Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen.
På Sundsberget på Orust var grön skog. De började hugga ut där, så där blev glesare. En karl gick och högg där, och han hade en stor, svart hund med sej. Så kom där ett fruntimmer, ett skogsrå. Hon var så fint klädd och hon gick och smila' mitt för honom. De var lättsinniga (de = skogsråna). Han kallade på hunden och hetsade honom på skogsråa. Då vände hon och sprang och hunden efter. Om han räckte henne vet jag inte, men han kom igen dyblöt. Sedan fick han inte se skogsråa mer.
Födelse och dop.
Före förlossningen. Högt fosterläge anses tyda på att barnet blir en gosse, och tvärtom betyder lågt fosterläge en tös. Men det är nog inte att lita på. Ingenting för att få lätta barnsäsngar. Efter nedkomsten. Bortbytingar trodde man på. Det var trollen, som passade på att byta sig till människobarn för sina. Badvattnet liksom efterbörden skulle inte få komma under bar himmel. Det förra skulle slås ut och den senare grävas ned helst i en fåraskalle. De gamle voro mycket rädda för att någon främmande skulle råka komma in och få se barnet / naket. Då blev barnet förgjort och det var en mycket betänklig sak. Dop. Särskild dopklänning var och är bruklig. Det var gudmoderns ensak att anskaffa sådan. Vanligen lå- nade hon den från någon rik hustru, såvida hon inte själv hade någon liggande. Dopklänningen pryddes förr med alla möjliga grannlåter. Först och främst med färgade sidenband. Detta brukas än i dag. Men i äldre tid fästas på klänningen guld- och silverkedjor, ringar och annat sådant, ja, t.o.m svampdosor. 1) Barnets fader hade skyldighet att själv gå omkring och anmoda de utvalda att stå fadder till hans barn. Fick någon se honom på denna hans ______________ 1) Svampdosa var en fickurliknande silverask med en (tvätt-) svamp inuti för uppsugning av "luktevann". / vandring, så hette det: "Han ä ute mä käppen." Det brukades inte att gudmodern knäföll med bar- net i famnen och läste en bön före avfärden till kyrkan. Faddrarna voro i äldre tid 3-4 par. Gudmodern kallas "bäragumma". Vid hemkomsten från kyrkan skulle bäragum- man på något sätt medfägnas, innan hon läm- nade från sig barnet. Vanligen blev det ett glas vin med någon kaka som tilltugg. Sedan lämna- de hon barnet till fadern. Det skedde i regeln med orden: - Här får du nu en kristen i stället för en hedning. Sedan fick fadern i sin ordning överlämna barnet till modern. Skrek ungen mycket under dopakten, så var detta ett enbart gott tecken. Det bebådade, att han (hon) kom att få god sångröst. / Kyrktagning. I äldre tid skulle alla de kvinnliga faddrarna följa kyrkogångsskvinnan och stå i en rad utanför sina kyrkbänkar, medan handlingen pågick. Sen blev det den sed, att endast gudmodern skulle vara med och stå där och skylta antingen på gång- en eller i sin stol. Numera följer mannen själv sin hustru, men även han står upp. Kyrkogångsgille skulle där ju till. Men till detta inbjödos endast kvinnor. Barnsjukdomar. Alla människor ha födelsemärke. Men i de flesta fall sitta de så, att de inte orsaka nå- gon som helst skada varken för utseendet eller eljest. Ofta är det moderns fel, om ett barn får något märke. Hon har varit oförsiktig eller blivit häftigt skrämd. En tös hade ett rött födelsemärke på hakan / Modern hade blivit skrämd och bränd av kring- sprutande stekflott. Tösen botades också med flott, som ströks på märket. Om modern sätter sig i stubben på en åker, så får barnet sår i ändalykteen, som äro svåra att bota. Sådana sjukdomar som fallandesjuka förorsakas nästan alltid av någon häftig skräm- sel, som påkommit modern. Och då skall man veta att ge akt på tiden, när sjukdomen först bryte ut, ty "så många år sum dä va veckor efter avelsen kommer sjukdomen". Sen kan man försöka räkna ut, vad det kunde vara, som vid den tiden hade skrämt modern, och där- av få lära sig botemedel. En sådan sjukdom kommer därför aldrig över en människa, sedan hon fyllt 40 år. Ett bra botemedel mot fallandesjuka om man inte kan få reda på orsaken till skrämseln, / är att ge den sjuke in några droppar av moderns blod, förutsatt att hon är i livet. Om modern har råkat gå under ett färskt skinn, som upphängts på någon stång och blivit skrämd så får bar- net ett slag variga utslag, som ingen läkare förstår sig på att bota. Men då är det ett säkert botemedel att vira in barnet naket i ett nyss avtaget djur- skinn. Kan man få skinn av samma slag som det, för vilket modern blivit skrämd, så är det så mycket säkrare. Skiver (Sévar). Vi hade en tös som fick ski- ver så illa. Vi sökte läkare, men det hjälpte inte. Och en läkare sa ifrån att han trodde, att tösen aldrig skulle få tänder. Men till slut så sök- te vi en gumma i Våxlöv i Tölö socken, och hon kunde. Hon hade en salva, som hon strök på alla leder hos barnet. Sen band hon om alla lederna med linna lappar och sa ifrån att dessa skulle sitta ett par dar och sedan brännas upp. Och tösen blev / bra och fick tänder. Jorddragning mot skiver är okänt. Avvänjning. Det blir inget nytt havandeskap, så länge barnet får dia.
Frieri och bröllop
Det var gammal sed här vid bröllop, att man skulle ha två horiddare och två förriddare, som skulle rida före brudparet i "stassen". Men det har jag aldrig sett själv, för det är nog mer än hundra år sedan det blev bortlagt här i Landa.
Frieri och bröllop
Orakel. Ungdomen brukade plocka av bladen på prästkragar för att få veta, om de kom att få den eller den. Nattfrierier äro alldeles okända här. bönaman har jag aldrig hört talas om. Lysning. Lysning skulle alltid ske på ny, men vad detta skulle tjäna till, har jag aldrig hört. Inga särskilda bruk eller upp- tåg förknippades med lysningen. Fästfolket skulle inte höra på sin egen lysning. Då gingo (eller åkte) de gärna till någon grannkyrka. Klockaren skulle ha en tolv- skilling, för han "bar upp lysesedeln". Bröllopet hölls i brudens hem, och vigseln skedde hemma; aldrig i kyrkan. Det brukade hållas i tre dagar. Det var mycken mat och mycken dans. Det fanns alltid / två spelmän, en fiolspelare och en klarinettist. Alla gäster skulle medföra förning (###). Den bestod av en stor brödkaka, en sötost och en risgryns- pannkaka samt en "kransekaga" avsedd till kaffebröd. Bröllopsmiddagen avåts alltid vid sittande bord. Gäster- na ordnades efter släktskap och efter rikedom. Brännvin serverades i ölglas, som gingo från man till man och påfylldes efter behov. Det lades aldrig några pengar eller andra gåvor till brudparet. Men spelmanspengar och kockapengar samlades ihop av gästerna. De vanligaste danserna voro vals och pol- ska. Det förekom nog att man dansade kronan av bruden. Fastän någon brudkrona fanns inte. Men det var väl bara för att få se, vem som skulle stå brud nästa gång. Andra bröllopsdagen skulle det skaffas kocka- bränsle. Då strömmade nästan alla manliga gäster ut, fingo tag i en vagn, som de drogo själva, och / höggo nån liten buske, om de kunde hitta någon i våra skoglösa marker, och drogo den under mycket skämt hem till kocken, som skulle bestå en sup. Spelemännen voro alltid med och för det mesta fanns det par spektakelmakare, som voro utklädda på något löjligt sätt.
Död och begravning.
Dödsorakel. Döden anses allmänt vara förutbestämd. "Hans ti var inte längre". Många tecken förebåda död. Om ugglan skriker klävitt nära ett hus, så bådar hon dödsfall. Men ännu säkrare är det, om hon sitter tyst utanför ett hus och envist stirrar in genom fönstret. Om en hund envist tjuter natt efter natt, så bådar han död. Kanske inte alltid på det ställe, där hunden är hemma men åtminstone i grannskapet. Om en liten fågel kommer och pickar med näbbet mot fönsterrutan, så "knackar han ut någon." Om kyrkfolket samlar sig i flockar på vägen från kyrkan, så kommer där snart ett lik samma väg. Om den sjuke yrar på att få byta säng, så lider / det mot slutet med honom. Likaså om han begär att få byta skjorta (linne), då detta inte är av behovet påkallat. Om han börjar plocka meningslöst med fingrarna på täcket eller andra föremål, så är döden omedelbart förestående. Döden. Någon av grannarna tillkallades alltid, så man för- stod att slutet var nära. Man ville inte vara ensamma i detta allvarsamma ögonblick. När döden närmade sig, fick den sjuke inte ligga på hönsfjäder. Hade han förut under sjukdomen legat på en bolster, fylld med sådan fjäder, så måste man ovillkorligen byta om. Annars blev dödskampen lång och plågsam. En annan orsak till nu nämna svårighet kunde vara att söka däri, att den sjuke någongång under sina hälsodagar sytt på sig, d.v.s. sytt i en knapp, / nästat ihop en reva e.d. Föremål. Klockan stannas alltid (ännu) så snart dödfall in- träffat. Knappast är det dock någon vidskepelse bakom. Det är bara behovet att kunna exakt angiva tiden för bortgången. Alla speglar i dödrummet överhängdes med tyg. Varför vet ingen. En psalmbok lägges under hakan för att hindra underkäken att falla ned. Underrättelse. Omedelbart efter dödsfallet brukar man skicka bud att underrätta grannarna om, vad som hänt. Sker dödfallet nattetid, sändes bud så tidigt som ske kan på morgonen. Husdjuren underrättades inte. / Tvättning. Det fanns ingen bestämd kvinna, som brukade åtaga sig liktvättning. Det arbetet utfördes av vem som helst i grannlaget, som hade kurage nog till det. Det vattne, som använts vid tvättning av ett lik, ansågs vara ett verksamt botemedel för somliga sjukdomar, särskilt för skiver (rakites) hos barn, men också för andra svårbotliga åkommor. Vårtor försvinna, om de bestrykas med tvättvatten. Kistan. Snickaren hämtades vanligen till begravnings- gården och gjorde kistan där. Varje redig bonde hade alltid, en packe torra bräder liggande, ifall det skulle behövas. Kistan målades svart, och så strödde man lite stenkolsstoft ovanpå. Hyvelspåneen lades alltid i bottnen. Jag har aldrig märkt, att några saker lades i kistan och skickades med den döde, varken pengar, / brännvin eller rökdon. Men på senare åren, sedan lös- tänder blivit så vanliga, så har det blivit allmän sed, att dessa stoppas ned i kistan. Likvaka. Den seden har aldrig funnits i Landa, sedan jag kom dit. Men i en grannsocken har den förekommit. Där lär det rent av ha hänt att man dansat i det ena rummet, medan den döde låg i nästa rum. Själaringning och grävning. Förr ombesörjdes själaringningen av två karlar ur båralawet, som fingo order från begravningsgården. Två karlar ur samma lag verkställde grävning- en. De skulle ha mat i sorgehuset, innan de gingo, mat och brännvin skulle ha med sig. Självspillingar begrovos i en särskild del av kyr- kogården, sedan de överhuvustaget fingo komma dit. Deras lik fingo inte föras genom kyrkogårdsporten / utan skulle lyftas över muren. Begravningen. Ett par granar utanför stora dörren hörde till gammal sed, fastän de voro svåra att anskaffa. Att strö hackat ris på gårdsplanen och vägen närmast är inte gammalt, men det har blivit vanligt på se- nare tid. Släktingarna bjödos långt ut på raden. Av gran- nar bjödos enbart de, som bodde på samma nummer i byn, som den döde hade tillhört. De övriga hörde till båralawet. Av detta var det bara karlarna, som fingo vara med, och de fingo en skral traktering: en skiva bröd, en skiva ost och brännvin. De riktiga gästerna mottogos av värden med brännvinsflaskan. Sedan de kommit in vankades kaffe och gök. Sen blev det frukost. Det bestod nästan alltid av följande rätter: smör, ost och bröd, med- vurst; stuvad fisk, risgrynskaka med krösemos (ling- / onmos), och - brännvin. I åldre tid serverades denna frukost i själva lik- rummet med kistan placerad mitt i rummet, men denna sed var försvunnen före min tid i Landa. Dock har jag själv varit med om, att kaffet efter frukosten och därpå ett glas vin inmundigats kring kistan. Liket bars hela vägen till kyrkan. Söner och mågar och därnäst bröder och svågrar bilda alltid första bärar- laget. Samma lag skall också bära in kistan på kyrkogården och sänka ned den i graven. Det hölls inga tal. Efter hemkomsten från kyrkan severades alltid vin och konfekt. Detta var den dödes skål. Men den dracks alltid under absolut och högtidlig tyst- nad. Sen kom kaffe och gärna ett pat "gökar", som tog en rundlig tid och mycket prat. Middagen åts vid långbord. Det var ost och smör / och bröd; kött och fläsk och korv med bruna bönor och poatis med pepparrotssås; samt ostkaka och sötost till efterrätt. Och brännvin !! - Alla gäster skulle medföra forn. Det är fornka- ka, stek och kransekakor. Alla skulle också ha bakforn med sig hem. -
Begravning
När jag först kom som lärarinna till Landa, brukade man aldrig köra ett lik till kyrkogården. Det skulle bäras. Sär- skilda bårar användes.
Husligt arbete.
Det bodde ett fattigt folk i en liten torpstuga här i socknen. Manen hade lyckats få arbete i stan. Han kom hem på lördagskvällen och gick tidigt på måndagsmorgonen. Då skulle han ha matsäck med sig för hela veckan. En fredag kom en granne och ville leja torpar- hustrun till hjälp att skära korn följande dag. Hon måste i alla fall neka, fastän hon rysligt gärna ville ha den lilla extra förtjänsten. Hon sa, att hon nöd- vändigt måste bli hemma och baka, så att hon hade något att skicka med mannen på måndagen. "Och" - tillade hon - "kornet står på rot än !" På lördagsmorgonen var det för henne att ta skä- ran och ge sig ut i kornåkern och skära så mycket korn, som hon trodde behövas. Sen ställde hon sig på / logen och "daskade" nekerna mot logbalken för att ur kornen. Så var det att dra upp bakugnen för att få säden så pass torr, att det blev möjligt att mala den. Det tog tid. Först måste hon naturligtvis kasta kornet, så att hon fick det rent från agnar. Sen tog hon fatt på hemkvarnen och mol kor- net till mjöl. Var och en, som roat sig med att försöka mala på en hemkvarn, vet, hut tungt detta arbete kan vara. Så kunde hon då ta ihop med baket: Sätta i deg och få den att jäsa; knåda den och forma den till kakor. Sedan elda upp ugnen igen, sätta in kakorna, sedan ugnen blivit rensopad, ta ut dem igen i sinom tid och slutligen låta dem svalna. Men när söndagen bröt in, lade hon i alla fall tolv stora kakor liggande färdiga att läggas i mannens matsäck på måndagsmorgonen. Så kunde en torparhustrus dagsverke gestalta sig för en 60 - 70 år sedan och det var minsann / inte värt, att hon jämrade sig för det, eller tyckte, att det var något märkvärdigt.
Husligt arbete.
Spinning och vävning av lin. Linspånaden började först efter jul. Men så snart Knut var förbi, så kommo spinnrockarna fram. Och sen arbetades det både bittida och sent. Först spann man de sämsta linet, som kallades grovblår (-blånor). Allteftersom det spanns, vävdes det. Grovt blev ty- get, men det användes också ensdast till säckar. Des- sa såldes genast. Det gällde nämligen att skaffa pengar till kronoskatten. Den skulle alltid ut i början av februari, och det var inte roligt att kom- ma på restlängd. Säckarna brukade betinga ett pris av 6 á 7 daler stycket. Sedan säckaväven var slut och skatten kla- rad, togo kvinnfolken ihop med de finare linet. Arbetet måste utföras väl, annars blev tyget ojämt / och svårsålt. När spånaden var färdig, skulle garnet blekas medelst upprepade bykningar. Luten skulle nöd- vändigt kokas på bokaska (aska efter bokved), någon annan aska dugde inte. Efter sista byken häng- des garnet på stänger ute på lämplig plats, så att vårsolen riktigt kom vid att skina på det och bleka det. Sen vävdes det med kläm. Det arbetet började i slutet av mars eller början av april. Det skulle vara avslutat, innan vårarbetet tog vid. Väven blektes, sedan den var färdig. De långa vävräckorna lades ut på någon lämplig "aikra" (gräsbevuxen åker). De fick inte ligga ute om nätterna, ty då blev det gärna en del gula fläckar, som voro svåra att få bort. Var väven blekt, skulle den bykas och där- efter sköljas upprepade gånger i rinnande vatten. Slutligen skulle den manglas. Förfärligt tunga / och tungt gående stenmanglar funnos här och var i gårdarna. Gick allt väl, så lågo massor av vävar färdiga både här i Landa och i grannsocknarna att köras till Larsmässemarknaden i Göteborg.
Vårhalvåret.
22/2. Petter Katt. Petter Katt kastar sin varma sten i vannet. Det bety- der, att sen bli isarna osäkra. De smälta lika fort under- ifrån som från ovan. 9/3 40 Martyrer. Blir det frost natten till 40 martyrer, så kom- mer det 40 frostnätter före midsommar det året. Det är inte säkert att alla bli till skada för grödan, det beror på, huruvida de komma i slutet eller början av perioden. 1/4 1 april. Seden att "narra april" är gammal här och ännu bruklig. Men det var inte bara den förste april man lurade sin nästa. Det var kanske lika vanligt den siste april. Och det var egentligen försmädligare att låta lura / sig då. Ty den, som - gick i fällan då, han blev narr för hela året. Men den, som narrades den förste, hade alltid möjligheten att hämnas den siste och därmed avtvå försmädelsen. 1/5 1 maj. Då skulle man dricka märg i benen. Det är gam- mal sed här. Ägg och konjak gick åt i massor, ty ägg- toddy skulle det till. 3/5 Korsmässa. Den vanliga bondbönan var i äldre tid ett av de viktigaste "sädesslagen" i hela Nordhalland. Den användes både till mat åt människor (bönvälling) och till foder åt kreaturen, särskilt hästar. Bönans trivsel hade till följd härav stor betydelse för bonden. Det var gam- ma visdom, att man skulle ge akt på bönans utveckling just på Korsmässa. Hade bönan den da- gen hunnit så långt, att hon stod med tre utslag- na blad, så hade man alla skäl att förvänta rik- lig skörd av bönor, varom icke så visste man, att det / blev missväxt. En rimmad regel lydde: Korsmässeda Ska böna ha tre bla. 18/5 Erik. Denna dag skall linfrö sås. Men det kan då gå lika bra att så det på Karolina (20/5). Det gamla rimmet finns här också: När Erik ger ax Så ger Olle kaka. Hampa odlades enligt de gamles berättelse rätt allmänt. Men jag kan inte minnas, att jag har sett den mer än på en gård i Nortorp. Där växte den år efter år på en liten åker alldeles vid stuguväggen. Och det stämmer med vad jag hörde min gamle far säga: "Hampen ska sås nära husen, för han är mörkrädd". Man trodde, att ham- pan inte tivdes, om den såddes på nån åker långt ute i gärdet. / Veckoräkningen var allmänt känd och använd även här. Men man hade helt tappat sammanhanget med vårtrettinggen (vå-räppen). Man började med tolftevega. Den trettonde, som ju skulle varit den första, nämndes aldrig. Till följ härav gick den tolfte veckan in den 12 april. Längre än till den femte veckan brydde man sig sällan om att följa veckorna, men man visste nog om även de följande. Vårråg skall sås i elfte veckan, annars blir han blind, dvs. han får nog ax men inga korn i axen. Korn sås i sjätte eller femte veckan. Det kan ge god skörd, även om den sås senare, och den gam- la kvickheten om bonden som sådde korn, när det ingen vecka var, känner man till även här.
Hösthalvåret
Advent. Så många frostnätter i advent, så många regn- daa före messummer.
Hösthalvåret.
27/7 Sjusovaredagen. De båda allmänt kända märkena finnas också här: regn i sju veckor om det regnar den dagen; och envar, som försover sig då, blir sömnig och dåsig hela året. 29/7 Olof Olsmässa. Olsmässekroken var i äldre tider en svår period att genomkämpa. Den gamla grödan var uppäten säd fanns inte att få köpa, även om man hade pengar och i många fattiga hem saknades just denna nödvändighetsva- ra. Det blev brödbrist, och man måste taga till den nya råg- skörden, så snart som möjligt, ofta på själva Olsmässedan. När man då hörde präglarna dunka på ett och annan ställe, så sa man nog lite försmädligt: "Nu börja hungerklockorna gå." På många ställen skämdes man att ringa i de klockorna / och tillkännagiva för hela bygden, hur fattigt man hade det. Man dankade nekerna mot logbalken och torkade den så erhållna rågen i solen. Säden breddes ut i tunt lager på ett lakan e.d., vilket pla cerats på ett vagnhäcksflak. 10/8 Larsmässe. Två ting utmärkte Larsmässan. Då skulle den nya potatisen vara så långt kommen, att man kunde börja ta av den. Det var en högtid. Då stod den stora Larsmässemarknaden i Göte- borg, linnemarknaden. Dit skulle hela Nordhallands befolkning, åtminstone far och mor i varenda stuga. Mycket lin odlades och bearbetades i Halland, och nu gällde det att på Larsmässemarknaden omsätta årets viktigaste arbete i pengar. Det var hallandbon- dens viktigaste möjlighet att skaffa lite kontanter, Hallänningarna sålde aldrig sin linneväv till grossörer. De stodo själva på torget och kommersa- / de direkt med stadens fruar. 29/9. Megelsmässe. Då vankades skördegröten (hulvagrödan). Det fanns en och annan gård, där denna högtidsrätt avåts omedelbart efter skördens avslutande. Men i regeln väntade man med det tills Megelsmässeafton. Då blev det också gärna lite dans efteråt för ungdomen. Det har också varit sed här, att eldar tändes på den aftonen, men numera är det nästan glömt. 16/10 Gallus. Gallus var en av märkesdagarna, men jag kan inte erinra mig, vad det var. 30/11 Anders När Anders braskar ska julen slaska. Och tvärtom.
Djur.
Vargarna voro förskräckligt vanliga och när- gångna förr. Min far talte om, att han en gång hade sällskap med tolv stycken vargar, men det var här ute på bygden, där det var tätt med ställen, så de vå- gade sig inte på honom. Det var rätt vanligt, att vargarna under kalla vinternätter halvvägs grävde ner sig i gödselstacken. Där var lite varmare. De voro inte alls rädda för folk. På ett ställe togo de hunden. Han tänkte rädda sig in i förstugan. Där var halvdörrar. Som hunden hängde på den nedra halvdörren kommo vargarna och ryckte ner honom och sleto av honom på mitten. En pojke kom körande med ett stort lakekar. Då kommo vargarna. Hästen blev vettskrämd och satte av i vildaste sken, lakekaret ramlade av och pojken med. / Men pojken var inte dummare än att han välvde karet över sig. Där satt han i säkerhet. Vargarna försökte gång på gång att få tassarna under karets kant och välta det. Men pojken hade sin slidkniv med sig, och var gång en tass stacks in, så var pojken tillreds och högg klorna av den. Den hörde han, hur de osårade vargarna kastade sig över den, som inga klor hade, och sleto sönder den. När folk äntligen kom och befriade pojken, låg det flera stycken halft uppätna vargar kring lake- karet.
Djur.
Vargar. Som ung pojke fick min far ofta köra gästgivare- skjuts från Åsa (Ölmevalla) till Backa (Värö). Oftast måste han rida tillbaka, ty de resande hade för det mesta egna vagnar. En gång, var han kommen till Löftabro. Den ligger på gränsen mellan Frillesås och Stråvalla socknar. Han red på den ena hästen och förde den andra lös bredvid. Men där, vid Löftabro, började hästarna bli oro- liga, de snarkade och tittade åt alla håll och vädrade. Pojken blev orolig och såg då en sju - åtta vargar, som kommo i en stor ring omkring honom och hästar- na. Men pojken var inte så dum. Han släppte lös hästen och gav den ett rapp och sen satte han klack- arna i sidorna på sin häst och manade på den på / alla sätt. Men det hade inte behövts. Hästarna voro rent vilda av förskräckelse. Den pojken red på, var den bäste springaren, och han sköt genast förbi den andre. Vargarna förföljde ett bra stycke, men så blevo de efter, och både pojken och hästarna kommo levande från äventyret. Men far min brukade säga, när han be- rättade om den ritten: "Men den som skulle ria så, som ja re den gången, han skulle kunna något". På en gård i Idala socken, som heter Slätt- hall, hade de brunnen mitt på gården, som vi ha här. Men på vintrarna voro vargarna så när- gångna, att åtminstone en man, måste stå där med något slags vapen i händerna, när de släppte ut kreaturen för att vattna dem, för annars hände det att vargarna passade på och togo något liv mitt inne bland husen.