångjärnen. Det enda de har hört på herrgården dessa senare år var att det snickra´ julnatten likaväl. Sen dog en gammal gumma någon dag efter eller också var hon död alldeles före. Så hörde de precis samma ljud när de snickra hennes kista. Jag hörde alltid en pojk, som bor upp i Mark. Vi bodde ihop och jag hörde alltid hans förebud, hur han satte nyckeln i dörren och gick in, varenda natt när han kom. Min faster hörde alltid sin man. Han hade en fjäder- vagn och hon hörde hur han spände ifrån hästen och skägerna fallde ner och de tänd lykta och gick ut och / där var ingen, men precis en halvtimma eter kom han.
Lucia
Då bjöds på kaffe och lussekatt på sängen. Ungdom klädde ut sig och pojkarna red omkring, och flickorna gick. Så fick de traktat överallt.
Julafton.
Hade halm på golvet och rulla sig i den. Julenatta lå di i halma. När di skulle äta kväller bredde di ut den. Åtte halm gjorde di julabock och julagubbe o kasta o levde mä på golvet. Hela julanatta brände ljus för att det inte skulle komma några spöke in. När jag var barn hade di inga julagranar, den fösta jag såg var när jag kom till Kungsbacka. Det är många som inte har det än. Jag var en 18/19 år när jag såg den första. Det var fullt med klippt papper i den, men inga ljus, kan tänka de rann i dom. Om en hörde knäpp i dörra på julafta så va´t den döe som kom. Många gick om- kring utklädda och ba´ om julakaka och sugel. De' var di fattige och di fick nog på alla ställa. På julafta, nyårsafta, trettneafta och Knut hade di helgrynsgröt, var hela korngryn, kokade i nymjölkader mjölk. Kokte i tre / timmar te di sprack. På bordet lå två stora högar med bröd och så limpa sist, så de´ ble´ spetsigt. Det börjas med vetebröd och så mindre och mindre till limpan. Di hade vetekaka, rågbröd och vörtbröd, men de´ smaka´ vört, de gör´t inte nu. Så bakte di e kaka vörtebrö och så rosiner på och så e kaka vetebrö och rossiner igen och så vörtebrö och så hållte di på så de´ ble e tjock kaka. De to´ lång ti´ å baka´ na för ho va´ så tjock, men gott va´t. En to´ bara fram´ na när de´ kom folk. Så öppna di dörra på julafta och slängde in julklappar. De´ sto´ på vem i huse´ som skulle ha´t, men inte vem som hade gett ´et. De va´ krager och finklär och annat smått. På julabordet hade di en julaost på fyra kilo och smör på tre kilo, men de´ va´ bara för syns skull, sen hade di annat som di åt å. Den som feck mandeln i grö- ten på julakvällen den skulle bli gefter på det året.
Julafton.
Julafta skulle man gå till en korsväg och så få se sin blivande make eller också skulle man gå baklänges runt en brunn sju gånger och läsa Fader Vår sju gånger. Om man drömde julnatta att man drack vatten blev man fattig men om man drömde om vin, blev man rik. Om man låg borta, skulle man räkna fönsterru- terna och det man då drömde om slog in.
Julafton.
Hade halm på golvet och bunt ihop kärvar som di hade till kudde och så lå´ dom i halmen. Den fick ligga till nyårsafton och då tog man in ny. Företog olika lekar i halmen, "gjorde kävle", drog emot varandra. Min farfar som var född 1808 tala´ om att dom hade julgran så det har di nog haft i all tid. Så gjorde di julagubbe och julabock i halm och julabåge av trä. Di hade grövbröd, vetebröd och limpor, var och en fick sin hög av alla sorterna. Så fick kreatura extra hö på julafta, och så brann det ljus hela natta. Julbrasa hade di då ock.
Annandag jul.
Ungdomen gick från det ena stället till det andra körde upp gödsel, d.v.s. di körde ut gödseln från ladugården ut på gödselhögen. Oreda ofta därinne och så var det snopet för husfolket att andra körde ut deras gödsel. Kallades ###? Di red omkring och sjöng, "staffane". Så fick di traktat på alla ställa.